De lämnar gravarna efter sina fäder och bröder, sina hem och anhöriga.

De lämnar skräcken för att dö eller bli stympade.

När de korsar gränsen börjar ett nytt liv – som flykting.

 Hur ser förnedring ut? Kanske är det när tio, tjugo, trettio, fyrtio män och barn rusar mot soldaten som bär en kartong det står UNHCHR på. Han hinner knappt lyfta ur den första vita plastpåsen som innehåller en liten flaska vatten, ett paket juice, salta kex och kakor, innan han försvinner under hundratals armar som sträcks mot honom. En liten pojke krånglar sig ur människomassan. Han inspekterar bytet i sina händer. Ett juice och ett paket kex. Kanske det enda han kommer att äta den här dagen.

– De dödade min far och min bror, säger Khadijah, 21. Så många människor har under dessa dagar i Jordanien berättat om sina nära och kära som de förlorat. Khadijahs historia är inte annorlunda. Hon kommer från Baba Amr-regionen, som få utanför Syrien visste fanns innan den började förknippas med död och förödelse. När fadern och brodern dödades för en månad sedan i samband med att regimstyrkorna gick in i familjens by var de tvungna att fly. Först ut på landet, sen till Jordanien.

Hennes treåriga syster Rama håller hårt om Khadijahs arm. Hon och tio andra familjemedlemmar reste hela natten och kom till gränsen vid sjutiden i går morse. Det har gått tio timmar sedan dess. Deras kläder är  smutsiga, de är lika trötta och otåliga som de hundratals andra syrierna omkring dem. Bakom oss brummar en grön Mercedesbuss. Alla vill ombord. Därifrån går färden vidare till flyktinglägret Zaatari.

– Jag har ingen aning om när det blir vår tur, säger Khadija.

Ett tiotal kilometer därifrån sitter brigadgeneralen Hussein R Al-Zyoud på sitt kontor med stora tv-skärmar på väggarna och mjuka skinnsoffor. Natten före var han vid gränsen till tre på morgonen. Hans 856 mannar jobbar dygnet runt med att hjälpa de tusentals flyktingar som kommer in i Jordanien via en av 45 legala övergångar utmed den 378 kilometer långa gränsen mot Syrien. Generalen saknar allt. Mest av allt behöver han fler än de tolv bussar han förfogar över för att kunna transportera människorna snabbare till flyktinglägret. I bland kan det ta upp till fyra dagar.

– Mellan midnatt och klockan 08.00 på tisdagen kom 3 211 människor in i landet. En buss har 50 platser. Räkna själv hur lång tid det tar att köra alla, säger han. Internationella hjälporganisationer kommer på besök, lyssnar på vad generalen behöver, sen tackar de för sig och går vidare, berättar han. Hussein R Al-Zyoud låter bilderna rulla på en av skärmarna. En ambulans med tre skadade i har fastnat i vattnet under översvämningarna i januari. En soldat håller en bebis som har fötts vid gränsen. Bilder på människor utan ben, blodiga ansikten och gråtande barn passerar på skärmen.

– Jag har själv sex barn. Det går inte att vara oberörd av allt lidande vi dagligen ser, säger generalen.

Natten döljer spåren som flyktingar har lämnat efter sig vid gränsövergången Thnabbeh. Tomma cigarettpaket, blöjor, plastflaskor försvinner i mörkret. Med natten kommer också fler människor. De kommer till fots, ibland går de två, ibland fem eller tio kilometer. De kommer ensamma eller i små grupper för att undvika att bli upptäckta. Kvinnan som sakta vaggar fram på grusstigen ser ut som en vålnad. Det går knappt att urskilja hennes konturer i skymningen. Några steg till, genom det avklippta taggtrådstängslet, och hon lämnar Syrien bakom sig. När de jordanska soldaterna tar emot henne börjar hennes nya liv. Hon blir flykting.

