”Hej jag heter Anna och jag är träningsberoende”. Skulle haft vilodag  idag men det gick bara inte. Nästan nollgradigt ute och en höstsol som kämpade sig fram bakom gula-röda löv. Jag var bara tvungen att ta tillfället för en löptur i friska Dalaluften.

Min kropp kanske skulle behöva vila, men inte min själ. Struntade i pulsband, GPS eller plan för löpningen och bara sprang längs skogsbilvägen kantad av blåbär- och lingonris. Ingen press – bara njutning och så himla härligt!

Träningens endorfiner är en drog starkare än något annat jag upplevt, precis som Anders Olsson som föreläste i fredags. Han tog sig ur sitt beroende av starka värktabletter helt på egen hand genom att var 3e timme, dygnet runt, gå ut i garaget och cykla. Läkarna trodde aldrig han skulle klara det och tyckte han skulle fortsätta knapra tabletter och gå och lägga sig. Att tränings endorfiner är starka kan inte bevisas tydligare.

45 minuters wellness run med melankoliska Kent i lurarna följt av det här. Familjen, svärmor, kusinen – kärleken!

..och den goda gröten. Nu är vi tillbaka i stan efter en bilresa där jag och mannen hunnit prata livsplaner med sovande barn i baksätet.

Skön söndag och jag ångrar aldrig ett träningspass. Säger som Suzan – ”jag kan vila när jag är död”. Kanske att ta i, men i alla fall inte just idag.