I går kom Sham el-Hurria och Abd-Nassir till världen i ett tält i den jordanska öknen.
3 000 barn har redan fötts i flyktinglägret Zaatari.
– Ödet ville att han skulle födas här, säger Rania, Abd-Nassirs mamma.

– Yalla, yalla!
Kvinnan ropar uppmuntrande. Hon får ett smärtfyllt skrik till svar.
Förlossningskliniken är ett stort militärtält. Skynken har hängts upp för att ge de födande kvinnorna lite avskildhet.
Genom glipan på en av dem skymtar en hand som håller på att dra ut ett barnhuvud mellan en kvinnans ben.
Klockan är strax efter 13 på söndagseftermiddagen och fem kvinnor håller på att föda i flyktinglägret Zaatari i Jordanien.
Sham el-Hurria är sju timmar gammal. Iklädd en rosa pyjamas och invirad i ett tjockt täcke gäspar hon nöjt i 17-åriga mamma Ehlas famn.
– Hennes namn betyder ”Frihetens Damaskus”, säger mormodern Aisha, 40, som sitter på en stol bredvid.

Det är bara några steg från de enkla förlossningssalarna hit till eftervårdsrummet med plats för sju britsar. Inga fäder syns till. Bara beslöjade damer i långa rockar. Mammor och svärmödrar och andra kvinnliga släktingar.
När Sham el-Hurria ska få träffa sin pappa är det ingen som vet. Han är hemma i Syrien och krigar på rebellernas sida mot Assadregimen. Det gör även flickans morfar och morbror – Aishas make och son. I famnen håller hon sonens jacka. Den har hon burit med sig ända sedan hon flydde från sin by för några månader sedan. Men hon lägger den ifrån sig för att hålla sitt första barnbarn.
– Det är en tragedi att hon har fötts i ett flyktingläger och inte kan träffa sin far, säger Aisha.

– Jag oroar mig för mitt barn. Det är så mycket smuts och damm här. Jag vill inte att han ska få allergier, säger 23-åriga Rania.

Hon ligger i sängen bredvid Ehlas. Hennes andra barn, pojken Abd-Nassir, föddes tidigt på morgonen. Hon vet inte hur mycket det lilla knytet väger. En av barnmorskorna skriver 2 780 gram i mitt block. Rania hoppades in i det sista att pojken skulle komma till världen hemma i byn i Daaraprovinsen. Men Rania vågade inte ta fler risker. Höggravid korsade hon gränsen för en halv månad sedan. Nu ligger nu på en inplastad brits i ett stort tält i den jordanska öknen.
– Elhamdulillah, tack Gud. Det är mitt öde. Jag får acceptera det, säger hon.

Sham el-Hurria och Abd-Nassir är två av tre tusen barn som fötts i Zaatar sedan juli förra året då flyktinglägret öppnade. De flesta av kvinnorna har redan fött ett eller flera barn. Det underlättar för Läkare utan gränser som driver tältsjukhuset. Snart ska de flytta in i en riktig byggnad eftersom de bedömer att antalet nyfödda kommer att öka. Genom stålgrinden syns ett hav av vita baracker och tält. I augusti förra året bodde där cirka 15 000 människor. Nu är de runt 150 000. Varje dag anländer mellan 1 000 och 2 000 nya flyktingar till Zaatari.
– Vi räknar med att vi kommer att vara här länge, säger gynekologen Thomas Charbonnier innan han går vidare till nästa patient.

Mormodern Aisha hoppas att den skäggiga franska doktorn har fel. Inte för att hon har någonting emot honom. Tvärtom. Samtidigt som vår egen ledare skickar flygplan och stridsvagnar mot sitt eget folk visar oss främlingar all denna medmänsklighet, säger hon.
Men hennes dröm är att återvända hem. Hem till Daaraprovinsen, trots att staden hennes familj levde i omringades av vad hon kallar iranska soldater. Och trots att familjens hus brändes ner.
– In i det sista ville vi stanna kvar. Men när de även började attackera kvinnorna var vi tvungna att fly.

Inte ens här, i det kvava tältet där sju unga syriska bebisar upplever sin första dag, går det att undvika kriget. Aisha förbannar diktatorn Assad som berövar hennes barnbarn, med det symboliska namnet, att växa upp i sitt hem. Tillsammans med sin far, morfar och morbror.
Men vissa släktingar kommer den lilla flickan aldrig att träffa.
När Aisha berättar om sin systerson börjar hon gråta.
Han fick halsen avskuren av Assads milis. Han blev slaktad, säger hon.

För fler bilder och bildspel besök bildspel.aftonbladet.se/de-fods-i-flyktinglagret.