För fler bilder gå till: http://bildspel.aftonbladet.se/har-flyr-de-kriget

Abd el-Basit, 2, och Duaá, 1, lekte när granaterna föll.
Han förlorade sitt högra öga, hennes underben slets sönder.
– Jag önskar att den som avfyrade den kan uppleva den smärta jag känner, säger Hassan, Duaás pappa.

Duaás blöja är blodig. Det är bara en köttslamsa kvar av hennes underben.
På britsen bredvid ligger hennes två år äldre syster Shahad. Hennes högra knä är ett stort, blodigt sår. Benet ser ut att vara gjord av gummi. Det krossades när en granat träffade familjens hem i Deraa i lördags kväll. På klippet som lades upp på Youtube samma dag hörs barnaskrik och upphetsade mansröster.
– Är det de här barnen som är terrorister? frågar en man medan han med mobilen filmar systrarna.

Duaá vilar tryggt i pappa Hassans famn. Hon trycker på en knapp och skrattar när leksakspropellern börjar snurra.
Med sina knubbiga fingrar kliar hon pappans skäggstubb. Hans kinder är insjunkna. Ögonen är mörka streck.
– Jag har inte sovit en blund sedan i lördags, berättar han när vi träffar honom och flickorna på ett sjukhus i Amman.
Döttrarna och frun, som nyligen har fött familjens femte barn, var hemma i huset när det träffades av granaten. Hassan var på undervåningen hos sin mor. Han sprang upp och såg Shahad blodig. Han rusade med henne till den enkla fältkliniken i staden. Bara några minuter senare kom grannarna med ettåriga Duaá. Först då förstod han att även hon var skadad.
Han var som förstenad, berättar han. I en timme vandrande han planlöst i staden. Några rebellsoldater fick dra undan honom eftersom han gick på en gata som besköts av krypskyttar.
Så fort blödningen stoppades tog han flickorna till ett sjukhus i Amman, Jordaniens huvudstad.
– Vi kunde inte hitta hennes fot i husmassorna, säger pappan.

– Om jag bara kunde skulle jag plocka ut mitt öga och ge det till honom, säger Um Mohammad, 40.
Hon och Hassan har förmodligen aldrig träffats.
Men båda har sett sina barn få skador för livet.
Den lille pojken som sitter i Um Mohammads knä är två år gammal och heter Abd el-Basit. För 21 dagar sedan gjorde Um Mohammad mackor med zaatar, en kryddbladning, och skickade pojken att leka med sin storebror Ibrahim i familjens trädgård i staden Tafas. Det var lugnt den eftermiddagen, ingen skottlossning. Men plötsligt kom en granat. Hon rusade ut och såg att Ibrahims ben var blodiga. Han hade lättare skador.
– Jag glömde ta på mig slöjan och skorna. Jag bara tog honom i famnen och sprang till kliniken, säger hon.
I det ögonblicket visste hon inte att hennes make Abu Mohammad, 55, redan var på väg dit med yngste sonen. När han fann pojken hängde hans högeröga ut och båda benen var brutna.

Hur förklarar man för en tvåårig pojke att han aldrig kommer kunna se på ena ögat?
Hur säger man till honom att han troligtvis aldrig kommer att kunna gå normalt?
Pojkens mor Um Mohammad säger att det ännu inte är möjligt.
– I går kväll försökte han hitta sin leksaksbil, men kunde inte se den. Då blev han aggressiv och började skrika, säger hon.

Shahad grimaserar illa när hennes farmor försöker lägga upp en filt bakom hennes rygg.
Hon börjar gråta när jag sätter mig på sängkanten för att hon tror att jag är läkare.
Hela hennes högerben är gipsat.
– Det är ännu för tidigt att säga hur det blir med Shahad. Men lilla flickan kommer att behöva benprotes, säger pappa Hassan.

