Nerverna höll.
Petra Marklund sprängde genom tv-rutan.
Men vad pysslade Loa Falkman med?

”Du kanske är lite dum i huvudet”, säger Loa när Petra lite snällt säger att hon inte förstår opera.
Falkman tog tillsammans med fantastiska Malena Ernman operan till allsången, men lyckades med konststycket att förstöra stämningen i Sveriges trevligaste program.
Han bekräftade tyvärr fördomarna om det manliga egot från finrummet.
”Det här programmet kommer jag att minnas” svarade Petra kvickt på Loas plumpa kommentar.
Vi har sett det här förut.
Som när Gina Dirawis debut i Melodifestivalen 2012 överskuggades av en Thorsten Flinck som smekte hennes rumpa i direktsändning.
Det är ingen ursäkt att Thorsten såg Gina som ”en ung flicka jag inte ser på som en kvinna..” eller om nu Loa tyckte att Petra ställde en dum fråga.
Falkman verkade tro att det är han som är kungen på Skansen och precis om Flinck tog sig friheter.
Kanske är det så enkelt att Loa inte klarar av att stå bredvid en ung kvinna och behandla henne som en jämlike?!
För den som äger Skansen är Petra Marklund.

Petra inledde årets allsång med att avväpna en helt annan situation.
Nerverna, som hon har försökt lugna med hjälp av bland annat meditation.
Hon inledde sändningen med: ”Jag känner mig absolut inte trygg. ”Vad har jag gett mig in på. Det här kanske är fullkomligt idiotiskt”.
Petra så långt ifrån ”dum i huvudet” man kan komma.
Visst, hon har tagit sig an ett av det mest prestigefyllda tv-jobbet i Sverige. Och ett av det svåraste.
Du ska inte bara leva upp till dina föregångare utan också överleva kritikerna, Twitter-maffian, en kräsen tv-publik, och en släng av gubbighet.
Men hon briljerade. Solen sken på dig. Och du gjorde allt med det där leendet.
När vi trodde att ingen kunde överträffa Måns Zelmerlöws fallenhet för det folkliga, intog Petra direkt sin plats.
Hennes allsångspremiär kändes äkta, varm, genuin.

Och vi kunde inte få ett bättre avslut än den från Ace Wilder, som satte fingret på det jag tror alla svenskar känner just nu.
Don´t wanna to work!!
Semester!

I morgon kväll tittar jag INTE på fotbolls-VM, utan jag vänder mig till min trogna vän Netflix och river av de sista avsnitten av ”Orange is the new black”.

HELENA TRUS
helena.trus@aftonbladet.se

Tack!
Petra Marklund potpurri med bland annat ”Strövtåg I Hembygden”. Mina öron spann.

Oh yes!
”Lotta på Liseberg” känns som ett förband till Skansen, som är huvudakten i allsångssommaren. Det är en enorm klasskillnad!

Melodifestivalen har förstört svensk tv.
Därför är det så lätt att håna allsången.

Med sommarlovet kommer allsången. Och först ut var ”Lotta på Liseberg” i TV4.
Men det mest överväldigande från tv-kvällen  var att solen faktiskt sken någonstans i Sverige. Bara det är glädjande.
”Lotta på Liseberg” är annars som flintastek, lådvin och husvagn.
Det är utan särskild finess, men det får oss att le.
En scen, några björkar, prästkragar och folkkära artister som sjunger låtar vi känner igen.
Det behöver egentligen inte vara svårare än så att göra tv.
Tv-tittarna är bortskämda med storslagna produktioner i Melodifestivalklass, som har satt standarden för svensk tv.

På sommaren lämnar vi allt det nya bakom oss. Det var 1987 som Arja Saijonmaa klädd i axelvaddar sjöng ”Högt över havet” i Melodifestivalen. Då som nu behöver hon bara en kamera och en mick för att charma publiken.

I ”Lotta på Liseberg” är det som att tiden har stått stilla. Men det gör inget.
Då är det torrdass och kallvatten.
Det enkla ljuva livet, bortom stress, diskmaskiner andra moderniteter.
Det är det Lotta påminner oss om.

