Arkiv för kategori Ernst

- Sida 1 av 1

Mörk erotik och blodsplatter i storslagen kostymskräckis

av Martin Söderström

Penny-Dreadful-Season-2-Trailer

Kritikerna föll pladask.

Men publiken strömmade inte till.

Andra säsongen av ”Penny dreadful” bör ändra på det.

Vad händer om man samlar de största karaktärerna från brittisk myt- och berättarhistoria från 1800-talet och samlar dem under samma tak? Hur blir det om Frankenstein, Dracula, Dorian Gray och Dr Jekyll/Mr Hyde samsas under det gulaktiga skenet från gaslyktorna i viktorianska London?

Det var grundpelaren i första säsongen av storbudgetserien ”Penny dreadful” som hade premiär i fjol. Kritikerna älskade det. Jag själv håller serien som något av det snyggaste och bästa som gick att se på en skärm under 2014. Men någon direkt publiksuccé blev det inte.

Det är förstås inte allas kopp te. Jag kan förstår att blandningen av spöken, gastar, häxor, oknytt och ockult mumbojumbo blir för mycket för somliga. Men om man lyckas se bortom anstormningen av zombies, vampyrer och andeväsen har ”Penny dreadful” (HBO Nordic) extremt mycket att ge.

Och för oss som helst får vårt blodskvättande ultravåld serverat i korsett och cylinderhatt är den här psykologiska thrillern så nära ett mästerverk man kan komma.

I centrum för säsong två står hotet från häxan Madame Kali (en storspelande Helen McCrory) och våra hjältar måste samla sina krafter för att på nytt bekämpa såväl inre som yttre mörker.

Handen på hjärtat är väl storyn inte superstark i sig. Men det vägs upp av minutiöst noggrant miljö- och kostymsakapande. Och ett helt sagolikt starkt skådespeleri. Timothy Dalton är magisk som den plågade äventyrsresanden/patriarken Sir Malcolm. Men ingen lyser starkare än Eva Green. Hon är häpnadsväckande stark i rollen som Vanessa Ives, hemsökt av syner hon inte kan kontrollera. Green äger varje sekund hon syns i rutan och bär nästan ensamt upp hela serien på sina axlar.

Jag älskar det. Men bristerna är mer uppenbara den här gången.

För det är, handen på hjärtat, som skräckserie betraktat som ”Penny dreadful” inte fungerar. Åtminstone inte om man med termen ”skräck” syftar på sådant som lyckas vara otäckt och skrämmande. ”Penny dreadful” är aldrig det minsta läskigt. Men om man är ute efter ett tätt och välspelat psykologiskt drama om besatthet och skuld bjuder HBO-serien på en outsinlig ström av godsaker.

Tisdag kväll ser jag sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).

I kväll tittar jag på sista avsnittet av ”Daredevil” (Netflix).

Kategorier Drama, Ernst, HBO Nordic, Netflix, SVT

Bäst just nu är Maggie Gyllenhaal

av Martin Söderström

Den har passerat i tysthet.
Men låt inte det lura er.
”The honourable woman” är det nervigaste du kan se just nu.
Ibland kan man inte lita på andra. För att få något gjort ordentligt så måste man göra det själv. Fråga bara Hugo Blick. Han står nämligen ensam bakom två av de senaste årens BBC-serier. Som ensam manusförfattare, producent och regissör gjorde hans helt unika vision att ”The shadow line” blev en modern tv-klassiker. Uppmärksamma läsare kommer ihåg att jag hyllat den brittiska kriminalserien och dess film noir-känsla förut. Den är helt makalös, och om ni inte redan sett den så skynda er att göra det.
”The shadow line” var ingen ensiled lyckträff. Nya ”The honourable woman” (HBO Nordic) är även den helt och hållet styrd av Hugo Blick själv. Han har skrivit, producerat och regisserat den politiska thrillern med Maggie Gyllenhaal i huvudrollen. Gyllenhaal spelar baronessan Nessa Stein, en brittisk-israelisk affärskvinna med ett mörkt och komplicerat förflutet. Med imponerande fingertoppskänsla jonglerar Blick mellan högoktanigt politisk thriller och slutet familjedrama, fyllt av mörker och skuldkänslor. Som vanligt leker Hugo Blick med tittaren. Vändningarna är många och smarta. Så fort man tror att man har koll på situationen drar Blick undan mattan på tittaren igen och serien tar en helt ny vändning. Det är en förbaskat stilig serie. Mångbottnad, gåtfull och extremt spännande. Samtidigt som avstampet i det lilla – familjen och barnen som hela tiden känns oskyddade och utsatta – gör att ”The honourable woman” berör djupt även på ett mänskligt plan.
Både Maggie Gyllenhaal och Stephen Rea imponerar stort i sina roller. Speciellt Gyllanhaal är isande stark med ett påklistrat starkt yttre – och en blick som är helt död. Palestinakonflikten spelar en stor roll i berättelsen, och gör att ”The honourable woman” känns nästan obehagligt aktuell sensommaren 2014.
Fredag 22/8 tittar jag på ”Retro” (SVT1).