Jag frågar Abu Mohammad, Abd el-Basits pappa, om han ångrar att han inte lämnade Syrien tidigare. Kanske hade han sluppit se sitt barn bli blint på ena ögat.
– La, la. Nej, nej, säger han bestämt där han halvligger på madrassen i familjens nya hem.
– Jag önskar bara att han var vuxen och hade kunnat försvara sig, lägger han till.

Inne i sjukhuset frågar Shahads farbror Numan flickan vem som skadade henne.
– Assad, viskar hon.
Han tittar mot oss och säger ursäktande att han inte har någonting emot andra religioner eller folkgrupper. Men hade omvärlden tillåtit den här slakten pågå så länge om offren var muslimer och inte kristna?
Frågan han ställer är retorisk.
– Om inte annat så borde världen ingripa för de här barnens skull, säger Numan.

Aya, 7, vill ha en docka, en boll, en leksaksbil.

Men mest av allt saknar hon sin pappa.
– Han är i paradiset nu, säger hon.

Aya sitter på huk utanför baracken och diskar när vi kommer. Hon skrubbar gafflar, skedar och tallrikar med en liten trasa. Sedan sköljer hon bort diskmedlet med vatten ur en tillbringare. Hon häller upp lite i taget. Vatten är en lyxvara i flyktinglägret.

Vi kommer oanmälda, men är välkomna. Det händer ändå inte mycket i Zaatari. Och alla vill passa på och berätta om sina bekymmer.
Aya, hennes mamma och fyra syskon bor i en vitmålad barack.
Aya torkar bort kaksmulor från golvet för hand. Hennes mamma Amal bjuder oss in. Några madrasser, en hög med filtar och en liten tv. Det är allting som finns där.

Först måste den obligatoriska frågan om hur bilder ska tas avhandlas. Ska den vuxna kvinnan vända bort huvudet, täcka ansiktet eller inte låta sig fotograferas alls? Assads folk finns i lägret, säger en av grannarna, och ingen vet vilka som läser tidningen och hur det kan drabba släktingar som är kvar i hemlandet.
Men efter en stunds överväganden tar Amal bort slöjan från ansiktet.
– Vad mer har jag att förlora, suckar hon.
Hennes man dödades, hennes mor avled i sviterna av skadorna hon fick i samband med en granatattack.

Amals tre minstingar kryper tätt inpå henne. Femåriga Elaf på vänster sida, Aya på höger och treåriga Mohammed lägger sig till rätta i mammas knä och somnar, till synes oberörd av ståhejet kring honom. För när ryktet sprider sig om vårt besök fylls den lilla baracken med grannar. En man på kryckor kommer in. Han vill visa oss den stump som är kvar av hans underben. Alla pratar i mun på varandra. Vid det lilla fönstret dyker huvudet på ung man upp. Rummet fylls snabbt av cigarettrök.

De flesta historier i flyktinglägret berättas i kronologisk ordning. Oftast en redogörelse för närmast paradisisk tillvaro i hemstaden eller byn innan kriget. Sedan berättelser om alla umbäranden i form av skottlossning, trakasserier, brist på mat, vatten, värme, under kriget. Och sedan katastrofen. För Amal inträffade den första när hennes man dödades på väg till sitt jobb på ett bageri i staden Bosra i Syrien. Sedan dog hennes mor. Det var Shabiha som dödade maken, berättar hon. Namnet kan betyda vålnader och de ska vara ett särskilt hänsynslös milis bestående av män som tillhör samma shiitiska sekt, Alawiterna, som president Assad.
– Det var shiiterna som dödade honom, konstaterar Amal.

Flera bedömare varnar att den utdragna konflikten riskerar att splittra landet enligt etniska och religiösa linjer. Amals familj är sunnimuslimer. De utgör den överväldigande majoriteten av Syriens befolkning, men har lite politisk makt. Men det här är ingen plats att diskutera storpolitik på. När jag ställer frågor om livet innan kriget ilsknar en av grannarna till.
– Vad har det med saken att göra? Är du verkligen journalist? Är det här ett förhör?

