Som ni vet så är min utmaning under våren att gå från att vara en soffpotatis till att springa milen. En utmaning som fullständigt skrämde livet ur mig i det ögonblicket jag fick veta att det var skarpt läge. Men skarpt läge betyder samtidigt för mig att det är dags att prestera. Inga ursäkter är längre accepterade, vinnarskallen sätts på autopilot och energin börjar flöda.

Med träningsprogrammet (som ni förövrigt hittar i sin fulla text i det senaste numret av Wellness) i handen började jag med framgång att beta av mina pass. Allt kändes plötsligt lättare, bara genom att sätta ett mål så har jag tvingats hitta tid, motivation och ork att köra på.
Den där milen har dock legat och skavt i mitt huvud, hur lång är den där j-vla milen? Med tanke på hur fort tiden går så kommer jag snart att stå där på startlinjen till mitt allra första lopp. Och jag har hittills ingen aning om vad jag egentligen har gett mig in på, så har jag tänkt. Nej jag pallar inte att vänta i tio veckor på att få känna sträckan i benen för första gången i mitt liv.
Jag har målat upp den i mitt huvud som både himmel och helvete. Den lockar och skrämmer mig på samma gång men mest av allt har den förbryllat mig. Jag var tvungen att prova! Förra veckan gav jag mig ut med taktiken att börja med lugn jogg så länge jag orkade och sedan gå resten, bara för att få känna sträckan.

Vad som hände var att jag började joggen i lugnt tempo och varje gång min runkeeper berättade för mig hur långt jag hade lyckats jogga och hur jag kom närmare och närmare milen ökade adrenalinet och jag matade steg efter steg. Flåset satte in redan vid tre kilometer men lättade upp igen vid närmare fem och jag kom in i vad man brukar kalla, andra andningen. När runkeeper tjejen talade om för mig att jag sprungit hela åtta kilometer så var stanna inte längre ett alternativ. Jag ökade takten, mest för att jag var så j-kla trött och behövde komma i mål så snabbt som möjligt. 🙂
Booom 10 kilometer, där tog jag dig!!

Det här betyder absolut inte att jag är ett genetiskt underverk som kan kliva upp från soffan och springa en mil. Nej långt därifrån. Min kropp är ännu inte redo för att springa dessa distanser under regelbunden basis, jag skulle förmodligen ”gå sönder” ganska snart om jag fortsatte att pressa mitt otränade jag till sådana distanser.

Nej det här var en ren vilje prestation. Hade jag inte trott på mig själv, motiverat mig själv, bestämt mig och piskat mig själv till att köra hela vägen så hade jag förmodligen gett upp redan efter tre kilometer där flåset började krypa på och tynga mig.

Det är de här som jag tror är avgörande ifall man kommer att lyckas eller inte.
Den fysiska förutsättningen besitter de flesta av oss, det är viljan och tron på oss själva som vi måste jobba upp.
Det är inte omöjligt. Vill man uppnå något i livet så måste de allra flesta av oss kämpa för det. Det är inte mycket som man får gratis. Jag vågar påstå att ALLA fightas vi mot olika dilemman på vägen mot målet.

I mitt fall så är min största utmaning att utöver att manövrera ett vanligt familjeliv med tre små barn och allt vad det innebär även behöva hantera vår äldsta dotters hjärnskada som medför en hel del mertid vad gäller vardagssysslor. Utan att lämna ut henne för mycket kan jag säga att hon har ett omfattande vårdbehov som innefattar sjukhusbesök som avlöser varandra och många vakna nätter.

En situation som skulle kunna uppfattas som utmattande, och som blir utmattande om man väljer att fokusera på det förstås.
Men lägger man istället fokus på allt det underbara, härliga och energigivande som livet med henne och livet i stort för med sig så övervinner man också det som kan kännas som uppförsbackar. Det sägs förövrigt att man får starkare ben i uppförsbacke. 😉

Så hoppa över era hinder och lyft rumpan från sofflocket och gå ut och spring mot det som är ditt mål i livet. Vad det än är så kommer det att kännas sjukt skönt när du är påväg, jag lovar.

Kan jag, så kan ni.

Idag har vi för övrigt även firat vår minsta lilla busunge som fyller två hela år. Detta med ett stort kalas och en gristårta.

