Idag rockar vi sockorna för att hylla olikheter.

Vi är alla olika – men alla lika värda.

Det blev dessutom en runda i riktigt pissväder i mina rockiga sockor. Men man kan ju inte bli mer än blöt så det är väl bara att kämpa på.

God Morgon!

Jag har haft två fartfyllda veckor som resulterat i att jag ser lite ut som en panda. Men nu är det fredag vilket betyder att helgen är nära! Ikväll är det fredagsfys i form av BodyPump och imorgon väntar lördagsgodis och Box. På söndag har jag beställt fint väder då jag beger mig ut för 8 kilometer distanstempo.

Nu väntar nybryggt kaffe och frukost!

Trevlig helg!

I veckan slog jag äntligen till. Nike Flyknit Zoom Agility. Nu är de små monstrena mina och imorgon ska de invigas på BodyPumpen!

Sen jag köpte dem har jag tittat på dem och beundrat dem lite längre än vad som är normalt, men de är fantastiska. Det var lite kärlek vid första ögonkastet, och när jag provade dem kunde jag inte motstå dem. Dämpningen känns bra och greppet känns super, imorn ska de testas!

Nu är förrådet av träningsskor komplett, till löpningen fungerar mina Asics Gel Nimbus 15 fortfarande strålande och till traillöpningen håller jag fortfarande på att springa in mina gyttjemonster Salomon Speedcross 3, hela skofamiljen är nu samlad.

”Viktigt med bra skor” har jag fått höra sen jag var liten. Tog det kanske på lite väl stort allvar… Men åh vad kul jag tycker det är med träningskläder, skor och tillbehör!

Det var ett nybörjartips som jag inte hann få med i sändningen igår men som troligen är det allra viktigaste för att upprätthålla träningsmotivationen och en ny löptränngsvana. Forskningen säger också att det är den enskilt viktigaste faktorn för att komma igång med fysisk aktivitet. Det stavas ”socialt stöd”, d v s att ha back-up från vänner och familj, en träningskompis, coach eller en PT som finns med i bilden och maximerar sannolikheten att passen faktiskt blir av. 🙂

Mitt bästa personliga stöd när det handlar om löpning är den här killen. Elviz! Han är två år gammal och gör utan problem kilometern på 2 minuter blankt. Det ni! Tillsammans innehar vi det svenska rekordet på 1000 m barmarksdrag, en sport där man springer med sin hund i en expanderlina. Han drar alltså mig och jag springer allt jag har, enkelt förklarat. Det är i allra högsta grad jag som är den begränsande spelaren i vårt team, jag har en bra sparringpartner i löpspåret om man säger så…

Vi springer dagligen ihop och han påminner gärna husse redan vi 07.00 att det är dags att ge sig ut. Det kan vi kalla ”socialt stöd”. 🙂

Efter att ha spanat in Simons TV-framträdande så kunde man lugnt konstatera att jag är den typiske nybörjaren. 🙂

”Konditionen anpassar sig oftast snabbare än vad våra senor gör, och det är vanligast i senorna och senornas fästen som skadorna kommer. Så man får skilja på vilken upplevd kondition man har, det är inte alltid den stämmer överens med hållfastheten i kroppen. Varför man inte ska gå ut för hårt innan senorna har anpassat sig.”

Så spot on.

Men jag är ju långt ifrån ensam om att agera såhär. Vi verkar vara ett gäng som instinktivt går ut för hårt. Vi är otåliga och vill ha snabba resultat.
Men hörrni, ska vi inte enas om att vi lyssnar på Simon som faktiskt är ett riktigt proffs vad gäller löpning och vet vad han pratar om när han säger att det är viktigt att vi inte går ut för hårt?
På det viset kanske vi alla fortfarande är hela när vi nått fram till de sköna löprundorna i de ljumma sommarkvällarna som kan avslutas med ett härligt bad i någon sjö. Det ser vi väl fram emot? Eller hur?!

Något annat att se fram emot (med lite skräckblandad förtjusning) är att äntligen få träffa fröken Nargell. Tjejen som jag ska kampera ihop med i New York, hon som går igenom den här resan tillsammans med mig och som jag ska stå med på startlinjen i central park om 88! dagar. Hon verkar vara en sån fantastiskt go tjej, full med fart och fläkt. Jag ser verkligen fram emot att äntligen få träffa henne så mycket att det till och med känns okej att de ska ske i backintervaller.

Annars kan jag tycka att backintervaller är ett ruskigt skrämmande ord och jag räknar med att det blir träningsvärk deluxe i flera dagar efteråt. 😉

Förövrigt sitter jag just nu med det årliga ekonomiarbetet på jobbet och idag valde jag att stanna kvar ett par timmar extra för att hinna med allt som ska göras. När jag var på väg hem kändes hjärnan som ett klibbigt tuggummi, helt slut. Men istället för att slänga mig i soffan slängde jag på mig löparkläderna och sprang ut på en behaglig runda tillsammans med denna pingla.