I lägret handlar det om konkreta problem. Mannen med det stympade benet klagar på att det inte finns några riktiga toastolar i de gemensamma toaletterna som ligger flera hundra meter bort. Rent vatten är en bristvara. En ung man måttar tio centimeter med fingrarna för att visa hur stora maskar som finns i vattnet.
Amal tar Elafs högerfot i sin hand och visar den ingrodda smutsen på ovansidan.
– Så här smutsiga var de aldrig hemma. Här kan man inte hålla sig ren, säger hon.

Men Aya försöker hjälpa modern så gott hon kan. Förutom disken tvättar hon även kläderna för hand. Och när hon är klar med hushållsbestyren återstår inget annat än att fördriva tiden med de många kompisarna. Hennes bästis heter Diana. De brukar leka kurragömma eller bara hänga runt barackerna.
Det finns inte många leksaker att fördriva tiden med. Hon räknar upp vilka hon skulle vilja ha:
– Boll, en barbiedocka, en leksaksbil.

Hon svarar enstavigt på frågorna.
– Skottlossning.
– Raketer
– Millis.
Det är allt hon minns av livet i Bosra.
Länge sa mamman till henne och hennes yngre syskon att pappan är på jobbet. Men när dagarna gick och han aldrig kom tillbaka från bageriet var hon tvungen att berätta sanningen. När jag frågar hur hon kommer ihåg fadern svarar Aya:
– Jag minns att han älskade mig.

I går kom Sham el-Hurria och Abd-Nassir till världen i ett tält i den jordanska öknen.
3 000 barn har redan fötts i flyktinglägret Zaatari.
– Ödet ville att han skulle födas här, säger Rania, Abd-Nassirs mamma.

– Yalla, yalla!
Kvinnan ropar uppmuntrande. Hon får ett smärtfyllt skrik till svar.
Förlossningskliniken är ett stort militärtält. Skynken har hängts upp för att ge de födande kvinnorna lite avskildhet.
Genom glipan på en av dem skymtar en hand som håller på att dra ut ett barnhuvud mellan en kvinnans ben.
Klockan är strax efter 13 på söndagseftermiddagen och fem kvinnor håller på att föda i flyktinglägret Zaatari i Jordanien.
Sham el-Hurria är sju timmar gammal. Iklädd en rosa pyjamas och invirad i ett tjockt täcke gäspar hon nöjt i 17-åriga mamma Ehlas famn.
– Hennes namn betyder ”Frihetens Damaskus”, säger mormodern Aisha, 40, som sitter på en stol bredvid.

Det är bara några steg från de enkla förlossningssalarna hit till eftervårdsrummet med plats för sju britsar. Inga fäder syns till. Bara beslöjade damer i långa rockar. Mammor och svärmödrar och andra kvinnliga släktingar.
När Sham el-Hurria ska få träffa sin pappa är det ingen som vet. Han är hemma i Syrien och krigar på rebellernas sida mot Assadregimen. Det gör även flickans morfar och morbror – Aishas make och son. I famnen håller hon sonens jacka. Den har hon burit med sig ända sedan hon flydde från sin by för några månader sedan. Men hon lägger den ifrån sig för att hålla sitt första barnbarn.
– Det är en tragedi att hon har fötts i ett flyktingläger och inte kan träffa sin far, säger Aisha.

– Jag oroar mig för mitt barn. Det är så mycket smuts och damm här. Jag vill inte att han ska få allergier, säger 23-åriga Rania.

Hon ligger i sängen bredvid Ehlas. Hennes andra barn, pojken Abd-Nassir, föddes tidigt på morgonen. Hon vet inte hur mycket det lilla knytet väger. En av barnmorskorna skriver 2 780 gram i mitt block. Rania hoppades in i det sista att pojken skulle komma till världen hemma i byn i Daaraprovinsen. Men Rania vågade inte ta fler risker. Höggravid korsade hon gränsen för en halv månad sedan. Nu ligger nu på en inplastad brits i ett stort tält i den jordanska öknen.
– Elhamdulillah, tack Gud. Det är mitt öde. Jag får acceptera det, säger hon.