Puss och kram

För mig handlar vardagen såklart mycket om träning, eftersom det är mitt jobb. Så igår var en klassisk arbetsdag för mig vilket innebar fyra löppass tillsammans med kunder. Det var rätt gott att äta middag igår kväll, om jag säger så. Puh. Lyxigt att jobba utomhus dock när det var så fantastiskt väder!

Sanna och jag pratade en hel del om vardagsmat igår. Frågeställning löd vad hon behöver göra för att få till bättre måltider till vardags såväl i termer av näringsinnehåll som energiintag. Vi kokade ner det till att hon behöver identifiera några ”vardagsklassiker” som kan vara återkommande måltider i hennes vardag. Vardagsklassikerna bör vara näringsriktiga men framför allt enkla och snabblagade, så att motståndet till att laga middagen inte blir för högt och att det blir McDonalds på vägen hem istället… 😉 Summasummarum handlar det mycket om planering och genomförande av inhandling för Sanna och hennes man och därefter sakteligen förändra vardagsrutinerna så att middagslagning blir en vana. 

Apropå mat så ska jag nu begå debut och publicerad en bild på en måltid jag slängde ihop igår. Jag är inget stort fan av att publicera bilder på mat, i det stora bruset bidrar det så lätt till ett överdrivet fokus på hälsosam mat och det är problematiskt tycker jag, men jag vill ändå publicera bilden på den här salladen. Inte för att salladen i sig är hälsosam (om den nu är det, beror ju på vilka kriterier man ställer på sin mat…) utan för att den är ett resultat av min (upptränade) förmåga att slänga ihop schyssta måltider av det som finns hemma. Jag tror och hoppas att Sanna ska utveckla den förmågan under våren. 🙂 Avokado, äpple, tomater, bladspenat, lite frön och nötter, salt och peppar och lite olivolja blev ett perfekt mellanmål för mig igår. Lätt och lagom mättande mellan två löppass med kunder.

Avslutar med en bild på Johanna in action. Löpskolningen såg jättebra ut igår och även om det är klurigt emellanåt så syns det att Johanna har tränat sedan förra gången. Hon var mycket mer medveten om rörelserna och förståelsen för vilka förändringar vi strävar efter fanns definitivt där. Good job!

Trevlig helg önskar jag dig! 

Veckan har varit något av ett kaos för min del och efter en minst sagt fullspäckad dag var jag mer än redo att få komma ut och träna med Simon. Idag vred vi om träningsschemat lite och bytte 8 km distans mot långa intervaller istället (se pass 2 för vecka 3 i träningsupplägget).

Passet inleddes med uppvärmning i form av lugn löpning (jag ansåg mig dock redan vara uppvärmd efter att ha sprungit i panik från tunnelbanan för att komma i tid) för att sedan gå över till läxförhör. Löpskolövningar var på schemat och vi körde de fyra övningarna som jag jobbat på sen det förra passet med Simon. Trippingen är den allra svåraste, fick till det några gånger men sen faller jag tillbaka i mitt gamla steg. Så nu är det bara ut att nöta.

Efter läxförhör var det dags för långa intervaller. Fyra stycken tre-minutersintervaller väntade. 5.00 min/km. Skräckblandad förtjusning. Då: mest skräck, nu: mest förtjusning.

Intervallerna gick ändå hyfsat bra, vi höll oss kring tiden som var tänkt och benen kändes fräscha. Däremot kändes andningen tung och jag (vilket inte händer så ofta) blev väldigt tyst. Simon pratade på och jag försökte fokusera på att andas, att prata var inte ens ett alternativ, mycket effektivt sätt att få tyst på mig. Mellan intervallerna är det 90 sekunder joggvila och man hinner pigga på sig oväntat mycket på den tiden. Känns som ett väldigt effektivt sätt att träna.

Läxa för mig till nästa pass med Simon är att korta ner mitt löpsteg och öka stegfrekvensen, genomföra passen enligt upplägget och fortsätta med löpskolövningarna och löpstyrka.

Då avslutar vi veckan på topp, imorgon BodyPump och i helgen 75 minuter lång distans!