Trevligt avslut på kvällen. Ha det så bra allesammans.

Vi hörs.

God morgon! Trevlig start på dagen med besök i Aftonbladets morgon-TV. Snackade löpning, nybörjarmisstag och tekniktips. Kolla in det vettja! 🙂 Klicka på bilden så kommer du till klippet. Ha en bra dag och lycka till med löpning! 

Min medresenär/mästarinna/medvinnare i det här äventyret är ju Sanna Eriksson som alla förstått vid det här laget. Vi bevakar varandras utveckling, vi följer varandras instagram-liv och vi får regelbundna uppdateringar av vår gemensamma löpcoach Simon. Vi gör det här tillsammans. Saken är bara den att vi har aldrig träffats. Vi har något av ett distansförhållande kan man säga. Distansförhållande eller ej så är vi ett team och jag blev så imponerad igår när jag såg att Sanna kört 10 kilometer, bara sådär liksom (medan jag åt semlor). Vilken prestation! Och vilken tid! Det är helt fenomenalt!

Nästa vecka ska vi äntligen ses. Tillsammans ska vi ta oss an backintervaller och det ska bli så kul att springa tillsammans och peppa varandra!

Så dra med dig en kompis och ge dig ut och spring!

Som ni vet så är min utmaning under våren att gå från att vara en soffpotatis till att springa milen. En utmaning som fullständigt skrämde livet ur mig i det ögonblicket jag fick veta att det var skarpt läge. Men skarpt läge betyder samtidigt för mig att det är dags att prestera. Inga ursäkter är längre accepterade, vinnarskallen sätts på autopilot och energin börjar flöda.

Med träningsprogrammet (som ni förövrigt hittar i sin fulla text i det senaste numret av Wellness) i handen började jag med framgång att beta av mina pass. Allt kändes plötsligt lättare, bara genom att sätta ett mål så har jag tvingats hitta tid, motivation och ork att köra på.
Den där milen har dock legat och skavt i mitt huvud, hur lång är den där j-vla milen? Med tanke på hur fort tiden går så kommer jag snart att stå där på startlinjen till mitt allra första lopp. Och jag har hittills ingen aning om vad jag egentligen har gett mig in på, så har jag tänkt. Nej jag pallar inte att vänta i tio veckor på att få känna sträckan i benen för första gången i mitt liv.
Jag har målat upp den i mitt huvud som både himmel och helvete. Den lockar och skrämmer mig på samma gång men mest av allt har den förbryllat mig. Jag var tvungen att prova! Förra veckan gav jag mig ut med taktiken att börja med lugn jogg så länge jag orkade och sedan gå resten, bara för att få känna sträckan.

Vad som hände var att jag började joggen i lugnt tempo och varje gång min runkeeper berättade för mig hur långt jag hade lyckats jogga och hur jag kom närmare och närmare milen ökade adrenalinet och jag matade steg efter steg. Flåset satte in redan vid tre kilometer men lättade upp igen vid närmare fem och jag kom in i vad man brukar kalla, andra andningen. När runkeeper tjejen talade om för mig att jag sprungit hela åtta kilometer så var stanna inte längre ett alternativ. Jag ökade takten, mest för att jag var så j-kla trött och behövde komma i mål så snabbt som möjligt. 🙂
Booom 10 kilometer, där tog jag dig!!

Det här betyder absolut inte att jag är ett genetiskt underverk som kan kliva upp från soffan och springa en mil. Nej långt därifrån. Min kropp är ännu inte redo för att springa dessa distanser under regelbunden basis, jag skulle förmodligen ”gå sönder” ganska snart om jag fortsatte att pressa mitt otränade jag till sådana distanser.

Nej det här var en ren vilje prestation. Hade jag inte trott på mig själv, motiverat mig själv, bestämt mig och piskat mig själv till att köra hela vägen så hade jag förmodligen gett upp redan efter tre kilometer där flåset började krypa på och tynga mig.

Det är de här som jag tror är avgörande ifall man kommer att lyckas eller inte.
Den fysiska förutsättningen besitter de flesta av oss, det är viljan och tron på oss själva som vi måste jobba upp.
Det är inte omöjligt. Vill man uppnå något i livet så måste de allra flesta av oss kämpa för det. Det är inte mycket som man får gratis. Jag vågar påstå att ALLA fightas vi mot olika dilemman på vägen mot målet.

I mitt fall så är min största utmaning att utöver att manövrera ett vanligt familjeliv med tre små barn och allt vad det innebär även behöva hantera vår äldsta dotters hjärnskada som medför en hel del mertid vad gäller vardagssysslor. Utan att lämna ut henne för mycket kan jag säga att hon har ett omfattande vårdbehov som innefattar sjukhusbesök som avlöser varandra och många vakna nätter.