Sham el-Hurria och Abd-Nassir är två av tre tusen barn som fötts i Zaatar sedan juli förra året då flyktinglägret öppnade. De flesta av kvinnorna har redan fött ett eller flera barn. Det underlättar för Läkare utan gränser som driver tältsjukhuset. Snart ska de flytta in i en riktig byggnad eftersom de bedömer att antalet nyfödda kommer att öka. Genom stålgrinden syns ett hav av vita baracker och tält. I augusti förra året bodde där cirka 15 000 människor. Nu är de runt 150 000. Varje dag anländer mellan 1 000 och 2 000 nya flyktingar till Zaatari.
– Vi räknar med att vi kommer att vara här länge, säger gynekologen Thomas Charbonnier innan han går vidare till nästa patient.

Mormodern Aisha hoppas att den skäggiga franska doktorn har fel. Inte för att hon har någonting emot honom. Tvärtom. Samtidigt som vår egen ledare skickar flygplan och stridsvagnar mot sitt eget folk visar oss främlingar all denna medmänsklighet, säger hon.
Men hennes dröm är att återvända hem. Hem till Daaraprovinsen, trots att staden hennes familj levde i omringades av vad hon kallar iranska soldater. Och trots att familjens hus brändes ner.
– In i det sista ville vi stanna kvar. Men när de även började attackera kvinnorna var vi tvungna att fly.

Inte ens här, i det kvava tältet där sju unga syriska bebisar upplever sin första dag, går det att undvika kriget. Aisha förbannar diktatorn Assad som berövar hennes barnbarn, med det symboliska namnet, att växa upp i sitt hem. Tillsammans med sin far, morfar och morbror.
Men vissa släktingar kommer den lilla flickan aldrig att träffa.
När Aisha berättar om sin systerson börjar hon gråta.
Han fick halsen avskuren av Assads milis. Han blev slaktad, säger hon.

För fler bilder och bildspel besök bildspel.aftonbladet.se/de-fods-i-flyktinglagret.

Melak,4 och jaffar, 3, väntar på bussen tillbaka till SyrienUtanför flyktinglägret Zaatari i Jordanien väntar Melak,4 och Jaffar, 3 på att ta bussen tillbaka till Syrien och kriget.

åkertillbaka01Utanför flyktinglägret Zaatari i Jordanien väntar Melak,4 på att ta bussen tillbaka till Syrien och kriget.

åkertillbaka06Utanför flyktinglägret Zaatari i Jordanien väntar familjer på att ta bussen tillbaka till Syrien och kriget.

åkertillbaka04Utanför flyktinglägret Zaatari i Jordanien väntar familjer på att ta bussen tillbaka till Syrien och kriget.

åkertillbaka02Utanför flyktinglägret Zaatari i Jordanien väntar familjer på att ta bussen tillbaka till Syrien och kriget.

åkertillbaka05Utanför flyktinglägret Zaatari i Jordanien väntar Melak,4 och Jaffar, 3 på att ta bussen tillbaka till Syrien och kriget.

Ett par hundra flyktingar återvänder hem till Syrien dagligen.
– Jag dör hellre i strid där än i det här vidriga lägret, säger 21-åriga Abu Jaffar.

Färgen på hennes rosa sockervadd matchar färgen på jackan och hatten.
Fyraåriga Melak stoppar en handfull spunnet socker i munnen.
– Hem, svarar hon bestämt mellan tuggorna på frågan vart hon ska åka.
Hemmet finns ett tiotal kilometer bort, på andra sidan gränsen i Syrien. Melak och lillebrorsan Jafar lägger sig i en skottkärra för att vila. Det är sen eftermiddag och de har väntat på bussen sedan lunchtid.

