Abd el-Basit, 2, och Duaá, 1, lekte när granaterna föll.
Han förlorade sitt högra öga, hennes underben slets sönder.
– Jag önskar att den som avfyrade den kan uppleva den smärta jag känner, säger Hassan, Duaás pappa.

Duaás blöja är blodig. Det är bara en köttslamsa kvar av hennes underben.
På britsen bredvid ligger hennes två år äldre syster Shahad. Hennes högra knä är ett stort, blodigt sår. Benet ser ut att vara gjord av gummi. Det krossades när en granat träffade familjens hem i Deraa i lördags kväll. På klippet som lades upp på Youtube samma dag hörs barnaskrik och upphetsade mansröster.
– Är det de här barnen som är terrorister? frågar en man medan han med mobilen filmar systrarna.

Duaá vilar tryggt i pappa Hassans famn. Hon trycker på en knapp och skrattar när leksakspropellern börjar snurra.
Med sina knubbiga fingrar kliar hon pappans skäggstubb. Hans kinder är insjunkna. Ögonen är mörka streck.
– Jag har inte sovit en blund sedan i lördags, berättar han när vi träffar honom och flickorna på ett sjukhus i Amman.
Döttrarna och frun, som nyligen har fött familjens femte barn, var hemma i huset när det träffades av granaten. Hassan var på undervåningen hos sin mor. Han sprang upp och såg Shahad blodig. Han rusade med henne till den enkla fältkliniken i staden. Bara några minuter senare kom grannarna med ettåriga Duaá. Först då förstod han att även hon var skadad.
Han var som förstenad, berättar han. I en timme vandrande han planlöst i staden. Några rebellsoldater fick dra undan honom eftersom han gick på en gata som besköts av krypskyttar.
Så fort blödningen stoppades tog han flickorna till ett sjukhus i Amman, Jordaniens huvudstad.
– Vi kunde inte hitta hennes fot i husmassorna, säger pappan.

– Om jag bara kunde skulle jag plocka ut mitt öga och ge det till honom, säger Um Mohammad, 40.
Hon och Hassan har förmodligen aldrig träffats.
Men båda har sett sina barn få skador för livet.
Den lille pojken som sitter i Um Mohammads knä är två år gammal och heter Abd el-Basit. För 21 dagar sedan gjorde Um Mohammad mackor med zaatar, en kryddbladning, och skickade pojken att leka med sin storebror Ibrahim i familjens trädgård i staden Tafas. Det var lugnt den eftermiddagen, ingen skottlossning. Men plötsligt kom en granat. Hon rusade ut och såg att Ibrahims ben var blodiga. Han hade lättare skador.
– Jag glömde ta på mig slöjan och skorna. Jag bara tog honom i famnen och sprang till kliniken, säger hon.
I det ögonblicket visste hon inte att hennes make Abu Mohammad, 55, redan var på väg dit med yngste sonen. När han fann pojken hängde hans högeröga ut och båda benen var brutna.

 

Hur förklarar man för en tvåårig pojke att han aldrig kommer kunna se på ena ögat?
Hur säger man till honom att han troligtvis aldrig kommer att kunna gå normalt?
Pojkens mor Um Mohammad säger att det ännu inte är möjligt.
– I går kväll försökte han hitta sin leksaksbil, men kunde inte se den. Då blev han aggressiv och började skrika, säger hon.

Shahad grimaserar illa när hennes farmor försöker lägga upp en filt bakom hennes rygg.
Hon börjar gråta när jag sätter mig på sängkanten för att hon tror att jag är läkare.
Hela hennes högerben är gipsat.
– Det är ännu för tidigt att säga hur det blir med Shahad. Men lilla flickan kommer att behöva benprotes, säger pappa Hassan.

Jag frågar Abu Mohammad, Abd el-Basits pappa, om han ångrar att han inte lämnade Syrien tidigare. Kanske hade han sluppit se sitt barn bli blint på ena ögat.
– La, la. Nej, nej, säger han bestämt där han halvligger på madrassen i familjens nya hem.
– Jag önskar bara att han var vuxen och hade kunnat försvara sig, lägger han till.

Inne i sjukhuset frågar Shahads farbror Numan flickan vem som skadade henne.
– Assad, viskar hon.
Han tittar mot oss och säger ursäktande att han inte har någonting emot andra religioner eller folkgrupper. Men hade omvärlden tillåtit den här slakten pågå så länge om offren var muslimer och inte kristna?
Frågan han ställer är retorisk.
– Om inte annat så borde världen ingripa för de här barnens skull, säger Numan.