Julstrumpa på dörren, julstjärna på bordet och arabiska sötsaker.
Familjen Alkurdi firar sin första jul i Sverige i dag.
– Vi har haft en litet firande bara vi i familjen. Men jag har svårt att göra min fru riktigt glad. Hon har så svårt att inte tänka på sin ihjälskjutna mamma, säger Abdul Alkurdi.

Sedan första dagen i Sverige i slutet av november har Aftonbladet följt familjen Alkurdi: Abdul, Dima, deras pojke Yazeh, 3,5 och flicka Hala, 2.
Efter fyra månaders svår flykt från kriget i Syrien hamnade de i Sverige och bor sedan några veckor tillbaka på ett asylboende i lilla byn Kolboda utanför Kalmar.
I dag firar de sin första julafton i sitt nya land.
På dörren hänger en röd julstrumpa märkt ”God jul”. På köksbordet står en julstjärna och ett rött ljus brinner, bredvid ris, sallad, sockerärter, frukt och arabiska sötsaker som Dima bakat.

Tankarna kan inte lämna skjutna mamman
Yazeh och Hala tittar på tecknat på Barnkanalen.
– Det är så skönt att vara här, upprepar Abdul som alltid sedan familjen anlände. Bara att kunna sova utan skräck för flyganfall.
Han berättar om julen, som de alltid firat, åtminstone innan kriget, även hemma i Syrien.
– Vi har haft ett litet, enkelt firande bara vi i familjen. Några här på boendet har spelat musik. Det är fint.
Men Dimas ögon är sorgsna.
– Min fru är inte riktigt lycklig. Hennes tankar kan inte lämna hennes mamma.
Dimas mamma sköts i halsen av en krypskytt mitt på dagen för fem månader sedan, då hon skyndat sig i väg till affären för att handla potatis. Hon avled direkt där på gatan.
Dimas pappa har de inte haft kontakt med sedan flykten, den där sensommarnatten. De vet inte om han är död, lever, är kvar eller har lyckats fly han också.

Hoppas på juluppehåll i bombningarna
– Jag är så trött på att hon är ledsen och arg över att hon behöver vara det. Det är livet. Det är kriget. Det är inte mitt fel. Men jag kan inte göra något åt det.
– Jag hoppas att när tiden går, om något år, att hon kan bli sig själv igen.
Abdul försöker så ofta det går komma i kontakt med sina två bröder och tre systrar som är kvar i hemstaden Homs.
– Men oftast går det bara att prata någon minut innan linjen bryts. Vi hinner bara säga hur vi mår. Ibland hör jag att de gråter. De brukar också hinna säga: ”Tänk aldrig på att återvända till Syrien. Glöm det.”
Men de tre senaste dagarna har de varit onåbara.
– Det är ofta strömavbrott och troligen är det väl det. Förhoppningsvis kan jag ringa dem snart igen. Och jag hoppas att regeringen gör lite uppehåll i bombningarna nu över jul och nyårshelgerna. Jag hoppas verkligen det, säger Abdul och påminner mig:
– Kom ihåg att hälsa din familj God jul.