Aya, 7, vill ha en docka, en boll, en leksaksbil.

Men mest av allt saknar hon sin pappa.
– Han är i paradiset nu, säger hon.

Aya sitter på huk utanför baracken och diskar när vi kommer. Hon skrubbar gafflar, skedar och tallrikar med en liten trasa. Sedan sköljer hon bort diskmedlet med vatten ur en tillbringare. Hon häller upp lite i taget. Vatten är en lyxvara i flyktinglägret.

Vi kommer oanmälda, men är välkomna. Det händer ändå inte mycket i Zaatari. Och alla vill passa på och berätta om sina bekymmer.
Aya, hennes mamma och fyra syskon bor i en vitmålad barack.
Aya torkar bort kaksmulor från golvet för hand. Hennes mamma Amal bjuder oss in. Några madrasser, en hög med filtar och en liten tv. Det är allting som finns där.

Först måste den obligatoriska frågan om hur bilder ska tas avhandlas. Ska den vuxna kvinnan vända bort huvudet, täcka ansiktet eller inte låta sig fotograferas alls? Assads folk finns i lägret, säger en av grannarna, och ingen vet vilka som läser tidningen och hur det kan drabba släktingar som är kvar i hemlandet.
Men efter en stunds överväganden tar Amal bort slöjan från ansiktet.
– Vad mer har jag att förlora, suckar hon.
Hennes man dödades, hennes mor avled i sviterna av skadorna hon fick i samband med en granatattack.

Amals tre minstingar kryper tätt inpå henne. Femåriga Elaf på vänster sida, Aya på höger och treåriga Mohammed lägger sig till rätta i mammas knä och somnar, till synes oberörd av ståhejet kring honom. För när ryktet sprider sig om vårt besök fylls den lilla baracken med grannar. En man på kryckor kommer in. Han vill visa oss den stump som är kvar av hans underben. Alla pratar i mun på varandra. Vid det lilla fönstret dyker huvudet på ung man upp. Rummet fylls snabbt av cigarettrök.

De flesta historier i flyktinglägret berättas i kronologisk ordning. Oftast en redogörelse för närmast paradisisk tillvaro i hemstaden eller byn innan kriget. Sedan berättelser om alla umbäranden i form av skottlossning, trakasserier, brist på mat, vatten, värme, under kriget. Och sedan katastrofen. För Amal inträffade den första när hennes man dödades på väg till sitt jobb på ett bageri i staden Bosra i Syrien. Sedan dog hennes mor. Det var Shabiha som dödade maken, berättar hon. Namnet kan betyda vålnader och de ska vara ett särskilt hänsynslös milis bestående av män som tillhör samma shiitiska sekt, Alawiterna, som president Assad.
– Det var shiiterna som dödade honom, konstaterar Amal.

Flera bedömare varnar att den utdragna konflikten riskerar att splittra landet enligt etniska och religiösa linjer. Amals familj är sunnimuslimer. De utgör den överväldigande majoriteten av Syriens befolkning, men har lite politisk makt. Men det här är ingen plats att diskutera storpolitik på. När jag ställer frågor om livet innan kriget ilsknar en av grannarna till.
– Vad har det med saken att göra? Är du verkligen journalist? Är det här ett förhör?

I lägret handlar det om konkreta problem. Mannen med det stympade benet klagar på att det inte finns några riktiga toastolar i de gemensamma toaletterna som ligger flera hundra meter bort. Rent vatten är en bristvara. En ung man måttar tio centimeter med fingrarna för att visa hur stora maskar som finns i vattnet.
Amal tar Elafs högerfot i sin hand och visar den ingrodda smutsen på ovansidan.
– Så här smutsiga var de aldrig hemma. Här kan man inte hålla sig ren, säger hon.

Men Aya försöker hjälpa modern så gott hon kan. Förutom disken tvättar hon även kläderna för hand. Och när hon är klar med hushållsbestyren återstår inget annat än att fördriva tiden med de många kompisarna. Hennes bästis heter Diana. De brukar leka kurragömma eller bara hänga runt barackerna.
Det finns inte många leksaker att fördriva tiden med. Hon räknar upp vilka hon skulle vilja ha:
– Boll, en barbiedocka, en leksaksbil.

Hon svarar enstavigt på frågorna.
– Skottlossning.
– Raketer
– Millis.
Det är allt hon minns av livet i Bosra.
Länge sa mamman till henne och hennes yngre syskon att pappan är på jobbet. Men när dagarna gick och han aldrig kom tillbaka från bageriet var hon tvungen att berätta sanningen. När jag frågar hur hon kommer ihåg fadern svarar Aya:
– Jag minns att han älskade mig.