 

Hurra!
”Sommar med Ernst” (TV4). För att han är Ernst. Världsmästare i grenen, faktiskt.

Nja…
”Utfrågningen: Fredrik Reinfeldt” (SVT). Varför har man lagt upp det som en sportsändning? Varför en hejarpanel med politiska halvkändisar? Varför den ansträngt ungdomliga inramningen? Obegripligt.

Kategorier Ernst, HBO Nordic, SVT, SVT Play

Tro nu inte att jag driver med Ernst

av Jan-Olov Andersson
Han bjuder inte bara på Ernstismer så det både räcker och blir över.
Undrar om någon på ett så naturligt sätt kan prata direkt till tv-tittarna som just Ernst Kirchsteiger.
Det är en konst som det är få förunnat att behärska. Den att kunna prata rakt in i tv-kameran så att det verkligen känns som att det är just till dig i tv-soffan som hen håller låda.
Martin Timell kan det, med ett rakt tilltal, det är nästan så att han lyckas lura en att tro att man själv skulle kunna hamra, spika och vad han nu pysslar med i ”Äntligen hemma”.
Ernst Kirchsteiger är snäppet vassare. Han gör någon slags poesi av sitt pysslande i hus, trädgård och kök. Ernstismer, brukar jag kalla hans filosoferande för sig själv och för oss tv-tittare.
”Sommar med Ernst”, femte avsnittet i TV 4 i går, och det var bara att tacka och ta emot.
– Det låter som när jag var barn 1810, säger han när han ska beskriva hur en flaggstång låter (!).
Han gör citronsaft/slash/citronlemonad och beskriver den som ”läskande, uppfriskande, livsmotiverande”. Han beskriver växter som ”primadonnor”.
När han själv tycker att han har gjort något riktigt bra, tittar han finurligt in i kameran och säger:
– Man har väl tänkt…
Han plockar fram ett par ägg som gårdens höns har värpt och beskriver dem så innerligt och kärleksfullt, trots att de ser ut som precis vilka ägg som helst. Sedan kan han nästan få det att låta lite sensuellt när han berättar att han måste tvätta av sig hönsfoderlukten från händerna innan han tar sig an att göra bakverk, som några tv-minuter senare är fina som ”en skridskois i december”.
Tro nu för guds skull inte att jag driver med Ernst Kirchsteiger.
I skrift kan dessa ord framstå som lite märkliga. I hans mun är det ren och skär poesi.
Man trivs helt enkelt i hans sällskap. Utan att vara ett dugg intresserad av själva renoveringen av gården, kan man ändå sjunka in i ”Sommar med Ernst” som ett slags avkopplande reningsbad.
I morgon kväll ser jag ”Anne på väg” och ”Retro” i SVT.
Jan-Olov Andersson
Ja!
”Det stora kriget”, SVT 1. Mycket sevärd dokumentärserie om första världskriget.
Nej!
Thommy Berggren dissar Maria Bonnevie i kvällens ”Anne på väg”, i SVT 1. Så onödigt, så ovärdigt.
Kategorier Ernst, TV4

I köket spårar Ernst ur fullständigt

av Nöjesredaktionen

Det kravmärkta sommargemytets egen Mahatma Gandhi är tillbaka.

Befriande nog lite mer sansad än vanligt – eller?

Ernst Kirchsteiger brukar dela folket i två falanger. De som älskar hans sprudlande överentusiastiska personlighet och de som inte står ut med alla filosofiska utsvävningar om träpaneler med själ.

Jag har alltid sällat mig till den andra skaran. Just därför var det både oväntat och befriande att mötas av en något nedtonad Kirchsteiger i säsongsstarten av ”Sommar med Ernst” i TV4.

