”En incestfest”.
Orden är Gina Dirawis.
Och sorgligt sammanfattande av hela ”Kristallen 2013”.
Vi måste våga prata om det här nu. Det har skavt i mig ett tag. I er också, av mail och kommentarer på sociala medier att döma. Jag talar naturligtvis om ”Kristallen” (SVT1). Den enskilt största firmafesten inom svensk tv, där branschen så att säga firar sig själv. Så långt allt väl. Inget konstigt med det. Men på senare år har ett löjets skimmer lagt sig som ett flor över kristallengalan. Det skavde redan i nomineringsfasen. Populära, breda program (hej ”Allsång på Skansen”) fanns inte ens med bland de som hade chansen att vinna pris – i år heller. Twitter exploderade av hån när det stod klart att ”Kristallen 2012” hade chans att vinna pris på ”Kristallen 2013”. Det är så incestuöst och långt bort från folks verklighet att man baxnar. I den mån folk ens bryr sig. Förra årets gala sågs av 458 000 tittare, enligt MMS. Det är inte kioskvältarsiffror, om man säger. ”En liten incestfest”, som Gina Dirawi själv uttrycker det i rutan.
Då har vi inte ens nämnt den branschpolitiska sidan. Att priserna liksom strösslas ut någorlunda jämnt över kanalerna så att ingen ska bli ledsen trots att SVT kör över de små ”konkurrenterna” med kvalitetsbulldozern varje dag i veckan, året runt. Löjligt var ordet, sa Bull.
Annars då?
Jovars. Det är som det är med de här galorna. Alla inblandade vill så gärna låtsas som att det är Emmy-galan, utförandet blir lite mer Emmaboda. Lattjo kameravinklar, likstela tv-ansikten i publiken, avundsjukan i ögonen på icke-vinnarna på nivå Filip & Fredriks promillehalt. Den som skrivit prispresentatörernas manus får förresten gärna träda fram. Och sedan avgå. Det tråkigaste som upplevts sedan stupstocken.
I twitterflödet gick folk bananas för att ”Eurovision” från Malmö inte vann pris. Men å andra sidan vann inte ”Kristallen” kristallen för Årets underhållningsprogram heller. Man får vara glad för det lilla. Och det får, tydligen, finnas gränser – även på en incestfest för tv-branschen.
Lördag 31 augusti tittar jag på ”The story of film” (SVT2).

 

Hurra!
”Top of the lake” (SVT Play). Det snyggaste som går att se på en skärm just nu. Jane Campion är ett geni.

 

Nja…
”True blood” (SVT2). All mer orimlig – och således ointressant – för varje avsnitt. Det räcker nu.