En situation som skulle kunna uppfattas som utmattande, och som blir utmattande om man väljer att fokusera på det förstås.
Men lägger man istället fokus på allt det underbara, härliga och energigivande som livet med henne och livet i stort för med sig så övervinner man också det som kan kännas som uppförsbackar. Det sägs förövrigt att man får starkare ben i uppförsbacke. 😉

Så hoppa över era hinder och lyft rumpan från sofflocket och gå ut och spring mot det som är ditt mål i livet. Vad det än är så kommer det att kännas sjukt skönt när du är påväg, jag lovar.

Kan jag, så kan ni.

Idag har vi för övrigt även firat vår minsta lilla busunge som fyller två hela år. Detta med ett stort kalas och en gristårta.

Puss och kram

För mig handlar vardagen såklart mycket om träning, eftersom det är mitt jobb. Så igår var en klassisk arbetsdag för mig vilket innebar fyra löppass tillsammans med kunder. Det var rätt gott att äta middag igår kväll, om jag säger så. Puh. Lyxigt att jobba utomhus dock när det var så fantastiskt väder!

Sanna och jag pratade en hel del om vardagsmat igår. Frågeställning löd vad hon behöver göra för att få till bättre måltider till vardags såväl i termer av näringsinnehåll som energiintag. Vi kokade ner det till att hon behöver identifiera några ”vardagsklassiker” som kan vara återkommande måltider i hennes vardag. Vardagsklassikerna bör vara näringsriktiga men framför allt enkla och snabblagade, så att motståndet till att laga middagen inte blir för högt och att det blir McDonalds på vägen hem istället… 😉 Summasummarum handlar det mycket om planering och genomförande av inhandling för Sanna och hennes man och därefter sakteligen förändra vardagsrutinerna så att middagslagning blir en vana. 

Apropå mat så ska jag nu begå debut och publicerad en bild på en måltid jag slängde ihop igår. Jag är inget stort fan av att publicera bilder på mat, i det stora bruset bidrar det så lätt till ett överdrivet fokus på hälsosam mat och det är problematiskt tycker jag, men jag vill ändå publicera bilden på den här salladen. Inte för att salladen i sig är hälsosam (om den nu är det, beror ju på vilka kriterier man ställer på sin mat…) utan för att den är ett resultat av min (upptränade) förmåga att slänga ihop schyssta måltider av det som finns hemma. Jag tror och hoppas att Sanna ska utveckla den förmågan under våren. 🙂 Avokado, äpple, tomater, bladspenat, lite frön och nötter, salt och peppar och lite olivolja blev ett perfekt mellanmål för mig igår. Lätt och lagom mättande mellan två löppass med kunder.

Avslutar med en bild på Johanna in action. Löpskolningen såg jättebra ut igår och även om det är klurigt emellanåt så syns det att Johanna har tränat sedan förra gången. Hon var mycket mer medveten om rörelserna och förståelsen för vilka förändringar vi strävar efter fanns definitivt där. Good job!

Trevlig helg önskar jag dig! 

Veckan har varit något av ett kaos för min del och efter en minst sagt fullspäckad dag var jag mer än redo att få komma ut och träna med Simon. Idag vred vi om träningsschemat lite och bytte 8 km distans mot långa intervaller istället (se pass 2 för vecka 3 i träningsupplägget).

Passet inleddes med uppvärmning i form av lugn löpning (jag ansåg mig dock redan vara uppvärmd efter att ha sprungit i panik från tunnelbanan för att komma i tid) för att sedan gå över till läxförhör. Löpskolövningar var på schemat och vi körde de fyra övningarna som jag jobbat på sen det förra passet med Simon. Trippingen är den allra svåraste, fick till det några gånger men sen faller jag tillbaka i mitt gamla steg. Så nu är det bara ut att nöta.

Efter läxförhör var det dags för långa intervaller. Fyra stycken tre-minutersintervaller väntade. 5.00 min/km. Skräckblandad förtjusning. Då: mest skräck, nu: mest förtjusning.

Intervallerna gick ändå hyfsat bra, vi höll oss kring tiden som var tänkt och benen kändes fräscha. Däremot kändes andningen tung och jag (vilket inte händer så ofta) blev väldigt tyst. Simon pratade på och jag försökte fokusera på att andas, att prata var inte ens ett alternativ, mycket effektivt sätt att få tyst på mig. Mellan intervallerna är det 90 sekunder joggvila och man hinner pigga på sig oväntat mycket på den tiden. Känns som ett väldigt effektivt sätt att träna.

Läxa för mig till nästa pass med Simon är att korta ner mitt löpsteg och öka stegfrekvensen, genomföra passen enligt upplägget och fortsätta med löpskolövningarna och löpstyrka.

Då avslutar vi veckan på topp, imorgon BodyPump och i helgen 75 minuter lång distans!