Att håna allsång är att gå den enkla vägen.
Kanske ska vi i stället bejaka det vackra i att samlas och sjunga.
Den kräver ingenting av oss men det får i alla fall publiken att le.
För visst är det vackert när regnbågsflaggan vajar i publiken och när en tår fälls från ett fan som får se sin idol Yohio på scenen.
Allsångsprogrammet upplevs stundtals som ett väckelsemöte.
På vilken annan scen känns helt naturligt att programledaren hänger i en gungande hammock på scenen och frälser sina gäster?

Humorn för kvällen stod komikern Per Andersson för, som hade skrivit om låttexten ”Aga har legat med papiljotter i natt” till ”Ada har legat med Harry Potter i natt”.
Jo, för er som missat det så spelas programmet in i Götlaborg.

Efter ”Lotta på Liseberg” dammar TV4 av en gammal Beck-film från 2006.
Kan det bli mer sommar!?

I tre år tog Måns Zelmerlöw fajten mot Lotta Engberg.
I morgon kväll står Petra Marklund i SVT inför sommarens största tv-utmaning när hon debuterar som programledare på Allsång på Skansen.
Det kommer i alla fall jag inte missa!

Helena Trus
helena.trus@aftonbladet.se

JA!
Tror minsann att Lotta Engberg hade en snus under överläppen i sändning. Så 2014!

FINA!
Jasmine Karas tårar när publiken sjöng för henne på födelsedagen.

Gene Simmons som mordmisstänkt?
Det är dags att strypa ”CSI” innan serien helt tappar sin ”Las Vegas groove”.

Det är svårt att tänka sig nu, men det fanns en tid då ”CSI” (Kanal 5) kändes fräsch.

Visserligen en på många sätt traditionell deckarserie, men ändå skärpt. Det pratades inte bara om blod, förruttnelse och hur kulor färdas, det visades även så nära att det kändes som att gammel-tv:s äckel-gränser hade sprängts.

I år har ”CSI” blivit en fjortis, men känns pensionsmässig. Man lider ingen brist på pengar; seriens flärdiga Vegas-look står sig. Men passionen har koagulerat likt en gammal blodfläck.

I gårdagens avsnitt spelade Gene Simmons sig själv. Scenen, som inte hade så mycket med storyn att göra, fanns enbart med på skoj för att man har pengar att engagera knarriga Kiss-stjärnor som nu nått samma ålder som ”CSI:s” trognaste tittare i USA.

Men de trötta ordvitsarna och det sömniga mordfallet visade att det är dags för alla ”CSI”-seriers urfader att tänka på refrängen.

Det var mer rock ’n’ roll i TV3 en timme senare när ”Project runway: All stars” återvände för en tredje säsong. Spin-offen samlar tidigare deltagare i ”Project runway” som återigen står redo med sytråd, nål och attityd.

Temat var punkrock, med en perfekt utmaning  att skapa en ny outfit för Debbie Harry, kvällens gästdomare.

Åh, vad våra ivriga designers inte kunde sluta prata om vem som var mest punk. Det knepiga visade sig förstås vara att motstå att stoppa in glammiga detaljer här och där, men punkgudinnan tog snabbt ner de tävlande på jorden.

”Förhäxad”-stjärnan Alyssa Milano är ny programledare  och en av domarna. En konstig dubbelroll, även för Heidi Klum i originalserien. Ibland skulle de tävlande behöva en sympatisk axel att gråta mot. En som inte kommer att sitta och trasa sönder deras outfits tillsammans med de andra domarna.

Tisdag kväll ser jag ”Toppkandidaterna: Marit Paulsen” i SVT2.

Stefan Hedmark

Ja

Tre timmars Churchill-orgie i C More First.

Nej

”Treme” (C More Series). Så välgjord på många vis. Och ändå så frustrerande färglös.

Ibland dyker det upp titlar i tv-tablån man hajar till lite extra inför.

Givetvis måste man se något som heter ”Kvinnor som du gör en man impotent”.

Och kvällens  ”K special” levde upp till förväntningarna.

Scenograflegendaren Gunilla Palmstierna-Weiss inleder med att berätta att hon är enögd sedan barndomens Wilhelm Tell-lek med brodern fick ett olyckligt slut.

Men det enda ögat har sett mer än de flesta.

Eller vad sägs om att vara fosterbarn hos en slaktare i Österrike, bombas i Rotterdam under andra världskriget, uppleva studentupproren i Berlin, Paris och Stockholm och hänga med Ulrike Meinhof?

Palmstierna-Weiss historia är också Europas – och kvinnoförtryckets.

Gunilla och hennes kompis, filmproducenten Anna-Lena Wibom, pratar i filmen – med rättmätig syrlighet – om hur de jonglerade flera jobb för att få ekonomin att gå ihop medan deras ”genier” till män enbart koncentrerade sig på konsten.

När Palmstierna-Weiss – som första kvinna någonsin – skapar scenografin till en pjäs i Tyskland i mitten av 60-talet står hennes make Peter Weiss som scenograf i programbladet.

När de åker till Nordvietnam och skriver en bok tillsammans om kulturlivet där står han senare som ensam författare på omslaget.

Jag kommer osökt att tänka på det slitna uttrycket ”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna”.

Och när Stellan Skarsgård flinande säger att Gunilla ”var snyggast på teatern” tänker jag även på skämtteckningen ”Bakom varje framgångsrik kvinna står en man – som kollar in hennes häck”.

Själva dokumentären är traditionell, intervjuer blandas med arkivklipp och foton, samt upplästa delar ur Gunilla Palmstierna-Weiss memoarer.

Den största behållningen är samtalen med Gunilla själv, en fascinerande konstnär som öppenhjärtigt pratar om bråken med Ingmar Bergman, makens otrohet och kampen för ett drägligt liv för henne och hennes barn.

Missade ni ”Kvinnor som du gör en man impotent” i SVT2 kan ni se den på SVT Play till och med 1 juni. Då får ni också veta historien bakom titeln.

Sylvia Balac

Det finns en Plura-låt för varje tillfälle i livet.
Känner man så, är TV 3:s ”Pluras kök Sicilien” ett måste varje lördagskväll. Men kvällens avsnitt var ett riktigt bottennapp.

Har Eldkvarns musik spelat en viktig roll i hela ens vuxna liv, vet man att det finns en Plura-låt som sätter ord till varenda tänkbar känsla som finns. Har därför nog sett i stort sett alla Plura-program som visats i TV 3. Matlagning i hans kök och utomlands. Tågluff i Frankrike. Vi är en liten (cirka en kvarts miljon) men trogen skara som gillar mat, prat och musik i Pluras och övrigas sällskap.
Plura väljer inte alla gäster själv, TV 3 vill ha en mix som kan locka tittare utanför de som kan sin Eldkvarn-katalog utantill.
I går blev den mixen väldigt fel.

Lika nyfiken som jag är på Nina Persson, lika ointresserad är jag av Sigge Eklund. Har aldrig orkat läsa hans romaner eller lyssnat på hans podcast.
Vad värre är, var att ingen medverkande i tv-programmet heller var särskilt intresserad av Sigge Eklund.
Flitigt omskriven senaste veckan på grund av en lysande artikel i magasinet Filter om hans, brorsans och pappans karriärer och självupptagenhet. Han själv och hans mäktiga vänner i mediabranschen är upprörda.
Men i tv-programmet var han mest bara bortkommen. Man blir inte automatiskt en rock ’n’ roll-kille för att man bär solglasögon i skymningen.
Plura sa tidigt att han bara hade orkat lyssna några minuter på Sigges och Alex Schulmans Podcast, sedan tröttnade han.

Titiyo Jah pratade musik med Nina Persson (som aldrig har talat i rubriker, men sjöng gudomligt), men Sigge… där var Titiyo mest intresserad av hans brorsas eskapader i bögporrfilmsbranschen. Nina Persson hade läst brorsans självbiografi och ville också prata porr.
Mot slutet försökte Sigge Eklund föreslå någon slags lottning kring vem som skulle supa sig mest full och göra bort sig. Herregud, alla vet väl att rockmänniskor inte behöver sådant trams för att skaffa sig en lagom trivsam fylla…

Jan-Olov Andersson

• I morgon kväll ser jag ”Partaj” i Kanal 5.

Ja
”Pappas unga fru”. Väldigt stark och omskakande dokumentär om ett familjedrama. Visades häromdagen, missa inte på SVT Play.
Nej
TV 4:s nedläggning av regionala nyheter. Kass för tittarna, de anställda och för demokratin.

”Det största äventyret”?

Nja, snarare en halvstor gäspning.

Åtta kända sportprofiler (varav vi sett nästan alla i ”Mästarnas mästare”) släpps av i ödemarken i Mexiko och ska uppdelade i två lag hitta tillbaka till civilisationen.

Det låter ganska spännande, och ”Det största äventyret” är onekligen ett namn som förpliktigar. Inget annat äventyr kan rimligtvis vara större, vad Amundsen, Hillary och Fuglesang än påstår.

Och mycket riktigt försäkrar programledare Peter Jihde oss omedelbart om att just detta äventyr inte bara är det största, det är också storslaget och fantastiskt. Dramatisk musik och snabba klipp gör sitt bästa för att understryka detta.

Men helikoptrar, ögonbindlar och storslagna vidder till trots blir det … lite tråkigt.

Lagen går och går medan Peter Jihde följer dem från sitt basläger, flankerade av diverse ”experter”. I fräck grafik får vi se hur de går, och hur lång tid som förflutit. Men ingenting händer egentligen. Förutom när Erica Johansson blev uttorkad och fick dropp. Då kändes det tämligen osmakligt när ”experten” Mike i Jihdes basläger säger ”Uttorkning är farligt, förhoppningsvis klarar hon sig”.

Tro fan det. Om TV4 på allvar riskerat ett gäng sportprofilers liv hade det varit en jätteskandal.

Men det är just det, ingenting, förutom deltagarnas trötthet, känns på allvar i ”Det största äventyret”. Tävlingen är för konstruerad, den avslutande utslagningen en skamlös ripoff på ”Mästarnas mästare” och deltagarnas pålagda kommentarer övertydliga och flåshurtiga.

Det enda som kändes riktigt äkta i gårdagens premiärprogram var Thomas Wassbergs butterhet.

Men hur charmig den än är kan den inte bära ett helt program.1:35 blir trots (eller på grund av) reklampauserna alldeles, alldeles för långt.

I dag tittar jag på ett äkta sportäventyr, de avslutande klättringarna uppför slalombacken i Tour de ski i SVT1 13.30-15.45.

Jo

”Mauro och Pluras tågluff” (TV3). Befriande långsam, småtrevlig och snygg produktion.

Oj

Fyrdubbelt Norge i herrarnas Tour de ski, dubbelt i damernas, dubbelt i herrarnas skidskytte. Bara att gratulere!

