Du måste inte vara störst, bäst och vackrast (eller i träningssammanhang snabbast, starkast och mest deffad) för att vara lycklig. På samma sätt som att rikedom inte handlar om pengar. Jag får ibland kommentarer som ”åhh – jag vill ha dina armar” och ibland är jag också låg och jämför mig med andra som ”är bättre”.

Men så går jag i terapi bland skrot och svett, daskar upp mig själv och inser hur jäkla fjantig jag är. Kan jag begära mer av livet än det jag redan har? Hur kan jag ens tänka tanken på att få byta bort mig själv och mitt (trots endel motgångar) grymma liv mot något annat? Skärpning för f-n!

Dagens pepp: Se till det du har istället för att jämföra dig med andra och njut av livet i stort och smått.

Ibland räcker det t.ex. med en oliv för att bli lycklig 🙂