De lämnar gravarna efter sina fäder och bröder, sina hem och anhöriga.

De lämnar skräcken för att dö eller bli stympade.

När de korsar gränsen börjar ett nytt liv – som flykting.

 Hur ser förnedring ut? Kanske är det när tio, tjugo, trettio, fyrtio män och barn rusar mot soldaten som bär en kartong det står UNHCHR på. Han hinner knappt lyfta ur den första vita plastpåsen som innehåller en liten flaska vatten, ett paket juice, salta kex och kakor, innan han försvinner under hundratals armar som sträcks mot honom. En liten pojke krånglar sig ur människomassan. Han inspekterar bytet i sina händer. Ett juice och ett paket kex. Kanske det enda han kommer att äta den här dagen.

– De dödade min far och min bror, säger Khadijah, 21. Så många människor har under dessa dagar i Jordanien berättat om sina nära och kära som de förlorat. Khadijahs historia är inte annorlunda. Hon kommer från Baba Amr-regionen, som få utanför Syrien visste fanns innan den började förknippas med död och förödelse. När fadern och brodern dödades för en månad sedan i samband med att regimstyrkorna gick in i familjens by var de tvungna att fly. Först ut på landet, sen till Jordanien.

Hennes treåriga syster Rama håller hårt om Khadijahs arm. Hon och tio andra familjemedlemmar reste hela natten och kom till gränsen vid sjutiden i går morse. Det har gått tio timmar sedan dess. Deras kläder är  smutsiga, de är lika trötta och otåliga som de hundratals andra syrierna omkring dem. Bakom oss brummar en grön Mercedesbuss. Alla vill ombord. Därifrån går färden vidare till flyktinglägret Zaatari.

– Jag har ingen aning om när det blir vår tur, säger Khadija.

Ett tiotal kilometer därifrån sitter brigadgeneralen Hussein R Al-Zyoud på sitt kontor med stora tv-skärmar på väggarna och mjuka skinnsoffor. Natten före var han vid gränsen till tre på morgonen. Hans 856 mannar jobbar dygnet runt med att hjälpa de tusentals flyktingar som kommer in i Jordanien via en av 45 legala övergångar utmed den 378 kilometer långa gränsen mot Syrien. Generalen saknar allt. Mest av allt behöver han fler än de tolv bussar han förfogar över för att kunna transportera människorna snabbare till flyktinglägret. I bland kan det ta upp till fyra dagar.

– Mellan midnatt och klockan 08.00 på tisdagen kom 3 211 människor in i landet. En buss har 50 platser. Räkna själv hur lång tid det tar att köra alla, säger han. Internationella hjälporganisationer kommer på besök, lyssnar på vad generalen behöver, sen tackar de för sig och går vidare, berättar han. Hussein R Al-Zyoud låter bilderna rulla på en av skärmarna. En ambulans med tre skadade i har fastnat i vattnet under översvämningarna i januari. En soldat håller en bebis som har fötts vid gränsen. Bilder på människor utan ben, blodiga ansikten och gråtande barn passerar på skärmen.

– Jag har själv sex barn. Det går inte att vara oberörd av allt lidande vi dagligen ser, säger generalen.

Natten döljer spåren som flyktingar har lämnat efter sig vid gränsövergången Thnabbeh. Tomma cigarettpaket, blöjor, plastflaskor försvinner i mörkret. Med natten kommer också fler människor. De kommer till fots, ibland går de två, ibland fem eller tio kilometer. De kommer ensamma eller i små grupper för att undvika att bli upptäckta. Kvinnan som sakta vaggar fram på grusstigen ser ut som en vålnad. Det går knappt att urskilja hennes konturer i skymningen. Några steg till, genom det avklippta taggtrådstängslet, och hon lämnar Syrien bakom sig. När de jordanska soldaterna tar emot henne börjar hennes nya liv. Hon blir flykting.

 

För fler bilder gå till: http://bildspel.aftonbladet.se/har-flyr-de-kriget