Nej, ”Borgen”-klass är det inte.

Men SVT1:s ”Blå ögon” är klart sevärt ändå, främst som skildring av Sverige­demokraterna inifrån.

Den danska tv-serien ”Borgen” (2010-2013) var under tre säsonger politisk tv-dramatik av världsklass. Utifrån främst tre personers liv – Sidse Babett Knudsens statsminister, Pilou Asbæks tv-journalist som sedan blev hennes spinndoktor och hans från-och-till-flickvän (Birgitte Hjort Sørensen) som var tv-reporter – fick vi en närgången skildring av det politiska spelet, men också medias bevakning av det.

”Blå ögon” har, på gott och ont, ett större persongalleri.

Louise Peterhoff har en självklar utstrålning som stabschefen på justitiedepartementet som rotar i mysteriet med hon (Meliz Karlge) som hade jobbet tidigare och med maktkampen mellan hennes chef (Sven Nordin) och statsministern (Niklas Hjulström). Mycket är efter fyra avsnitt fortfarande oklart, både vad gäller dessa personers liv i allmänhet och vad som, egentligen, händer i maktens korridor. Det kan å andra sidan fungera som en ”motor” för att fortsätta titta.

De märkliga medborgargardsterroristerna, eller vad man nu ska kalla dem, blir man heller inte riktigt klok på, men man ”köper” mycket av det tack vare Adam Lundgren; hans intensiva blick och monumentala elakhet fascinerar.

Fast mest intressant, kanske också kontroversiellt, är förstås porträttet av Sverigedemokraterna, fast de i tv-serien heter Trygghetspartiet.

Kjell Wilhelmsen – som efter tv-serien ”30° grader i februari” och denna serie nu absolut måste rankas som en av sin generations bästa svenska skådespelare – ger kött och blod åt partiets kriminalpolitiske talesperson, en människa man inte vill tycka om, men ändå har svårt att låta bli, då han ju är oväntat mänsklig i sina tvivel på sina egna rasistiska åsikter.

”Blå ögon” visar, på gott och ont, att Sverigedemokraterna i riksdagen må göra och säga så mycket otroligt dumt, men att de också är människor.

På måndagen ser jag ”Allt för Sverige – julspecial”, i SVT 1.

Mys

”Julstök med Lasse Kronér”, SVT1. Trevligt, om än lite spretigt, mys inför julen.

Humor

”Monty Python live (mostly): One down, five to go”, Sjuan. En redan klassisk humorföreställning.