I år tar han sig an den 300 kvadratmeter stora Esters gård utanför Örebro som han ”försiktigt vill ta i hand och leda in i framtiden”.

När han utan att ta till för många kraftuttryck ägnar sig ut sina små projekt medan hantverkarteamet drar det tunga lasset i bakgrunden är han svårslagen i inredningsgenren. Då är det ganska trevlig tv att se det slitna huset ändra karaktär och även om jag är ganska svårflirtad så går det inte att blunda för barfotamannens programledarkarisma. Tack vare att han till en början hushåller rätt bra med sina karaktäristiska renoveringsfilosofier känns till det till och med okej att slänga in ett ”känslan av Madicken blandat med mandelkubb” eller ett ”det här är en fin liten morot som förtjänar respekt” då och då. När han tillverkar en helt horribelt ful ljuskrona av en gammal tapet och slänger sig med sådana uttryck blir humorn obetalbar.

Men. Mot slutet spårar det hela ur en aning. När det är dags för matlagning tar den klassiska ernstenergin tar över. Har man bara fötterna i hyfsad närkontakt med jorden så är det svårt att köpa det extatiska tillstånd som han hamnar i av att slänga den ”klorofylliga delen av löken” över grillen. Så upphetsad som Ernst blir över en potatissallad är inte mänskligt möjligt att bli.

Detta kan vara ett tecken på att vi bara sett uppvärmningen och att det som vanligt finns lite för mycket av det goda att vänta i programserien.

Fredag kväll tittar jag på premiären av ”Retro” i SVT1 21.00.

Stefan Sköld

Klass

Gruppspelet i detta fotbolls-VM har nog varit det mest rafflande någonsin – i alla fall under min livstid.

Pass

Matchfri dag. Vad är det för påhitt? Kör i gång slutspelet på en gång.

Kategorier Ernst, TV4

Ernst är genialisk på så många sätt

av Klas Lindberg

Det snackas så mycket. Men för lite om Ernst Kirchsteigers verkliga begåvning.

Man pratar om hans barfotafötter. Hans knasiga beskrivningar. Hans gråa hår och bruna skinn. Hur lång han är, hur trevlig han är, hur han skrattar.
Ernst har blivit en figur och om figuren pratas det en väldig massa.
Det pratas mindre om hur jävla bra och yrkesskicklig han är. Ernst är en otrolig inredare. Ingenting han gör blir fult (undantaget är hans hemska ljusstakar av sopskaft som han envisas med att göra i vartenda hus).
Han har en bra smak, ett sant öga för att fixa det fint. Han ser smarta lösningar. Han ser skönhet i detaljer. Han ser möjlig skönhet i ting. Han ser omöjliga kombinationer – jag menar, limma pinnar på en cylinderformad glasvas? Och det blir otroligt häftigt.
Han är genialisk på så många fler sätt. Han kan sy. I går medgav han misstag vid sin maskin, han borde ha sytt för hand sa han, men mannen är mycket skicklig sömmerska.
Han kan bygga. Han kan bygga en stege av kopparrör som är så läcker att både jag och min fru smäller av. Han drar sig inte för att snickra, gjuta, hamra.
Och sen – som ett hån mot hela mänskligheten – så lagar Ernst mat. På ett opretentiöst och okonstlat sätt gör skapar han egna rätter som man ser är kanon. För Ernst är ju kock, det vet jag, han kan grejen, han har lärt sig från grunden. Gnoccin som han i går svängde ihop – oj. Men han stylar aldrig. ”Fine dining är väl kul att utsätta sig för, men vill man bara vara skön är det enkel mat som är det bästa och som jag njuter mest av”.
”Hans badrum kan nog vara det finaste rummet jag någonsin sett”, säger min fru, förhäxad av marmorn, allmogen, kopparen, romantiken.
Jag kan bara instämma. Jag vill bo i Ernst fixade orangeri.
”Stäng av tv:n”, sa Ernst när han i podcasten ”Värvet” fick frågan om han hade något han ville tipsa om. Han menade att människor mår bättre av att uppleva saker, ta sig ut i naturen, umgås.
Jag köper hans tanke. Ett undantag: när Ernst själv är i rutan.

I kväll tittar jag på ”Orange is the new black” på Netflix.

 

He!
”Hawaii five-o” är nästan bra igen.

Eh?
SVT fick inte lägga ut dokumentären ”Inside job” på Play.

Kategorier Ernst, TV4
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB