Enda snabba fotopausen på Blockhusudden.

Det springs lopp som aldrig förr – helgen som var var det Midnattsloppet, nästa helg springer jag med i Bellmanstafetten och helgen efter Tjejmilen som varit målet hela sommaren. Sistnämnda har jag provsprungit nu på morgonkvisten. Kan meddela att rundan ser fin ut, inga hinder förutom sura gäss. Partiet längst ut på Djurgården är jobbigt, innan man kommer ner till kanalen igen. Sen går det lättare ett tag innan sista tunga backen upp för Oxenstiernsgatan mot målet.

Jag skrev igår att 5 kilometer är jobbigt att maxa men även milen är vidrig om man går in för att springa fort. Den här gången hade jag varken laddat med glass, kaffe, hade inga att tävla mot eller publik som hejade. Ändå tog jag mig runt på 43 minuter – samma tid som jag sprang Tjejmilen på för 4 år sen och mitt personlig rekord. En otrolig endorfin- och egokick!

Plan Sverige – jag gör det för er, och för alla flickors rättigheter i världen springer jag gärna tills jag stupar.

Jag tror inte det är en slump att småbarnsmorsor springer bra. Först krystar vi ut levande varelser, sen tränar vi våra hjärtan varje dag, dygnet runt. Ibland för att jaga de små, ibland när de är på väg att sprängas av återhållen ilska och ibland när de håller på att sprängas av kärlek ♥