Paret som skaver – mot det extremt samspelta.

Finalen i ”På spåret” blev en oerhört charmig kamp fram till sista frågan.

Under många år har Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl briljerat i vältalighet och intellektuell kvickhet i radions ”Spanarna”. Egentligen är det märkligt att de först nu gjort debut i SVT:s flaggskepp för allmänbildning och spänstig associationsförmåga.

Bara det faktum att Everdahl använder ordet ”fatabur” (äldre tiders förråd eller skattkammare) i vardaglig konversation får mig att tro att en bättre värld är möjlig.

I finalen ställdes de mot ett mer udda par, Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl, som under veckorna skavt sig fram till ett underhållande samspel. Kunniga Höglunds tendenser att flyta ut och mästra möter Rönndahls humoristiska diplomati.

Det är två härliga par. Även domare Fredrik Lindström är uppsluppen och svävar apropå Norrköping ut i en underbar recitation av Ulf Lundells ”Jag går på promenaden”.

”På spåret” vågar verkligen ta popkultur och musik på allvar – både i briljant musikläggning (Pet Shop Boys ”Flamboyant” under inslaget om Tracks) och makalösa husbandet Augustifamiljen som tillsammans med Petra Marklund gör en bättre Alphaville är originalet själv.

Sedan får en fråga om discofarbror Giorgio Moroder avgöra hela tjottaballongen.

Underbart.

Men tv-festen inleddes redan på morgonen, när Netflix släppte den efterlängtade andra säsongen av ”House of cards” där Kevin Spacey och Robin Wright spelar iskallt maktpar i Washington. Första avsnittet hanterar sina överraskningar riktigt snyggt, men om man sett det brittiska originalet från början av 90-talet ser man att den i många avseenden följer den huvudsakliga dramaturgin där.

Chocken var därmed inte en så stor chock.

Faran nu är att serien spårar ur totalt i ondska och cynism. Men den fällan tror jag att den så begåvade skaparen Beau Willimon är för smart för att falla i.

Lördag kväll jobbar jag och ser därför Melodifestivalen, SVT1 20.00. Annars hade jag fortsatt mitt ”House of cards”-maraton.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Jag följer OS-sändningarna från Viasat slaviskt – och är riktigt nöjd. Särskilt underhållande är skridskokommentatorn Kenth Borgström och hans makalösa siffernörderi.

Gah!

Den legendariske konståkaren Jevgenij Plusjenko skadade sig och lade av, men det nämndes knappt. För svenska sportjournalister handlar OS om hockey, skidor och Norge.