I SVT fick en mås sätta livet till och i TV4 strimlade en skotte sönder en serb.
Söndagen bjöd på högklassig tv-dramatik. 

Det var en kontrasternas dag. I SVT avslutades SM-veckan, denna idrottens Emmabodafestival, med 31 mer eller mindre obskyra indieakter, som dragkamp, orienteringsskytte och konstflyg.

SVT, som arrangerar evenemanget ihop med idrottsförbunden och Halmstad stad, har imponerat med sin bevakning.

Ingen sport har varit för liten för att bli föremål för reportage eller för att ha sina egna expertkommentatorer.

Utöver spännande tävlingar i sporter som truppgymnastik, triathlon och frisbee har evenemanget också bjudit på mer oväntad dramatik. Som damen med rullatorn som kom undan med blotta förskräckelsen när hon så när rammades av rullskidåkarna, och fiskmåsen som klarade sig sämre under sprintrally-tävlingen.

Den gedigna bevakningen i både SVT1 och SVT Play visar att kanalen tar sitt public service-uppdrag på allvar.

Jag trodde aldrig att jag skulle sitta trollbunden framför streetbasket men när något behandlas med seriositet, kunnighet och entusiasm så blir det intressant, helt enkelt.

Samtidigt i TV 4 tog kommentatorerna på sig Wimbledon-slipsarna medan världskändisarna slog sig ner på hedersläktaren för att följa multimiljonärerna Murrays och Djokovics kamp om ännu fler miljoner. Lite tråkigt att det inte blev en femsettare men matchen saknade inte spänning för det. Det allra sista gamet innehöll mer drama än alla ”Skärgårdsdoktorn”-avsnitten sammantaget.

En fullspäckad sportsöndag som täckte hela spektrat från glada amatörer till sammanbitna fullblodsproffs. Bra jobbat av samtliga inblandade. Med undantag för måsen, då.

Måndag kväll tittar jag på ”Top model” i TV 3 20.00.

Sylvia Balac

”Almedalen Debatt”?

Nej, ”Almedalen Buskis”.

”Man måste våga ta debatten”, sägs det. I SVT:s fall handlar det snarare om att våga HA debatten. I gårdagens ”Almedalen Debatt” lyste nämligen huvudnumret med sin frånvaro. Programledaren Kristina Hedberg sa hej och sen hej då, det var allt.

I stället hamnade vi i en märklig twilight zone av ett mysigt P4-program korsat med valfri nyårsrevy.

För inte kan man väl kalla Erix Blix puttriga intervju med Göran Hägglund för debatt?

Och man kan verkligen INTE kalla Göran Gabrielssons halvtaffliga imitationer – som pågick före, under och efter partiledarintervjun – för debatt.

Man kan heller inte kalla det roligt.

Politik kan absolut skojas med. Amerikanska ”The daily show” och ”Tankesmedjan” i P3 är två bevis på det. Och Soran Ismail gjorde ett bra försök som sidekick i Karin Hübinettes talkshow. Men vass satir verkar inte ha kommit upp som förslag på ”Almedalen Debatts” spånmöten. I stället verkar de ha tyckt att höjden av skojighet var när Bosse Parnevik imiterade Olof Palme för 30 år sedan.

Att låta Göran Gabrielsson ägna halva programtiden åt att imitera Leif GW Persson, Carl Bildt och Sören Holmberg visar inte bara att programmet inte tar svensk politik på allvar, utan ännu värre: de tar inte tittarna på allvar.

”Vi har inte så mycket programtid” sa Erik Blix när Göran Hägglund skulle berätta om vad KD gjort för avtryck.

Nähä. Jag har ett förslag på hur ni får mer – kicka Gabrielsson.

Jag undrar hur humorinslagen ser ut i morgon när det är Sverigedemokraternas tur. Uppblåsbara järnrör och högläsning från Avpixlat?

Det blir en utmaning att ta sig an ett parti var åsikter och handlingar kan vara skrattretande men verkligen inte är något att skoja om.

I kväll tittar jag, mot bättre vetande, återigen på ”Debatt Almedalen” i SVT 2 20.00.

Visst, Per Gessle satte på flickorna på TV2.
Men, det var Carola Häggkvist som gjorde allsångspremiären.
Utan henne hade vi inte fått höra Tomas Andersson Wijs otroligt vackra version av ”Evighet”, som rörde Carola till tårar.
Utan henne hade vi aldrig tänk (och kanske hoppats) ”när ska hon kasta pelargonerna?”. Eller Micke Syd!?
Utan henne hade vi inte fått höra Måns Zelmerlöws obetalbara kommentarer när hon började prata om gud:
”Kul” och ”jag förstår”, sedan bytte han snabbt samtalsämne.