Hundratals åker dagligen

Deras tillhörigheter är tätt packade i en tygpåse och en svart, dammig resväska.
När bussen, som militären ska eskortera till gränsen, kommer vet ingen av de 30-tal personer som hänger utanför staketet i Zaatari-lägret.
– Vi får ingen information. Det finns inte heller tillräckligt med fordon för alla som vill åka, säger Abu Jafar.
Tre hundra människor återvänder till Syrien dagligen från Jordanien. Enligt FN beror det på att säkerhetsläget i vissa provinser har förbättrats på sistone. Människorna vill åka tillbaka för att skydda sin egendom, medan vissa vill hjälpa ytterligare släktingar att fly till Jordanien. Fortfarande kommer cirka två tusen människor dagligen från Syrien.
Men 21-årige Abu Jaffar har helt andra skäl.

”Allting är bättre än att leva här”
– Jag ska dit och slåss för mitt land. Det går ändå inte att leva i lägret.
Flera barn har dött i bränder och under vintern. Människor Aftonbladet träffar klagar på att de saknar mat, vatten, fungerande toaletter.
Efter tre månader av det miserabla livet tröttnade Abu Jaffar. Familjen valde gladeligen att följa med. berättar han.
Vad som väntar honom hemma är oklart. Hans hem används av Assadsstyrkors krypskyttar, hävdar han. Han hoppas kunna bo hos sin bror.
– Jag får förlita mig på Gud. Allting är bättre än att leva här, säger han.

SyrienfamiljenI ett slitet rum på tio kvadratmeter bor Umm Reyad, med sin make, deras två autistiska barn och en vuxen son. ”Ibland vill jag bara åka tillbaka till Syrien”, säger hon. Foto: Magnus Wennman

SyrienfamiljenSyrien

SyrienfamiljenSyrien

SyrienfamiljenSyrien

SyrienfamiljenSyrien

SyrienfamiljenSyrien

SyrienfamiljenSyrien

SyrienfamiljenSyrien

AMMAN. 470 000 syrier har flytt till Jordanien.
Långt ifrån alla får plats i flyktinglägren.
Umm Reyad, sover med sina två autistiska barn, en vuxen son och make i ett slitet rum.
– Ibland vill jag bara åka tillbaka till Syrien, säger hon.

Noor betyder ljus på arabiska. Och flickan som bär det namnet lyser upp det kala rummet där den ljusgröna färgen har börjat flagna från väggarna.
Hon är ett år och tre månader och kan ännu inte säga något ord. Men hon skrattar desto mer.

Flickan förstår inte vad de vuxna säger. Hon har ingen aning om att hennes nya hem har varit flyktingläger sedan 1952. Hon vet inte varför hennes mormor Umm Reyad, 42, gråter när hon berättar om huset i som låg i den syriska staden Homs.
Det var ett riktigt hem med sex rum och ett kök där det fanns kylskåp och riktig spis och allt annat hon behövde.
Hon och maken Abu Reyad, 55, byggde det själva. Men nu vet de inte ens om huset står kvar.
– Och nu måste vi leva här, säger mormodern.

Två autistiska barn

Fem blommönstrade madrasser utmed väggarna, en matta och en sliten byrå med en tv på. Sedan fem månader tillbaka är det kanske tio kvadratmeter stora rummet i Jordaniens huvudstad Amman familjens sovrum. Umm Reyad, hennes man, sönerna 21-åriga Eyad och 26-årige Reyad, samt 25-åriga dottern Hebah sover där.
Hebah sitter på en trädgårdsstol av plast. Ibland gör hon pruttljud med munnen, ibland ropar hon någonting som bara hon förstår. Mittemot henne halvligger Reyad. Han ser ut att le, men verkar oberörd av vad som händer runtomkring honom.
– Båda mina barn har autism. Reyad är på en tioårings nivå, Hebah är som en femåring, säger Umm Reyad.

