KOLBODA. Familjen Alkurdi flydde för sina liv från krigets Syrien.
Aftonbladet har följt dem sedan deras första dag i Sverige – och nu väntar de på besked om de får stanna.
Samtidigt har de börjat lära sig svenska.
– Jag mår bra. Hur mår du? säger Dima Alkurdi, 30.

”Du är det finaste jag vet. Du är det dyraste i världen”.I den lilla datasalen på den temporära flyktingförläggningen sitter tolv nyanlända syriska flyktingar och sjunger Björn Afzelius Sång till friheten.
– Bra! Jättefint! peppar Christina Lögdahl, från studieförbundet Bilda, som håller i svenskträningen.
Hon går noggrant igenom vad varje ord betyder och gör rörelser till, formar händerna som vågor, vindar, fåglar.

Byborna ändrade sig
Två månader har gått sedan dagen då familjen Alkurdi kom till Malmö med sextio kronor på fickan.
Samma vecka bussades de till sitt första temporära asylboende, hit till Kolboda semesteranläggning, där de, liksom 120 landsmän, inkvarterats i en liten semesterlägenhet.
Bybor hade skrivit på namnlistor mot att flyktingarna skulle komma, men snart efter att farhågan blev verklighet tystnade de oroliga rösterna och byttes ut mot positiva, som ville hjälpa.
Aftonbladet besökte familjen när kommunen anordnade julfest med bygdens Luciatåg.

Möte med Arbetsförmedlingen
Och sedan mitten av januari har man även ordnat med svenskundervisning vid förläggningen – trots att det endast krävs för personer som fått uppehållstillstånd.
Det är iskall måndagsmorgon och snödrivor flyttar sakta på sig i vinden utanför fönstren.
Vi får vara med på ett första möte som syrierna har med Arbetsförmedlingen. Pappa Abdul Alkurdi, 32, sitter bland de mest tysta åhörarna. Han lyssnar uppmärksammat, antecknar flitigt.
Arbetsförmedlaren Arlind Bacaj har kommit hit för att informera och tolkas från engelska till arabiska, av en av de asylsökande männen.
– Vi är en myndighet som ska hjälpa människor att hitta jobb, och företag att hitta personal. Vi hjälper också personer som fått uppehållstillstånd med svenskundervisning, utbildning, praktik och att hitta bostad, säger han.

”Får vi stanna?”
Frågorna är många. Varifrån ska vi få pengar? Och om jag inte får uppehållstillstånd då? Vad gäller för Dublinärenden? Vad händer om jag blir sjuk? Var kan vi bo? Får vi stanna här i Kalmar?
Flyktingarna får svar som i varierande grad ökar eller stillar deras oro.
– Jag gillar atmosfären här. Den är positiv. Det var ett bra möte, det är bra med mycket frågor, säger Arlind Bacaj efteråt.
Efter mötet bjuds vi på kaffe i familjens lilla lägenhet.
Sonen Yazeh,3, bylsas på och går ut i snön för att leka med grannpojken. Dottern Hala, 2, stannar inne och får låna pappas telefon som hon spelar sin favoritmelodi på och dansar till.

Dottern fortfarande tyst
I november var föräldrarna oroliga över barnens tystnad. Ingen av dem hade börjat prata. Abdul tippade att bombräderna, krypskyttarna och den hårda flykten stoppat språkutvecklingen.
Nu har Yazeh börjat gå några timmar i veckan i förskola, och en dag nyligen svarade han då Abdul frågade honom ”Hur mår du?” på svenska:
– Han sa ”Bra”, säger Abdul med ett stort leende.
Hala är dock fortfarande tyst. Hon har fått en läkartid för att undersökas.
Mamma Dima, 30, som vid vårt förra besök i december var nedstämd, tycks gladare.
Trots att hon fortfarande tänker lika mycket på sin mamma som blev skjuten av en krypskytt i huvudet strax innan de lämnade hemmet i Homs, och på sin pappa som är försvunnen, ler hon mer än tidigare.
– Jag mår normalt nu, säger hon.

Vill lära sig snabbt
Både Abdul och Dima har på sina två veckor av svenskundervisning gjort förhållandevis enorma framsteg. De kan säga vad klockan är, rabbla veckodagarna och månaderna.
De kan räkna till hundra. De kan berätta vad de gjort i dag, vilken mat de ätit i går och ska äta i morgon. De frågar hur vi mår och säger att de mår bra. Tackar, säger hej och hej då.
De undrar vad som bestämmer om substantiv har ”en” eller ”ett” före sig. Vi kan inte svara.
När vi beskriver hur imponerade vi är, förklarar Abdul:
– Vi tränar tillsammans varje dag. Vi vill lära oss snabbt, söka jobb och komma i gång med våra liv här.

Undrar om syskonen lever
Men byråkratins flaskhalsar håller dem fast. Dagarna består av en lång väntan på beslut från Migrationsverket.
– De sa att vi skulle få tid för en intervju efter två månader. Nu har det gått två månader, och vi har fått tid inte förrän om ytterligare två månader, i mars.
– Det är jobbigt att vänta, inte veta.
Samtidigt, en ständig oro för familjemedlemmar som är kvar i allt det sönderbombade.
– Min syster och bror bor fortfarande i Homs. Strömmen går där hela tiden och ibland har vi inte kontakt på en vecka. Då undrar man om de lever, om de dött i en bombattack eller om de ligger någonstans skadade.

Sjunger allvarligt
Alla som flytt från Syrien hit har tvingats resa genom andra länder. Familjen Alkurdi kom via båt från Turkiet till Grekland.
Enligt Dublinförordningen ska det första EU-landet som tar emot en flykting behandla asylansökan. Men i Grekland tvingades familjen sova utomhus i ett dike, och fick ingen hjälp från omgivningen.
Förhoppningen är att inga myndigheter i Grekland registrerat familjen.
– Vi hoppas verkligen att vi får stanna här. Vi vill tänka framåt nu.
På svenskundervisningen har alla, som övning, fått lyssna på Afzelius.
Dima och hennes studiekamrater får inleda lektionen med att sjunga efter text och musik från Youtube projicerat på vita tavlan. De sjunger allvarligt och koncentrerat.
”Friheten är ditt vackra namn. Vänskapen är din stolta moder. Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framtiden ditt ansvar. Du är det finaste jag vet”.