Den där tomheten många kan uppleva efter de nått ett stort mål hinner liksom aldrig ikapp mig som 4-barnsmamma. Vissa drabbas av depression men det har inte jag tid med. Vardagen rullar på som vanligt och barnen bryr sig inte om att mamma sprungit 42 km i ösregn. Men jag kan skala bort annat som jag jag inte MÅSTE göra, så igår tog jag en blogg- och träningsfri dag (efter första inlägget), bara fiste runt här hemma och gick och la mig kl 9. Det bästa jag gjort på länge!

Efter 9 timmars sömn (vet inte när det hände senast) vaknade jag med ny energi, redo för gymmet men inte för att springa. Låren värker fortfarande, ena hälsenan ömmar och jag har upptäckt ett sår på halsen som den blöta löpjackan förmodligen orsakat. Men ett ryggpass tränar jag varken med hälen, låren eller halsen 🙂

Ha en fin måndag och grymt jobbat alla andra Marathonlöpare och Siljan Runt-cyklister – RESPEKT!