Det har kallats en modern skampåle.
Och det är förstås sant.
Men ”Lyxfällan” är också ett lysande samtidsdokument.
Före och efter och hur vi älskar det. Det finns få saker som kräver lika lite bakgrundsinformation, lika lite kontext för att fungera. Må det handla om bantning, tandblekning eller inredning. Alla är vi lika lättlurade inför före och efter-bildernas minutiöst ljussatta trollspö. Före är alltid lite för ljust, lite för grått, lite för trist. Fult, helt enkelt. Efter å andra sidan görs alltid till en Photoshopfestival av förtärkta färger, maximalt ökad kontrast och högskoleutbildad punktljussättning. Och vi går på det. Trots att vi intellektuellt greppar att det bara är tricks och hittepå fortsätter vi att fascineras. Därför är få saker lika omistliga i tv-landskapet som ”Lyxfällan: Så gick det sen” (TV3). Jag älskar ”Lyxfällan”. Idiotenkel logik, starka öden, riktiga människor och (ibland tillkämpade) lyckliga slut. Som samtidsdokument är programmet ruskigt starkt. Gång på gång slås det fast hur förblindade vi är av statushets, pryljakt och lov om snabba dårkrediter att det är sorgligt enkelt att köra i diket. Många av oss klarar att balansera ekonomi och drömmar. Många gör det inte. Naturligtvis är det något av en modern skampåle. Vi hjälper er i utbyte mot pornografiska detaljstudier av ert ekonomiska haveri. Ni får skämmas offentligt – men får samtidigt hjälp. Deal?
Att få återse några av programmets mer minnesvärda karaktärer – och faktiskt få veta hur det gick för dem – är enkelt och smart. Före och efter och hur vi älskar det. Jag kan tycka att ”Lyxfällan” är lite väl mallat och ifrågasätter sanningshalten i några av historiers som slungas fram. Och Grimlunds bastufetisch hade jag klarat mig utan att känna till. Men det spelar mindre roll. Jag hoppas att programmet återkommer med ytterligare en säsong. Även om det vore bäst för oss alla om tidsandan ändrades så att programmet inte skulle behövas.
Fredag 22/11 missar jag inte premiären av ”På spåret” (SVT1).

 

HURRA 1
”Anton Corbijn: Inside out” (SVT Play). Lysande och stillsam dokumentär om min absoluta favoritfotograf.

 

HURRA 2

”Skinheads – 25 år senare” (SVT2). Bra, men lite väl okritisk dokumentär om att försöka leva med sina demoner.