Gunde Svan är tillbaka – och nu tävlar han själv igen.
Det kunde ha känts större.

För ett år sedan grät han öppet i Malou von Sivers soffa.
Gunde Svan hade haft ett helvetesår bakom sig. Under sin träning inför ”Mästarnas mästare” drabbades han av orkeslöshet och trötthet. Han slussades runt bland olika läkare innan han till slut fick en korrekt diagnos. Han hade drabbats av bakteriesjukdomen Twar. Inte bara Gunde drabbades – även hans fru Marie och dottern Julia insjuknade i samma sjukdom. Och det var då han hos Malou kom in på elitskidåkaren Julias bakslag som han bröt samman.
Gunde Svan meddelade i intervjuer att han nu ville sätta ljuset på twar och väcka uppmärksamhet om sjukdomen.
I går hade han chansen att rikta en gigantisk spotlight på Twar.
Men den bommade han värre sina skott i liggande skytte i tävlingen mot Magdalena Forsberg i finalen av ”I huvudet på Gunde Svan”-premiären.
Sjukdomstiden var raderad. Nämndes inte med ett ord.
När vi inte hittat en rad om Gunde som inte innehåller Twar de senaste åren var det som en elefant stod i köket där bakom Gunde i Magdas Sundsvallskök.
Vem tog detta märkliga beslut? Möjligen Gunde själv. Kanske var han så trött på sjukdomen att han vägrade att den skulle nämnas.
Men någon borde ha satt ner foten och gjort tvärtom. Byggt hela premissen på det. Ett enminutsinslag innan vinjetten av programmet borde ha börjat med Gundes egna ord om hur han var för slut för att ens knyta skosnörena. Om den långa vägen tillbaka. Alla mil i skogen för att få tillbaka konditionen. Om triumfen att nu vara i sin bästa form sedan han slutade som elitskidåkare. Och att han nu tränad stenhårt i sex månader för att utmana våra största idrottsmän – i deras idrotter.
Det kunde ha blivit starkt.
”Det här ska inte handla om mig”, inledde i stället Gunde. Sen kunde han ändå inte sluta prata om sig själv i relation till Magdas framgångsförklaringar.
Men han utelämnade det kanske viktigaste för att göra programmet till någonting större.

I kväll missar jag inte ”Idol”.

KLAS LINDBERG

He!
Gunde kunde så klart inte låta bli att vinna mot Magda i skidskytte.

Eh?
Det märks att vintern är nära när kvällens tv-gäster heter Charlotte Kalla och Magdalena Forsberg.

”En sketch. Om mat.
Varsågoda – gå nu och spåna i en halvtimme i grupper om tre.”

I förrgår var det premiär för ”SNN News” på den trevliga fredagssloten 21.30 efter ”Idol” i TV4. Satirisk nyhetsspoof a la ”Detta har hänt”. Det var inte tråkigt. Det var småroligt.
Framför allt är ”SNN News” är en tydlig och väl genomförd klassisk programidé.
Nya satsningen ”Svensk humor” är oklarare. Premissen – superluddig. SVT har bett en radda svenska humorister att göra sketcher utifrån några teman. I går var temat mat.
Redan där stod det klart. SVT har gett upp. De orkar inte tänka en tanke till, orkar inte formulera en idé. Istället slänger de likt en osäker mellanchef på konferens ut ett tema och ber personalen att gå och spåna i smågrupper i en halvtimme för att sedan komma tillbaka och inför stora gruppen presentera sina resultat. Resultat som i normala fall oftast landar i en digital papperskorg.
Men i går fanns den digitala papperskorgen där för oss alla att beskåda.
Det var sannerligen en ordentlig sörja tolkningar om och kring vad fan SVT menade med tema ”mat”.
Johan Rheborg och Robert Gustafsson var nog märkligast i deras sketch om en rökande mamma och hennes kränkande son som stoppade korv och borrade hål i väggen med nyinköpta borrmaskiner.
Felix Herngrens lilla mardröm kring omedvetna kränkningar av funktionshindrade lär ha varit hämtad från avskrädet ur redigeringen av nya ”Solsidan”.
Sissela Benns och Björn Gustafssons Glenn Hysén-drift var så banal att jag redan har glömt den. Petra Mede var med i en halv sekund – det var något om att hon inte ville mjölka kor – sen hänvisades vi tittare till nätet och då fattade man hur genomuselt det materialet måste ha varit.
Galenskaparna och After Shave kändes oerhört daterade i sin ”En himla många program”-kletiga middagssamtalsketch. Anders och Måns hade en hyfsad idé om att skämta med hipsters och deras larviga matfetischer.
Mest okej var Anna Blomberg. Hon som i ”SNN News” dagen innan gjorde en fin Jimmie Åkesson-imitation spelade nu alla roller i scenen om en inspelning av ett matlagningsprogram i radio.
Det bestående intrycket är dock besvikelsen på hur slappt SVT kan hantera en ordentlig humorbudget.

I kväll missar jag inte ”Bron” och ”Solsidan”.

KLAS LINDBERG

He!

Zlatans mål!

Eh?

Top Cats vann ”Alla tiders hits”. Niklas Strömstedt måste ha haft svårt att hålla masken.

Först och främst – tack Sverige.
Tack Zlatan.
Men Kanal 5 – ni kan bättre.

Det kanske inte var så att hela Sverige stannade upp. Men vi var nog många som förstod allvaret, vi var nog mga som förstod att sommarens alla pirrigheter, all nerv, alla höjdpunkter stod eller föll med kvällens uppträdande mot Österrike på Friends Arena i Solna.
Vi som inte var på plats fick hålla oss med Kanal 5:s sändning.
Och det var möjligen en halv revansch för Kanal 5.
Förra gången var det mardrömsöppning för kanalen som köpt loss rättigheterna till VM-kvalet för dyra pengar. Jag har sällan läst värre sågningar av en fotbollssändning än Kazakstan-Sverige i Kanal 5 för en månad sedan. Då hade större delen av teamet missat lämpligt flyplan till öst och tvingats sända studiosamtalet från en sportbar på Södermalm i Stockholm. Kommentatorsparet Petter Johansson och Jocke Björklund fick stå i en skrubb någonstans och kommentera. Svenska folket rasade. Och hånade.
Nu var svenska landslaget hemma. Friends arena må vara ett lokaltrafikshaveri – men en ren dröm jämfört med östeuropiska arenor.
Och nog gjorde Kanal 5 en bättre sändning.
Laguppställningen var ju bra mycket stabilare. Viktigast: Pelle Blohm och Tommy Åström i kommentatorsbåset. Två stabila pjäser som vi gillar. Två erfarna och professionella lirare som vi lärt känna och bekantat oss med ordentligt de senaste fem åren. På sina rätta platser.
Claes Åkeson är också ett rutinerat ankare som vi i fotbollssammanhang hållit av ända sedan ”Uno kryss due” satte sig fint på söndagarna i TV3 för en herrans massa år sedan.
Men det är däremot helt obegripligt hur Kanal 5 funderat kring expertkommentatorer i sina fotbollssändningar. Jag menar: Jocke Björklund och Eddie Gustafsson? Hur tänker de? Har någon ansvarig någonsin sett en intervju med Björklund innan de sajnade upp honom? Han kan mycket vara den mest okarismatiska mannen i nordisk tv – någonsin?
Eddie Gustafsson visade sig vara… inte så mycket bättre. Eddie har alltid verkat vältalig och outspoken. Men visade sig knarra lika förfärligt som Björklund.
Så. Härligt Sverige. Och bra försök Kanal 5. Men nu kan ni väl låta bli större fotbollssändningar av det här slaget innan ni växt till er en aning? Va?

I dag ser jag reprisen av ”Idol” i TV4.ånga som förstod att sommarens alla pirrigheter, all nerv, alla höjdpunkter stod eller föll med kvällens uppträdande mot Österrike på Friends Arena i Solna.
Vi som inte var på plats fick hålla oss med Kanal 5:s sändning.
Och det var möjligen en halv revansch för Kanal 5.
Förra gången var det mardrömsöppning för kanalen som köpt loss rättigheterna till VM-kvalet för dyra pengar. Jag har sällan läst värre sågningar av en fotbollssändning än Kazakstan-Sverige i Kanal 5 för en månad sedan. Då hade större delen av teamet missat lämpligt flyplan till öst och tvingats sända studiosamtalet från en sportbar på Södermalm i Stockholm. Kommentatorsparet Petter Johansson och Jocke Björklund fick stå i en skrubb någonstans och kommentera. Svenska folket rasade. Och hånade.
Nu var svenska landslaget hemma. Friends arena må vara ett lokaltrafikshaveri – men en ren dröm jämfört med östeuropiska arenor.
Och nog gjorde Kanal 5 en bättre sändning.
Laguppställningen var ju bra mycket stabilare. Viktigast: Pelle Blohm och Tommy Åström i kommentatorsbåset. Två stabila pjäser som vi gillar. Två erfarna och professionella lirare som vi lärt känna och bekantat oss med ordentligt de senaste fem åren. På sina rätta platser.
Claes Åkeson är också ett rutinerat ankare som vi i fotbollssammanhang hållit av ända sedan ”Uno kryss due” satte sig fint på söndagarna i TV3 för en herrans massa år sedan.
Men det är däremot helt obegripligt hur Kanal 5 funderat kring expertkommentatorer i sina fotbollssändningar. Jag menar: Jocke Björklund och Eddie Gustafsson? Hur tänker de? Har någon ansvarig någonsin sett en intervju med Björklund innan de sajnade upp honom? Han kan mycket vara den mest okarismatiska mannen i nordisk tv – någonsin?
Eddie Gustafsson visade sig vara… inte så mycket bättre. Eddie har alltid verkat vältalig och outspoken. Men visade sig knarra lika förfärligt som Björklund.
Så. Härligt Sverige. Och bra försök Kanal 5. Men nu kan ni väl låta bli större fotbollssändningar av det här slaget innan ni växt till er en aning? Va?

I dag ser jag reprisen av ”Idol” i TV4.

He!
Henrik Dorsin – briljant i ”Skavlan”.

Eh?
Barnkanalens ”Barda” – kanske lite för läskigt men gud vad jag hade velat vara med om jag hade varit barn i dag.

”von Svenssons kläder” må vara lånta.
De ser ändå riktigt trevliga ut.

Lotta Lundgren och Erik Haag är på gång med en ny säsong av ”Historieätarna”. Av de bilder som hittills dykt upp ser det ut att bli ännu en underhållande säsong (särskilt festliga ser paret ut då 80-talet behandlas).
Historieätarnas succé får givetvis konsekvenser i lilla tv-Sverige. Och nu har vi nåtts av den första tydliga avkomman.
Nya SVT-serien ”von Svenssons kläder” är uppenbart inspirerad av ”Historieätarna”, både i stil, innehåll, dramaturgi. Det förhåller sig till ämnet – varför svensken klär sig som svensken gör – på samma lediga och underhållande sätt, blandar effektivt journalistik med rena lustigheter. Man pratar med experter, tittar i tv-arkivet, gör experiment och – framför allt – spökar ut sig.
Om det inte vore för den enklare estetiken och det rakare fotot hade jag varit säker på att Lundgren/Haag-producenten Karin af Klintberg skulle dyka upp i eftertexterna.
Också i programledaruppsättningen ser vi tydlig inspiration.
Karin Winther och Niklas Källner tar sig an ämnet på samma sätt som Lundgren/ Haag. De har också liknande uppdelning: Winther agerar lite mer expert, bottnar i ämnet mode, tar på sig det mer seriösa anslaget. Källner – som nu äntligen fått lämna Skavlans skugga – är mer crazy, praktiserar som parkeringsvakt, och gör så klart sina patenterade lustiga enkäter på stan.
Och det hela funkar ganska bra. Jag gillar hur de gör tydligt att detta inte ska handla om mode. Det ska handla om kläder. Hur klär vi oss och varför. Premiären redde ut våra yrkeskläder, vad gör en uniform med oss, hur klär vi oss för att passa in i yrkesrollen. Det var trevligt, underhållande och en smula intressant.
Källner fixade också att göra en rätt kul intervju med Håkan Juholt om sitt piratkopierade skärp.
”von Svenssons kläder” må också vara en kopia – men en klädsam sådan.

I kväll missar jag inte ”Talaren” i SVT2.

KLAS LINDBERG

He!
Janne Josefssons hade stor dag: först hyfsad debatt i morgonsoffan med Hanne Kjöller, sedan ledde han starkt ”UG” på kvällen.

Eh?
Det var nästan obehagligt att se ”UG”-reporterns långsamma avrättning av kommungubben i Staffanstorp.

 Äntligen fredagsfinal i ”Idol”. Juryn och Lernström skötte sig bra.

 Så kom en sömndrucken ”Kakan” och förstörde festen.

Äntligen är ”Idol” tillbaka på riktigt. Fredagsfinaler, det är ”Idols” kärna, det.
Den ettåriga vilan har gjort programmet gott, och det hade mått ändå bättre av en tvåårig återhämtning. Att låta talangerna växa till sig och sedan plocka dem och hoppas på att nya Agnes och Darins fått en få fri lejd i skuggan av karriärsdödare som ”X-factor”, ”The Voice” och snipern ”True talent”.
Gårdagens första fredagsfinal visade en dubbel nivå. Kanonframträdanden av Erik Rapp, Elin Bergman, Miriam Bengtsson och George Shaid, varvades med ett helt gäng mindre lämpade deltagare och besvikelser.
Juryn var rimlig för en gångs skull, kanske en aning befriad av live-tv:n. Alexander Bard var inte lika ”kärringen mot strömmen”-förutsägbar som under turnén. Anders Bagge slapp snäll-rollen och kunde säga vad han tyckte. Laila Bagge var vettigare men har fortfarande stora problem med trovärdigheten.
Pär Lernström då?
Ja, programledaren skulle behöva en egen jury. Särskilt med tanke på de hemska dubbelknäppta Letterman-kavajerna han envisas med att bära.
Han är fan så mycket bättre än under auditionturnén, Lernström, så mycket är klart. Han taggar upp i direktsändning, har mer energi, tycks leva upp.
Men han är fortfarande för osäker för att lyckas kliva fram som en självklar stjärna. Han är för platt i intervjuerna med idolerna. Han har svårt att lyssna, ta in och höja samtalet och programmet såsom ett proffs som till exempel Peter Jihde gjorde.
Bra kockar brukar säga att en rätt behöver syra, sötma, sälta.
Lärnström behärskar syran och sötman. Men jag saknar sältan.
Umamin, den femte lite luddiga, buljongiga, köttiga, nötiga smaken – har Lernström den i sig?
Jodå. Men den är än mer i ”Kakan” Hermansson som nu är tillbaka, direkt ifrån sovrummet, i lila morgonrock. Vilket lirar superbra med hennes inställning under auditionturnén då hon sov sig igenom inspelningarna och följaktligen klipptes bort ur programmen.
”Kakan” leder webbsändningen efter tv-sändningen vilket är vettigt, men tyvärr lyckas hon ändå smyga sig in i TV4-sändningen och ta ner den med sitt ointresse och distanserande.

I kväll har jag på ”Katie Melua live” i SVT i bakgrunden.

KLAS LINDBERG

He!
Elin Bergman – gud vad jag tycker du är cool.

Eh?
”Skavlan” känns alltmer irrelevant.

Bra timing. Aktuellt och tacksamt ämne.

Lagom bra humorserie.

Där stod de, gänget. Alla med lappar i händerna, redo att bistå.
Det var som ett vanligt val men 30 år senare.
De var inte purunga, gubbarna och gummorna som delade ut valsedlar utanför kyrkan i söndags. Det var ingen kö in till själva vallokalen i Kummelby kyrka i Sollentuna. Tvärtom. Det var rena Autobahn in bakom skynkena, det var knappt att vi fick chansen att dröja, kontemplera en aning över våra val. Trots att inte heller själva valförrättarna var födda i går så var de alerta som få, glada att se oss, hela familjen, besöka kyrkan en söndag i september.
Jag röstade i kyrkovalet av två skäl: SD och morsan. Mest morsan, faktiskt. Hon stod som förstanamn på valsedeln för de Fria liberalerna här i kommunen. Jag ville stötta min mor. Hon är inte purung, hon är pensionär, men hon är klok och för en modern kyrka.
Det var väl en händelse som såg ut som en tanke att TV4:s nya humorsatsning ”Halvägs till himlen” hade premiär strax före kyrkovalet. I går sändes det andra avsnittet av serien som behandlar just problematiken för Svenska kyrkan: de minskande församlingarna, den alltmer påtagliga sekulariseringen, de flyende besökarna – och de unga prästernas jakt på att förnya, modernisera, famla efter sin och kyrkans roll i 10-talets Sverige.
Johan Glans och Anders Jansson spelar antagonisterna och är en ny humorkonstellation där Glans får glänsa mest som den nyanlända prästen Albin som tar över kyrkan i det lilla skånska samhället efter en vistelse i Afrika. Glans spelar ut hela sitt paradnummer som komiker; han är den naive, entusiastiska, behjärtansvärda idealisten som ständigt hamnar lite snett. Jansson är den bistre, konservative konkurrenten som egentligen borde ha fått jobbet som kyrkoherde.
Det första avsnittet var riktigt lovande, med roliga scener och rätt oväntade vändningar, toppad med en Jan Malmsjö åter i sin klassiska biskopskostym från ”Fanny och Alexander”.
Andra avsnittet var inte lika lyckat, saknade skratten – men höll ändå en ganska hög nivå på både manus och gestaltning.
”Halvvägs till himlen” är ingen ny ”Solsidan” men väl en kul grundtanke kring ett aktuellt ämne som rymmer en aldrig sinande källa för humoristiska kulturkrockar.
Jag tror det kan ta sig riktigt fint om ett par avsnitt.

I kväll missar jag inte ”Niklas mat” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!
”Breaking news”.

Eh?
”Idol”-juryn sitter och gapar över det alltmer avslöjande bristerna i årets artisturval.

Han kämpar ändå på, kungen, det får man ge honom.

Men jubileumsintervjun gjorde mig ändå lite sorgsen.

Man hann känna ganska mycket under den timslånga intervjun och retrospektiven ”Kung i 40 år” som SVT sände i går.
Reporterns och producenten Sara Bull varvade sin intervju med bilder ur arkivet. Känslan direkt efter är medkännande och ett visst sting av sorgsenhet.
Det var härligt att se längre stycken av intervjuer han gjorde som ung, hipp prins, under studietiden, den stiliga joggarprinsen. Smart verserad modig och uppriktig som ung. Den oförstörde coola man med självförtroende. Tycktes klok, modig och verserad.
Men så börjar han efter hand uttrycka missnöje med pressen. Idiotiska frågor av journalister som frågar om han läser tidningen på morgonen. En suck över att få frågor av det slaget som kändisar alltid får. En suck som blir allt tyngre, som börjar sätta sig i honom, prägla honom. Den lugna, coola katten blir alltmer cynisk, ögonen ser ledsnare ut och börjar förmedla misstroende, orden blir alltmer försiktiga.
I Sara Bulls nygjorda intervju ser vi att resan klar. Där sitter en man som inte vill svara på frågor, som tar sådana otroliga omvägar i sina svar att de blir obegripliga. Om han ens svarar alls.
Där är en människa som under åren malts ner till… något annat.
”Ångrar du någonting”, undrar Bull. ”Inte ett smack”, säger kungen, men medger att han nog tycker att hans gärning varit lite för ”sporadisk”, att han velat göra en djupdykning inom något (miljöfrågor). Han låter oss förstå att alla grejer han utsätts för nog inte är så spännande eller kul (”Det kan vara hur jobbigt som helst, det behöver man inte vara nån Einstein för att förstå, eller hur?”), att han ibland måste kämpa för att låtsas vara intresserad, och jag tänker på den oändliga trista skit han måste ta del av hela tiden, hur det måste urholka honom i paritet med pressens cyniska hantering av kungalivet.
Jag känner med honom, den motvillige monarken. Som när han väl försöker skoja och vara ironisk framstår som oförskämd. Han som tydligt hyser ett brinnande hat mot pressen men som står ut.
Ämbetet har slipat ner honom, men han stretar på, en bruten man med mycket driv, med en stolthet och känslighet, på en omöjlig kungasits.

I kväll missar jag inte ”Idol”.

KLAS LINDBERG

HE!

Sara Bulls intervju var helt okej och historien snyggt berättad.

EH?

Ingen tv-kanal sände valvaka. Trist.

Har vi hört det förut?
Jo.
Men ”Brottskod” lyfter mot alla odds.
”Bildsatt radio” – det var skällsord på journalisthögskolan och syftade till dåligt gjord tv där man bildsätter nyheter med genrebilder som inte tillför något värde.
TV3:s ”Brottskod” är ju just detta. Männen bakom de mest lyckade avsnitten ur Sveriges radios ”P3 Dokumentär” gör nu om sina mest lyckade dokumentärer för tv. Vi har hört allt förut. Dramaturgin, vittnena, nyckelpersonerna – alla säger de samma saker som de redan gjort i radio, men nu i tv. Allt är en upprepning, ingen uppgift ny. Snarare nedkortat och något förenklat jämfört med originalet.
Ändå är ”Brottskod” oemotståndligt. Och funkar fint. Och det handlar om just HUR de bildsatt radion. Fotot är makalöst. Det adderar verkligen ett djup, stämning, detaljer. Polisens dokumentära bilder varvas med hypersnygga, smart ljussatta, snyggt glidande bilder.
Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson har haft all research klar, berättelsen formulerad, dramat förpackat. Istället har de kunnat lägga ner all energi och alla pengar på det visuella – på foto, på redigering, på stil.
Resultatet är så läckert och kvalitativt att det är svårt att inse att man tittar på ett TV3-program. Jag har ofta klagat på att allt i TV3 ser så grått, matt och blekt ut. Som att London-kodningen komprimerar allt till en pölsalik slutprodukt där ingen färg kan slinka igenom oupptäckt.
”Brottskod” har dock hittat kryphålet och tar sig igenom som det läckraste i kanalens historia.
Förra veckans fascinerande berättelse om Trustor-härvan trumfades nu med en genomgång av den Tommy Lindström-osande konstkuppen på Moderna Museet 1993. Effektivt, snyggt, gediget – och rasande spännande. Trots att man har hört allt förut.

Karin Andersson i såsduell med en majonnäsmarodör. Nu handlade det om rödvinssås.
Det är en tävling utan minsta nerv. Kockarna är omöjliga att identifiera sig med. Trots den dramatiska redigeringen och den pampiga musiken står ”Kockarnas kamp” känslomässigt och stampar.
Det är som ”Sveriges mästerkock” utan charm.
Som grädde på moset åkte den mest karismatiska deltagaren ut i går. Karin Anderssons rödvinssås var lika bra som Jonas Lindgrens enligt juryn. Men Lindgren var snabbare. För oss var det omöjligt att avgöra, vi kunde inte smaka, vi fick lita på att allt gick rätt till och vi kunde egentligen inte bry oss mindre.

I kväll missar jag inte ”Skavlan” i SVT.

KLAS LINDBERG

HE!

”Breaking news” är i sanslös form i Kanal 5.

EH?

”Sveriges bästa äldreboende” blev ingen ”Klass 9A” direkt.

Vi åkte till Gustav Adolfs torg via Ullared.
Först när filmarna släppte taget blev ”Livet på Operan” verkligt. 

Tre års planering.
Fyra månaders filmande.
Fem timmar i rutan.
Produktionsbolaget Strix, SVT och producenten Camilla Ramel Laubscher har jobbat hårt för att få till ”Livet på Operan”, en serie som kliver in bakom kulisserna på Operan i Stockholm.
Det lät ju bra. En fascinerande plats med fascinerande människor. Märkligt anonyma – kan du på rak arm nämna en svensk verksam opera- eller balettartist? – med tanke på de ständiga uppsättningarna och i jämförelse med den liknande arbetsplatsen Dramaten.
Det lät bra för oss som såg den extremt fascinerande franska dokumentären ”La dance” för några år sedan där filmaren Fredrick Wiseman följde sju balettproduktioner på Parisoperan. Där agerade filmaren en fluga på väggen, där glömde de medverkande helt bort kamerorna, där fick vi utan varken berättarröst eller intervjuröst följa med in i själva hjärtat av danskompaniet.
Så har dock inte Ramel Laubscher jobbat. Till en början är distansen i stället påtaglig. Vi bjuds direkt på bloopers med presschefen. Vi bjuds en insmickrande kvinnlig berättarröst som likt en turistguide håller oss hårt i handen och sätter gränser för vart vi får gå.
Vi får möta en rad karismatiska figurer – såsom en verkmästare, en massör, en slagverkare, en receptionist, en värmländsk körsångare – som alla är intressanta, roliga och spännande men mest får agera citatmaskiner.
Det känns som om man lika gärna kunde ha hamnat i Ullared. Ingen får något djup, aldrig vågar de landa ordentligt.
Men under andra halvan av premiäravsnittet blir det bättre. När fokuset riktas mot premiärdansaren Nadja Sellrup och hovdansaren Marie Lindqvist får vi faktiskt komma dem lite under skinnet. När berättarrösten äntligen kan vara tyst och vi får följa de två dansarna under årets sista föreställning av ”Törnrosa” och får höra det andfådda flämtandet i kulissen efter en superelegant fjäderlätt variation – först då blir Operan och människorna levande, känslorna äkta och fernissan lite tunnare.
Jag hoppas att de fyra återstående avsnitten tar vid just där och inte leder oss ut i den snitslade banan igen.

I kväll missar jag inte ”Kockarnas kamp” i TV4.

KLAS LINDBERG

He!
”UG” är tillbaka.

Eh?
Den där riktiga nytändningen fattas ”Idol”.

Han andas möjligen inte framtid eller nerv.
Det hindrar inte Kalle Moraeus från att vara SVT:s stora påläggskalv. 
Kalle Moraeus. Keps, skägg, snus under läppen. Rutig skogshuggarskjorta. Ordentlig mage. Gympaskor.
Han är ju inte den typiska tv-stjärnan direkt.
Men han är ju genuin. Jordnära. Som vanligt folk är mest.
I ”Moraeus med mera” – som i går hade säsongspremiär – är han i sitt rätta element när han bjuder in artisterna till sitt Orsa i Dalarna för konsert och snicksnack.
Krocken mellan det bonniga gentlemannen Sven-Bertil Taube var slående. Och krockarna fortsatte rulla in när Jasmine Kara dök upp i full popstjärneutstyrsel, Lisa Nilsson med sin superproffsighet och Oskar Linnros med all sin stockholmska slickness.
Moraeus imponerades inte, han fick dem alla att känna sig välkomna, bjöd på dalahästar och husvagnar, folkmusik och knätofs. Det blir så klart trevligt och fint, totalt utan nerv eller friktioner i övrigt. Han ställde artiga frågor, tog en tugga mat, var ganska nollställd, ansiktet avslappnat och nästan bistert.
Kalle Moraeus. Han håller på att segla upp som en av SVT:s allra säkraste kort. Han har varit lite överallt, i Melodifestivalen, i Allsång på Skansen, han har varit julvärd. Vad är hans hemlighet?
Här om veckan presenterades han som ”Så ska det låtas” nya programledare. Han ersätter Peter Settman som efter sju år vill ägna sig åt annat.
– När jag hörde att de skulle fråga Kalle tänkte jag ”det finns ingen bättre”. Han kommer att passa perfekt, sa Peter Settman.
På ett sätt har han rätt. Än i dag förknippar man ”Så ska det låta” med Peter Harryson. Och vem är mer Peter Harryson än Peter Harryson? Kalle så klart. Istället för att förnya programmet, ta in nytt fräscht blod, satsa på en kvinna, någon ung eller en modern person valde SVT Peter Harryson/Kalle-spåret.
Han kommer inte göra SVT besvikna, Kalle Moraeus kommer göra en perfekt Harryson-variant, det kommer vara trevligt, gemytligt, friktionsfritt och jordnära.
Perfekt för att göra den redan så trogna SVT-publiken glad.
Nu väntar jag bara på pressemeddelandet som delger oss att Kalle tar över ”Allsång på Skansen” också.

I kväll ger jag ”Top of the lake” en till chans.

He!
Vilken härligt fullmatad fotbollssöndag!

Eh?
”Agendas” nya look betydde en massa sladdar och en studioman i bild.