Att skiljas är att dö en smula.
Men i ”Mad mens” fall var det verkligen på tiden.
Ajöss, och tack för allt.

När du läser det här är det redan över. Nu har det allra sista avsnittet av ”Mad men” sänts i amerikansk tv. Vi som följt serien sedan dag ett har förstås inte tålamod att vänta tills det dyker upp på Kanal 9 om några veckor. Vi VPN-tunnlade och fulstreamade och tankade olagligt för att få lapa de sista dropparna ur Don Drapers flaska.
Själv känner jag mest att det var på tiden.
Jag brukar ha svårt för avsked. Vill inte att något jag älskat och investerat tid och känslor i ska vara över. Tomheten efteråt brukar rida mig som en ringvålnad. När min favoritserie ”The shield” sände sitt sista avsnitt för några år sedan gick jag in i en mild livskris.
Men för Don, Betty, Pete, Roger, Joan och de andra i ”Mad men” var det mer än dags att säga farväl.
Det som en gång var världens snyggaste serie har de senaste åren reducerats till en allt slarvigare upprepning av sig själv. Mad men gick från blixtrande till urvattnad på ett par säsonger. Allt kom liksom av sig.
Men skam den som ger sig. Den handfull avsnitt som föregick det oundvikliga slutet tillhör seriens allra, allra bästa. Och med ens började hjärtat klappa hårdare igen. Men nu, när allt är över, kan jag ändå bara se nyktert på det hela. Det var verkligen dags att ta i hand och tacka för den tid som varit.
Det borde vi ha gjort redan för två säsonger sedan. Jag kan till och med säga exakt när.
I slutscenen av femte säsongen. När Don Draper slutligen lämnat av Megan vid en tv-inspelning för att följa sin dröm, som förde han henne till altaret för att gifta sig med en annan man. Hur han sökte sig till bardisken, beställde en Old Fashioned och direkt blev uppraggad av en kvinna som frågade om han var där ensam.
Klipp till svartruta innan Dons svar kom. En scen som sammanfattade säsongen, som knöt ihop säckar och lät framtiden vara underbart oviss.
Det kunde ha slutat där. Det borde ha slutat där. På topp.
I kväll tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).