I Avesta får asylsökande varma vinterkläder, rådgivning och svenskundervisning.
Men allt kommer från kommuninvånare som hjälper till på sin fritid.
– Den här hjälpen borde inte behöva finnas. Migrationsverket tar inte tillräckligt ansvar, säger kommunalrådet Lars Isacsson (S).

Mycket trängs samtidigt nere i källarlokalen i ett tegelhusområde i Avesta. Där håller Internationella föreningen i Avesta, IFA till, med sina aktiviteter för asylsökande. Bakom en skärm står ett skrivbord med dator där telefonen ringer konstant. Ovanför på väggen finns en stor lapp: ”Rådgivningsbyrå”.
– Hit ringer man för råd om allt möjligt. Hur man fyller i ett formulär, hur man gör för att söka läkarvård, säger Namik Abbasov, projektledare på ABF och vice ordförande i IFA.

Han berättar att kommunen har fyra asylboenden. 400 asylsökande är från Syrien. Själv kom han som flykting från Azerbajdjan för tolv år sedan. – Det är viktigt att man får en vettig sysselsättning direkt, i stället för att bara sitta sysslolösa. Som tur är, är bussarna gratis för alla i Avesta, så flyktingarna kan ta sig hit.

På bord och bänkar ligger vinterkläder i vuxen- och barnstorlekar utspridda. Det är ett initiativ från läraren Åsa Dahlberg, som under den senaste månaden ägnat tre timmar om dagen åt klädinsamling och utdelning till de asylsökande. – Det började med att jag hörde att det var en familj som var i behov. Jag lade ut en förfrågan på facebook, som delades 500 gånger på bara två timmar bland folk här i Avesta.

Hon har på kort tid delat ut hundratals jackor, skor och leksaker. Enligt Namik Abbasov kan det ta upp till fyra månader för Migrationsverket att ge extra ersättning för vinterkläder – och då har det ju hunnit bli sommar.

Åsa har även fått lokala handlare att bidra. Matbutiker har donerat kritor. Ett stort pappersmassaföretag har donerat ritpapper. En annan butik har gett blöjrabatt och vänner till Åsa har köpt blöjor och donerat till varje behövande barn. – Det finns ett stort behov både att ge och få, säger Åsa.

Längre in i rummet finns ett stort ovalt bord med stolar riktade mot en whiteboard. Här hålls svenskalektioner tre timmar per dag. På tavlan står olika meningar och ord uppskrivna, bland annat ”AFTONBLADET”.
– Vi har pratat om er, att ni skulle komma hit i dag, att ni är en stor svensk tidning och att ni skriver en blogg om Syrien just nu. Och så har vi tittat på SVT:s Agenda, som handlade om syrienflyktingar. De har fått se svenska migrationsministern, Billström, och vi har pratat om den här frågan, säger Namik.

Runt bordet sitter ett tiotal kvinnor och män i blandade åldrar. Alla är relativt nyanlända men kan kommunicera i enkla fraser på svenska.
– Hej, trevligt att träffas. Jag heter Gabriel, säger Gabriel, 20, som är här med sina föräldrar och sin 18-åriga lillasyster.
Familjen flydde norra Syrien och kom till Sverige för ett halvår sedan. Gabriel studerade medicin. – Vi förstår inte riktigt varför Migrationsverkets handläggning tar sådan tid. Jag och min syster vill börja studera. Det är väldigt tufft att bara vänta. Man blir trött inombords.

Han berättar en hemsk historia han upplevt i hemlandet innan flykten. Men alldeles innan han går, ångrar han sig och får oss att lova att inte skriva. Upplevelsen känns för tung att sprida. Han byter ämne:
– Det här är väldigt bra, att vi får kläder här och lär oss svenska.
Tre kvinnor vid bordet är också från Syrien, och har varit i Avesta i fem månader. Två av dem är läkare och en farmaceut, berättar de.
– Men vi vågar inte visa oss i tidningen. Armén ville ha läkare och vi flydde. Våra män är kvar i Syrien och kan få problem.

Alla tre pratar imponerande bra svenska.
– Vårt efternamn liknar tydligen ett serbiskt efternamn, och Migrationsverket tycker att vi ser serbiska ut, så de tror att vi ljuger och att vi är från Serbien. Det är absurt, säger en av läkarna som är 30 och har två barn.
Innan trion skyndar till bussen tillbaka till boendet säger den andra, 36-åriga läkaren:
– Men Namik är jättebra, han uppmuntrar oss att lära oss att prata svenska, och vi går hem och lär våra barn.

Kommunalrådet Lars Isacsson (S) har nära kontakt med IFA.
– Jag var där senast för ett par veckor sedan och berättade lite om kommunen, hur en kommun fungerar och hur den styrs.
Isacsson beskriver IFA:s arbete, som pågått sedan ett decennium tillbaka, som otroligt viktigt, liksom Facebookgruppen som samlar in kläder. Samtidigt är han kritisk mot att behovet av ideella insatser är så stort.
– Det ska inte behövas. Det är vinter och kallt och det ska finnas kläder utan att folk ska behöva donera dem.
Han anser att dialogen mellan kommunen och Migrationsverket borde fungera bättre.
– Vi har många asylsökande i kommunen och det är Migrationsverket som har ansvar för dem. Men det ansvaret tas inte ordentligt. Vi vill kunna ta ansvar som kommun. Det finns ett jättebehov av kontakt med myndighetspersoner och en vettig sysselsättning.
Isacsson önskar också att kommunen, och inte Arbetsförmedlingen som det är nu, skulle ansvara för etableringen av dem som fått uppehållstillstånd.
– Kommunen har en högre ambition, jobbar snabbare och mer kopplat till barnomsorg och skola.

Lisa Röstlund, reporter