Ja, jag gjorde nog som de flesta tv-tittarna, skippade ”Staden som fick Tourettes” och myste framför ”Allsång på Skansen”.
Det mesta var sig likt.
Måns Zelmerlöw pratade med 15-åriga stjärnskottet Zara Larsson om… katter. Repertoaren var som vanligt rättvisemärkt och gav något till alla, allt från smetig Gyllene Tider-nostalgi till en talangfull debutant i Zara Larsson och alltid lika tonsäkra Carola.
Måns visade däremot upp sin nya ”tuffare” stil, för att använda hans egna ord från när jag träffade honom senast. En Måns med raggaruppknäppning i stället för fluga och lite kortare skägg.
Per Gessle, hade gjort tvärtemot Måns Zelmerlöw, och sparat ut håret till någon form av uppklippt page. Svartmålade naglar hade han också.
Ålderskris påstår vissa. Ah, låt karln få experimentera lite för skjutton.
Läser man den där mikronbloggen Twitter står klart att folkkära Allsång på Skansen väcker känslor.
Någon skriver ”att det alltid ska finnas några idioter i publiken som inte ens kan klappa i takt”.
En annan ”Tror bestämt att Per Gessle och Lill Lindfors klipper sig hos samma frisör”.
En tredje ”Va f-n! Carola slängde inte ens en blomkruka i huvudet på någon! Besviken min”.
Tja, svenskarna må vara flitiga på tangenterna, men det går inte säga annat än följande:
Det blev Allsång på Skansen-premiären som innehöll ALLT. Och läsarna hyllar, med rätta, Zelmerlöws insats.
SVT får svårt att toppa den här premiären.

Under onsdagskvällen tittar jag på ”Foyle´s war” 21.00 i TV4.

HELENA TRUS

helena.trus@aftonbladet.se

Insikt 1:
Zara Larsson, det här är bara början.

Insikt 2:
Carola, Gyllene Tider i all ära. Men finns det något vackrare än vacker körsång!? Tack Eric Ericsons Kammarkör.

Kanske var det bara premiärnerver.

Men Anne Lundberg och ”Sommarkväll” måste sänka både tonläget och tempot.

Då kan det bli riktigt bra.

Sommaren är nedvarvningens och slappandets tid. Har man dessutom semester kan man vara nöjd om det enda man lyckas åstadkomma på en dag är att vika ett par strumpor eller hacka en lök.

Sommar-tv borde matcha den sinnesstämningen. Men nypremiären av ”Sommarkväll” körde på som vore det en jobb-kickoff i september.

Gästerna var det inget fel på. Ett väl sammansatt gäng. Problemet var bara att de var så MÅNGA.

Sju gäster i ett entimmesprogram är minst två för mycket. Vanligtvis lugna Anne Lundberg hastade fram frågorna och bytte ämne för ofta, förmodligen för att hinna med. Jag hade gärna hört utlämnande Maria Lundqvist och privata Jerry Williams diskutera vidare om varför den senare inte ville vara med i ”Stjärnorna på slottet”.

Men det gick ju inte när vi utöver själva pratshowen också fick se arkivklipp och ett alldeles för långt humorinslag om svenskarnas danskförståelse.

Hela programmet verkade lida av ett onödigt ”Skavlan”-komplex. Norrmannen brukar ju också slänga in äventyrare i intervjumixen, har en flygande reporter/humorist ständigt närvarande och varvar med musikuppträdanden.

Jag är visserligen glad att slippa det ständiga matlagandet och ätandet från förra årets upplaga av programmet men det hade varit roligare med ett mer originellt inslag. Eller – tokiga tanke! – om programmakarna hade litat så mycket på samtalets kraft att de nöjt sig med gästerna.

Då hade de kanske lyckats med pratshowens förmodade mål: att låta gästerna Tala. Till. Punkt.

Husbandet Damn! skötte sig utmärkt och Västra Hamnen som inspelningsplats funkade fint. Och ett stort plus för att vi fick höra Lloyd Cole på bästa sändningstid.

Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot när Rickard Olsson tar över programledarrollen om fem veckor (då med Göteborg som kuliss).

För trots den uppskruvade tonen i premiären är Lundberg stabilt förutsägbar, medan den osäkrade granaten Olsson kan haspla ur sig lite vad som helst.

Vad är väl en final i ”Let’s dance”?
Jo, det kan jag berätta utan att ens behöva se en.

Trots att det i kvällens final påpekades både en, två och fyrtioelva gånger att ”i ’Let’s dance’ kan vad som helst hända”, så är det faktiskt inte så. Efter åtta säsonger med TV4:s succéformat är det lätt att hänga med i dramaturgin.