I morgon är det dags för träning med både Sanna och Johanna igen. Ser mycket fram emot att få höra deras reflektioner kring förra veckans träning och inte minst se hur det har gått med övningarna de fick med sig och om de har gjort sina hemläxor… Framför allt styrkeövningar för Sannas del och som Johanna redan skrivit om, en handfull teknikövningar i hennes program. I morgon ska vi bygga ut programmen och komplettera med fler teknik- och styrkeövningar för bådas del. Hoppas på lika soligt väder som förra veckan, det är en skön inramning. 🙂

Apropå sol så är det fantastiskt väder i Stockholm idag så det får bli en runda på lunchen nu. Vi hörs! 

När jag fick veta att jag blivit kallad till intervju i Stockholm med chans att vinna denna resa till New York så tänkte jag under en period att jag inte var redo för detta.
Jag såg inte hur tiden skulle kunna gå ihop. Ständigt stressande överallt så var det för en sekund självklart att jag måste avböja den intervjun. Det skulle vara en omöjlig uppgift att ge sig på.

Men jag blev mer eller mindre övertalad att jag åtminstone måste åka ner för att se vad som hände. Jag var dessutom livrädd för att jag var förlorad rent fysiskt. Jag har inte längre kapaciteten att kicka igång kroppen till den nivå jag skulle önska.

Dessa psykologiska hinder hade förföljt mig under flera år, men insikten att våra dåliga vanor riskerades att föras över till våra barn fick mig ändå att ta chansen. Jag måste ta chansen för både min egen och deras skull.

Nu har det gått en tid och det är inte alltid lätt att få vardagen att gå ihop. Med tre barn och allt vad det innebär, ett fartfyllt jobb, en sambo som jobbar dygn så får man många gånger att pussla med tidsanvändningen. Träningstid är inget som uppstår ur tomma intet. Det är tid som man måste planera in i schemat, precis som allt annat. Det är ingen omöjlighet, det gäller bara att jobba som ett team och kompromissa.

Mina pass blir ofta sena kvällar för att inte stjäla någon tid från de andra. Inte den tid jag hade föredragit att träna på om jag varit själv. Men en helt okej kompromiss.

Ett inslag i min löpträning är olika löpskolövningar men jag måste erkänna att jag tycker att det är ganska knepigt. Dels för att faktiskt ha tålamodet att ta sig tid till det (tålamod är inte min starkaste sida) men även att få det helt rätt.

Simon visade mig fyra löpskolövningar förra veckan: tripping, vertikala hälkickar, vanliga hälkickar och  höga knän. Övningar som såg superenkla och naturliga ut när Simon demonstrerade men som visade sig inte alls vara lika naturliga och enkla för mig.

Dessa är nu på mitt schema och jag ska vid mina pass köra alla fyra. Jag springer ofta själv så det är svårt att se om jag gör rätt i de olika övningarna. Så hädanefter kommer diverse människor i min umgängeskrets bli medsläpade för att göra de olika övningarna med mig (obligatorisk närvaro)!

Fantastiskt nog såg jag att Wellness tillsammans med Simon och löpskolan.se kommer att ha workshops i löpteknik i vår med start i Stockholm redan i slutet av Mars! Och förutom att ni får träffa min och Sannas fantastiska löpcoach och lära er allt ni behöver veta om löpteknik så får ni också goodiebags! Läs mer här, och don’t miss out!

Måndag och vecka två på löpschemat är här!

Veckan bjuder på tre löppass: 5 km distans, pass med Simon och långdistans (75 minuter).

Utöver löpningen kompleterar jag med styrketräning och rörlighetsträning. Har nyligen upptäckt BodyBalance på SATS som snabbt har blivit något av en favorit. Detta är trots att jag fortfarande vänder mig åt höger när alla andra vänder sig åt vänster, jag vänder mig bakåt och alla andra framåt och så vidare. Jag tänker dock att övning ger färdighet och att det är ett fantastiskt komplement till löpträningen!

Hur ser din träningsvecka ut?

Jag vet inte om det är tajmingen i livet, resan vi har påbörjat eller bara det fantastiska vädret som påverkar, men jag känner mig galet pigg och motiverad. Nu är det bara bara roligt att träna. Känner ni också av vårkänslorna?

För mig är det så att jag börjar längta efter nästa pass redan innan det pågående tagit slut. 🙂
Jag håller mig dock till de tre löppassen i veckan som mitt program säger för att inte hinna tröttna.

Idag fick jag sällskap på rundan. Min kille följde med och både tempot och distansen blev högre/längre än väntat. Men det var skönt! Kul att ha honom med.

