Det är en konst som det är få förunnat att behärska. Den att kunna prata rakt in i tv-kameran så att det verkligen känns som att det är just till dig i tv-soffan som hen håller låda.

Martin Timell kan det, med ett rakt tilltal, det är nästan så att han lyckas lura en att tro att man själv skulle kunna hamra, spika och vad han nu pysslar med i ”Äntligen hemma”.

Ernst Kirchsteiger är snäppet vassare. Han gör någon slags poesi av sitt pysslande i hus, trädgård och kök. Ernstismer, brukar jag kalla hans filosoferande för sig själv och för oss tv-tittare.

”Sommar med Ernst”, femte avsnittet i TV 4 i går, och det var bara att tacka och ta emot.

– Det låter som när jag var barn 1810, säger han när han ska beskriva hur en flaggstång låter (!).

Han gör citronsaft/slash/citronlemonad och beskriver den som ”läskande, uppfriskande, livsmotiverande”. Han beskriver växter som ”primadonnor”.

När han själv tycker att han har gjort något riktigt bra, tittar han finurligt in i kameran och säger:

– Man har väl tänkt…

Han plockar fram ett par ägg som gårdens höns har värpt och beskriver dem så innerligt och kärleksfullt, trots att de ser ut som precis vilka ägg som helst. Sedan kan han nästan få det att låta lite sensuellt när han berättar att han måste tvätta av sig hönsfoderlukten från händerna innan han tar sig an att göra bakverk, som några tv-minuter senare är fina som ”en skridskois i december”.

Tro nu för guds skull inte att jag driver med Ernst Kirchsteiger.

I skrift kan dessa ord framstå som lite märkliga. I hans mun är det ren och skär poesi.

Man trivs helt enkelt i hans sällskap. Utan att vara ett dugg intresserad av själva renoveringen av gården, kan man ändå sjunka in i ”Sommar med Ernst” som ett slags avkopplande reningsbad.

I morgon kväll ser jag ”Anne på väg” och ”Retro” i SVT.

”Det stora kriget”, SVT 1. Mycket sevärd dokumentärserie om första världskriget.

Thommy Berggren dissar Maria Bonnevie i kvällens ”Anne på väg”, i SVT 1. Så onödigt, så ovärdigt.