Det sparsamt möblerade rummet är som gjort för ett barn som nyligen har lärt sig gå. Noor tar några snabba steg till mitten av rummet, stannar plötsligt, som förvånad över att hon ännu inte har ramlat, hon tvärvänder  och springer till sin mormor som sitter på madrassen. Hon kutar sen över till andra sidan till sin morfar, kryper bakom hans rygg för att komma åt två fjärrkontroller som ligger där. Det sammanbitna uttrycket försvinner från Umm Reyads ansikte när hon tittar på sitt barnbarn.
– Vi är glada att vi har henne. Jag hoppas att hon växer upp till att bli läkare, säger mormodern.

”Tänkte bara på att Noor skulle överleva”

Noors mamma heter Zainab. När hon var gravid i åttonde månaden med Noor fick hon ett diabetesanfall. De fick vädja till Assadstyrkor att låta dem gå igenom avspärrningarna till ett sjukhus.
– Jag bara tänkte på att Noor skulle överleva, säger Zainab som bor vägg i vägg med sina föräldrar i Amman.
Kriget blev värre och värre, medicinerna höll på att ta slut. Efter månader på flykt inom Syrien hamnade familjen i det jordanska flyktinglägret Zaatari.
Men det var inget hem för en familj med två autistiska barn. Toaletterna var för få, de låg för långt bort och det var alltid aggressiv stämning bland människorna som köade för att uträtta sina behov, berättar Umm Reyad.
De fick betala cirka två tusen kronor till en ”förmedlare” i lägret för lägenheten i Amman. Hyran ligger på nästan en tusen kronor i månaden. Ytterligare ett tusen går till de sjuka barnens mediciner. De pengarna tjänar 21-årige Eyad genom jobb på byggen. Cirka tolv hundra kronor i månaden får familjen i matkuponger från FN. Maten tillagas på en portabel gasspis. Umm Reyad drömmer om att laga en festmåltid med mycket grillat kött och kyckling och sötsaker till efterrätt, berättar hon. Men för det mesta blir det bönor och linser.

Nya hemmet ett gammalt flyktingläger

Familjens nya hem ligger i Jabal el-Hussein ett av Jordaniens äldsta flyktingläger. 1952 restes tälten på ett 500 kvadratmeter stort område för att ta emot åtta tusen palestinier som hade flytt från det första kriget med Israel. Men de återvände aldrig till Palestina. De stannade kvar, byggde riktiga hus tätt inpå och ovanpå varandra. Cirka 30 000 människor bor idag i stadsdelen. Elkablarna hänger som tvättlinor mellan byggnader där nu syrier flyttar in. Hyrorna är lägre där än i resten av huvudstaden. Och i jordanska flyktingläger finns inte plats för alla de 470 000 människor som har flytt från Syrien till Jordanien.

Genom det öppna fönstret till Umm Reyad nya hem hörs bilsirener och röster från barn som leker på gatan. Men när mörkret faller tystar ljuden. Från en moské i närheten hörs utropet till kvällsbön. Abu Reyad, till synes oberörd av att vi är nio personer omkring honom, vänder sig mot Mecka och börjar be.
Jag frågar hans dotter Zeinab när hon tror att hon kan återvända.
– Det är bara Gud som vet, säger hon.

Enligt människorättsgrupper har fler än 4 300 civila personer dödats i statliga angrepp sedan i juli. De kallar angreppen för krigsförbrytelser. 

Flygattacker har träffat bagerier, sjukhus och andra civila platser i Syrien. Nu anklagas den syriska regeringen för krigsförbrytelser efter att tusentals civila dödats i sådana attacker. Det rapporterar det arabiska tv-bolaget Aljazeera under torsdagen.