Jag kan lita på att det blir tårar (check!), stående ovationer (check!), Tony Irving kommer att gråta (check!), och någon som är duktig, snäll och oförarglig kommer att vinna (check!).

Det blir stora ord och helhjärtade känsloyttringar. Marko Lehtosalos och Cecilia Ehrlings besök på Gröna Lund blir en vacker storslagen gest som slutar med att de kramas med glittrande vatten i bakgrunden.

Oscar Zia tackar med gråten i halsen sin dansare Maria Bild för den här tiden.

Marko övervinner nervositeten som gör att han får blackouter på dansgolvet, Oscar har ”vuxit upp” och ”hittat sig själv”. Via ett lekprogram i tv.

Bitvis blev finalen så känslosam att jag med ett generat fnitter var tvungen att kolla jobbmejlen i telefonen för att inte dö skämskuddedöden.

Precis som varje år. Det blir inte roligare än så. ”Let’s dance” är vad det är.

Och kanske är det just det som är programmets styrka.

Även om jag har lite svårt att verkligen engagera mig kan jag tycka att det är lite skönt med ett program som bara är snällt, glatt och harmlöst.

På förhand kändes den här säsongen som en lam tillställning. Få stora profiler, ingen som riktigt stack ut, vissa av deltagarna kunde knappt klassas som kändisar. Att Marko skulle vinna kunde man tänka sig redan på första presskonferensen.

Men det visade sig, rent tittarmässigt, bli den starkaste säsongen någonsin. Varje fredag har mellan en och en halv och två miljoner tittare haft fredagsmys till ”Let’s dance”.

Jag tror inte att någon behöver oroa sig över huruvida det blir en till säsong eller inte.

I morgon ser jag ”Insamlingsgalan” i SVT. Galor är oftast tråkig tv, men den här galan har Agnes, Avicii, Oskar Linnros och Petra Marklund – då har de också mig.

Ulrika Sjöblom

He!

Markoolios mamma – härligast av allt och alla i ”Let’s dance-finalen”. Mina finska gener jublar.

Eh?

Varför, varför måste alla ha så fula kläder på sig när de dansar?

Sport hör inte hemma i TV4…

… är ett påstående jag brukar skriva under på.

Men jag måste erkänna att friidrott funkar förvånansvärt fint.

Jag står fast vid att kanalen ska hålla sina reklamfinansierade fingrar låååångt borta från allt vad skidsport och skidskytte heter.

Men friidrott är ju faktiskt av en annan karaktär. Även i public service är det omöjligt att se allt som händer på en och samma gång. Alltså måste vissa moment visas i efterhand och en final på 100 meter slår alltid kvalomgången i diskus.

I det upplägget är ett reklamavbrott lättare att svälja.

Men det räcker förstås inte att en sport lämpar aningen sig mer för reklamavbrott för att göra en bra sportsändning.

Kommentatorn Johan Edlund sköter sig hyfsat trots en tendens att skrika vid vinnarstötar eller målgångar.

Men det verkliga esset i TV4:s rockärm är ett annat:

Bisittar-baronen A Lennart Julin. Experternas expert. Friidrottens främste.

En bättre ledsagare står inte att finna. Det är som att sitta bredvid Albert Einstein på fysiklektionen, ha Tina Nordström i köket eller ta med sig Björn Hellberg till pubquizet.

I kvällens sändning från Diamond league i New York levererade han med sedvanlig kvalitet. En flod av fakta, statistik, anekdoter och analyser sköljde över oss tittare. Med samma återhållsamma entusiasm oavsett gren.

Statistikern på friidrottsförbundet darrade bara på manschetten en enda gång, och det var när han oroligt letade efter svenska stjärnan Abeba Aregawi i startfältet på 1500 meter. Det visade sig att snart att hon bytt från ett rött linne till ett gult och så var det ”mysteriet” löst.

Visst hade jag gärna varit utan de sex reklamavbrotten. Men TV4 har åtminstone investerat en liten del av intäkterna på ett klokt sätt – i A Lennart Julins lön.

Att sen New York var blåsigt och regntungt och de storslagna resultaten (Sandra Perkovics världsårsbästa i diskus undantaget) uteblev kan man knappast lasta kanalen för.

I morgon ser jag säsongsavslutningen av ”Babel” i SVT2 20.00

Snyggt, glamouröst, proffsigt. Schlagerfinalen i Malmö var allt det och lite till. Men det finns en stor, grå, och ganska surmulen elefant i rummet.

Ja men det där gick ju bra.