Hoppas att det går bra för alla er andra som kommit igång med träningen.

Nu ska vi ut och äta tillsammans med min pappa och hans fru. På återseende.

Johanna och Sanna har kommit igång med sin träning enligt mina direktiv, och som Johanna skrev finns träningprogrammen i nya Wellnessnumret om du är nyfiken på hur jag har lagt upp träningen!

Några tankar kring träningsplanering… En grundbult vad gäller träningsplanering är att man bör ha en flexibel inställning till den träning som står skrivet i sitt program. Det är därför viktigt att planeringen som jag nu har gjort till tjejerna inte är ”skriven i sten” utan att vi anpassar från vecka till vecka och även på dagsbasis efter hur kroppen (och knoppen!) känns, hur t ex ens nattsömn eller övriga återhämtning varit sedan tidigare pass och hur vardagen i övrigt ser ut. Den långsiktiga träningsplaneringen (som i regel sträcker sig i ca 3-12 månader fram) bör ses som en riktning och vägledning så att man inte riskerar att träna för hårt, ensidigt eller ineffektivt. Samtidigt måste det finnas utrymme (och tillåtelse) att anpassa på vecko- och dagsbasis så att träningen stämmer överens med kroppens förutsättningar och behov för veckan/dagen. Hur ska man sammanfatta det här då? Jo, se träningsprogrammet som en riktning men lyssna på kroppen och låt den alltid ha sista ordet. En tät dialog med sin löpcoach är en framgångsfaktor så jag ser fram emot nästa veckas PT-pass!

Bromsa. Jag har märkt att Sanna och Johanna har mycket driv och det gäller för mig (som i så många andra fall) att bromsa och se till så att de inte går ut för hårt eller att deras höga ambitionsnivå tar sig uttryck i en rivstart med efterföljande energidipp, skador eller sviktande motivation… Min inställning är att vi ska disponera energin och anta realistiska delmål och träningsveckor så att självförtroendet växer i takt med den fysiska formen. 🙂

Det är Vasaloppsvecka och härom dagen gjorde jag poddpremiär i ”P3 Om” som hade temat just Vasaloppet. Det handlade om förberedelser, blåbärssoppans vara eller icke vara och andra ”insnöade” frågor om Vasan. Blev ett kul program, lyssna vettja! På söndag ska jag eventuellt göra Vasaloppsdebut själv men eftersom väderprognosen säger +10 grader får vi se hur det blir med den saken… Det kanske blir en god brunch och en skön löprunda i vårvädret istället? 😛 Den tanken känns rätt lockande nu om jag ska vara ärlig…

Ha en fin helg!/coach Simon

Torsdagskvällen bjöd på kyla och mörker vilket inte riktigt var vad jag hade i åtanke när jag under dagen sett fram emot min löprunda. Stockholm hade bjudit på sol och vårkänslor under hela dagen men framåt åtta-tiden på kvällen såg det väldigt annorlunda ut.  Jag var inte särskilt nöjd med snörde ändå på mig skorna och övergav min varma lägenhet för Mars-mörkret. 5 minuter uppvärming, 10 minuter löpstyrka och 44 minuter löpning senare var veckans andra pass avklarat och jag var lycklig och pratade snabbare än någonsin.

I träningsupplägget har ni säkert sett att det står ”distanstempo”. För mig innebär det att jag ska hålla ett tempo på ungefär 5.40min/km och det finns inte en chans att jag skulle kunna göra det utan hjälp av min fenomenala pulsklocka! Jag springer nästan alltid med pulsklocka för att lättare hålla koll på min träning både under och efter ett pass, för att kunna se utveckling och sätta mål för sig själv. Jag har nu ställt in den så den varnar mig om jag är för långsam eller om jag är för snabb för att se till att jag håller mig kring distanstempot.

Det var ett himla pipande på klockan i början då jag var för långsam och sen för snabb och sen för långsam och sen för snabb. Men tillslut hittade jag ett hyfsat stabilt tempo och slutade med ett snitt på 5.33min/km, vilket är nästan där jag borde vara.

Riddarfjärden runt bjöd på 8 oväntat sköna kilometer (trots att monstret Västerbron inkluderades i rundan). Stockholm är verkligen härligt att springa i, och att döma av antalet andra kvällslöpare jag mötte är jag inte ensam om att tycka det!