– Individer som begår allvarliga brott mot krigets lagar, avsiktligt eller vårdlöst, ansvarar för krigsförbrytelse. Liknande attacker mot civilbefolkningen har vi tidigare sett i brott mot mänskligheten, skriver människorättsorganisationen Human rights watch i en ny rapport.

Human rights watch har genom utredningar av tre krigshärjade provinser, dokumenterat flyganfall mot fyra bagerier och två sjukhus, och även andra civila platser. Ett sjukhus i staden Aleppo, Dar al-Shifa, har fått utstå minst fyra attacker.

– I by efter by har vi sett civilbefolkningen livrädd för det egna landets flygvapen. De illegala flygvapenanfallen har dödat och skadat många civila, och det har lämnat efter sig förstörelse och rädsla, säger Ole Solvang, forskare i nödsituationer på Human rights watch.

Rapporten, som heter ”Death from the skies” visar detaljerat användningen av mycket explosiva krigsmaterial som förstört flera hus i en enda attack. Ett nätverk av aktivister säger att luftattackerna har dödat fler än 4 300 civila i Syrien sedan juli år 2012, uppger Aljazeera.

En av sprängladdningarna som användes i attacker mot staden Azaz i norra Syrien ska ha varit en kraftfull splitterbomb med en radie på 155 meter. Andra typer av ammunition som har använts av den syriska armén var klusterbomber, raketer och brandvapen, enligt Human rights watch.

– Det är viktigt att understryka att de här attackerna pågår. I söndags dödades 17 civila personer i Aleppo i ett flyganfall. För en vecka sedan dödades 11 personer i en klusterbomb, säger Ole Solvang till nyhetsbyrån AFP.

Human rights watch uppmanar internationella organisationer att hjälpa till att sätta stop för brotten i Syrien.

Sex barn dödades i dag när Assadstyrkorna gick till attack mot två städer i södra Syrien, rapporterar nyhetsbyrån AFP.
Sammanlagt miste 57 människor livet.

Uppgifterna kommer från den oppositionella och i Storbritannien baserade organisationen Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter.

Rami Abdel Rahman, som leder Observatoriet, säger till nyhetsbyrån AFP att attacken kommer som straff för att ett antal regerinssoldater hoppade över till rebellsidan igår.

Sex tusen döda i mars

– Då började armén sina attacker och artilleri sköt mot flera hus, säger han.

I mars dödades sex tusen människor i Syrien. Det är den högsta siffran för en månad sedan striderna bröt ut sedan för över två år sedan.
Hjälporganisationerna uppskattar att sammanlagt 70 000 människor har mist livet i konflikten.

Jonas Sjöstedt, 48, partiledare för Vänsterpartiet, Stockholm:
– Som småbarnsförälder blir jag ­naturligtvis förfärad över situationen för barnen i Syrien. Det här är ett sätt att stödja de utsatta barnen i konflikten.

Jason Diakité, 38, artist, ­Malmö:
– Att skänka en timlön och mina tankar är det minsta jag kan göra då det syriska folkets ­lidande är större än vad vi förmodligen förstår.

Per ”Plura” Malte Lennart Jonsson, 61, artist, ­Stockholm:
– Jag anser att jag har det så pass bra att jag kan avvara ett par hundra kronor då och då för att hjälpa andra.

Mattias Klum, 45, fotograf, Uppsala:
– Sådana här initiativ som går till att hjälpa, endast genom att donera en ­timlön, är en totalt given sak att ställa upp på och som jag hoppas blir väldigt framgångsrik.

Fredrik Wikingsson, 39, program­ledare, Stockholm:
– Om man ägnar sig åt att leka i tv-­studio och får pengar för det, så vore det en skam att inte ­avvara en liten del av reklam­tv-kakan till människor som verkligen behöver det.

Amy Diamond, 20, artist, ­Jönköping:
– Det är jätte­viktigt, det är bra att bli ­påmind om att skänka pengar. Jag är glad att ni ringde, nu kan jag hjälpa till.