Fristil, jämlikhet och broderskap.
”Vinterstudion” är public service-tv i högform.
Man vaknar, sätter på kaffet och slår på SVT1. Sedan är det bara att luta sig tillbaka i soffan och njuta.
André Pops är oöverträfflig som lugn och smidig programledare men Yvette Hermundstad är en utmärkt vikarie.
Och idrottsutbudet har en könsfördelning så jämn att självaste Gudrun Schyman hade varit rörd.
Först damernas slalom, sedan herrarnas störtlopp, sedan damernas sprint i Tour de ski, sedan herrarnas.
Bland kommentatorerna är männen förvisso överrepresenterade men det balanseras till viss del upp av studions kvinnliga experter, där särskilt Pernilla Wiberg och nykomlingen Johanna Ojala briljerar med sina pedagogiska förklaringar av alpin- respektive längdteknik.
Också Lotta Fahlberg imponerar med sina avslappnade reportage. Kul att möta både Henrik Harlaut, svensk gigant inom slopestyle (i förrgår) och slalomundret Mikaela Shiffrin (i går).
I går kunde vi se skidsport från 10.15 till 16.50. Som om inte det vore nog visas ofta krockande tävlingar parallellt på SVT Play och är inte det heller nog kan man ladda ner ”Vinterstudions” app för ständig skidkoll.
Möjligtvis undantaget Stig Strands alpina mellantidsanalyser (som tenderar att stämma ungefär lika väl som kvällstidningarnas horoskop) är samtliga inblandade i programmet pålästa, kunniga och engagerade. Så pass att det knappt gör något om svenska framgångar uteblir. Men visst var det en extra krydda att se Hanna Erikson och Calle Halfvarsson krossa allt motstånd i sprinten i går.
Jag känner mig trygg med ”Vinterstudion”. Och det smärtar att pappa Pops, brorsan Blomqvist och faster Fahlberg inte kommer att guida mig igenom OS i Sotji i februari.
För det kommer att vara, utan att döma ut Viasat  på förhand, som att fira jul i fel familj – i 14 långa dagar.
I kväll tittar jag på del två av trevliga ”Fröken Frimans krig” i SVT 1 21.00.

Privilegierade vita medelklasskvinnor som tycker synd om sig själva och ligger med fel karlar.
Och dessutom har Lena Dunham mage att visa sina tjocka lår.
Få serier i dag är lika hatade som älskade ”Girls”.

 
Vad gäller tv-serier är det sällan de mest uppenbart sensationslystna som skapar de kraftigaste reaktionerna.
Tvärtom simmar de största provokatörerna ofta i de lugnaste vatten.
Som Lena Dunhams ”Girls”.
Dramakomedin om fyra förvirrade unga kvinnors vänskap, nojor och klavertramp i New York – som började på sin andra säsong i SVT i går – har inget spektakulärt tema, inga brutala våldsskildringar, och sexscenerna är, även om de borde komma med skämskuddevarning, inte på något vis måttlösa.
Det enda verkligt sensationella är väl att en kvinna under 30 har lyckats skapa en framgångsrik serie med endast kvinnor i huvudrollerna.
Ändå har hyllningarna gått hand i hand med intensiv och högljudd kritik.
Varför envisas Lena Dunham med att visa upp sin otränade kropp? Vem vill se fyra självupptagna medelklasskvinnor gnälla över sin privilegierade tillvaro? Ska det föreställa feministiskt medvetet med en huvudperson som utsätter sig för kränkande sexuella situationer?
Och varför är alla i Dunhams Brooklyn vita?

 
Den sistnämnda frågeställningen är definitivt den mest relevanta.
Men frågan är om det är rättvist att låta en enda ung kvinnlig kreativ supertalang, som berättar en historia inspirerad av sina egna erfarenheter, klä skott för ett problem som medelålders vita män i höga beslutspositioner på de amerikanska tv-bolagen har duckat för i årtionden.
Diskussionerna kring ”Girls” lär ta fart igen när den tredje säsongen drar igång i januari…
Själv tycker jag att det är en fullkomligt genial generationsskildring.
Inte minst för att den målar upp en realistisk, både bildligt och bokstavligt talat osmickrande bild, av unga kvinnor som är i allra högsta grad mänskliga.
Som inte är fast i duktiga flickan-facket, utan är lite besvärliga, och tar sig rätten att ibland ta riktigt dåliga beslut.

I kväll: ”Alla är fotografer” i SVT1.

Ja!
”Korrespondenterna” (SVT2) lyckas nästan alltid klämma ur mycket angeläget ur sin korta programtid. I går väldigt tänkvärt om barnuppfostran som ett projekt som på sina håll har tappat proportionerna.

Nej!
”Montazamis med vänner” (TV3). Maria Montazami har varit en genomgående usel värdinna, i en genomgående omdömeslös produktion.

Karolina Fjellborg