Gina Dirawis uppsnack lär ha väckt liv till och med i den mest förbittrade schlagerskeptiker, Petra Mede var en triumf av välartikulerad professionalism, Josefine Sundström snubblade inte på en enda stavelse, inga större tekniska missöden inträffade, ja till och med publiken skötte sig.

SVT höll den svenska fanan högt, och vi kan fortsätta åka på semester i Europa utan att skämmas. Tack för det, Christer Björkman!

Men vi måste våga prata om elefanten i rummet. Vi måste våga prata om sketcherna, om pausunderhållningen.

Ursäkta, men vad var det som hände? För ett ögonblick trodde jag att någon hade zappat över till bortklippta scener från “Partaj”, men insåg snabbt att, nej, det var en sketch med Sarah Dawn Finer. Och en timme senare dök halva den svenska humoreliten upp i något som förmodligen var tänkt att vara roligt.

Vad är det egentligen med SVT:s oförmåga att leverera humor i schlagersammanhang? Vad är de rädda för? Att ingen ska skratta? Ja, i sådana fall är rädslan befogad.

Ingen skugga ska falla över Sarah eller den ovan nämnda eliten – det här är kulmen av en lång tradition av fullständigt platta schlagersketcher och skämt (kanske med undantag av Grotesco 2009), och det får mig att förtvivla.

Gårdagens program visade upp Sveriges allra bästa sidor för omvärlden, det som gör oss unika – eller i alla fall attraktiva för turister. Varför inte göra samma sak med vår humor? Varför inte ge rodret till någon som vågar göra något vassare än denna uppvisning i roliga dialekter, referenshumor och minsta gemensamma nämnare?

Jaja, drömma kan man. Tack och lov tittar inte någon på Eurovision för humorns skull. Hoppas jag.

En annan tråkig sak var att vi bara fick 62 poäng. Typiskt.

I morgon missar jag inte “Barnmorskan i East End” (SVT1, 21.00).

FTW!

Six Drummers. Fler krogbaserade musikakter i svensk television, tack.

WTF?

Illusionen av live-tv spricker lite när Levengoods intervju med Bonnie Tyler börjar om från början.

”Nu ska vi ha kul”, säger Gina Dirawi.
Sen blir det trist.

Det finns mycket som talar för att SVT:s uppsnacksprogram ”Live: Studio Eurovision” borde vara en succé.
1. Gina Dirawi är en rolig, vass och smart programledare.
2. SVT är arrangörer så de borde kunna välja och vraka bland gästeliten i Malmö.
3. Eurovision är en enda stor kitchfest – det kan inte bli tråkigt.
Ändå blir det just det.

Vi får se en hysterisk introtävling (snark). Norska Margaret Berger pratar om att hon är nervös över att få ordning på mikrofonen på scen (snaark). Och Eurovision-veteranen Ralph Siegel pratar om… ja, jag minns inte ens. Jag hör bara Ginas ansträngda skratt.
Sen kommer Darin. Gina levererar en historia om hur hon som störtkär 14-åring kuppade till sig en puss från honom när han uppträdde i hennes hemstad.
Det blir äntligen lite skön stämning – men den dör fort när Darin i stället ska prata om sin nya singel, som han ska framföra i mellanakten i andra semifinalen. Om vilket bra marknadsföringsfönster det är att få exponeras för så många nya potentiella fans i Europa. Hur han, efter att ha fått fria händer av SVT, noggrant valt ut två låtar som representerar ”hans sound” (händelsevis senaste hiten och nyaste singeln).
På de få minuter han är med i studion lyckas nämna ena låttiteln åtminstone tre gånger, och även få in att han ska ut på turné i sommar.
Darin är smart – här gäller det att kränga när man har chansen! Men någonstans borde SVT ha tänkt tanken att själva vara redaktörer för sin show och inte lägga mellanakten i händerna på artisterna.

Lite kul blir det när Mark Levengood under en intervju med Finlands artist Krista Siegfrids utbrister ”Nu ska du hålla käften”. Och när vi får se Sarah Dawn Finers första sketch som Lynda Woodruff. Eller när Gina börjar dilla om djur som sjunger i stämmor efter att Margaret Berger sagt det norska ordet för juryröster: jurystemmer.
”Åh, Gud nu räcker det”, säger Gina med tio minuter kvar av programmet. Jag kan inte påstå att jag heller är så värst sugen på att se mer.

I kväll ser jag ”Swing vote” i SVT1. Säg Kevin Costner och jag säger ja.

Kvällens:
Stjärna 1
”Jag är Sveriges Oprah Winfrey”, sa Petra Mede i ESC-sändningen. Snudd på lika säker i programledarrollen är hon i alla fall.

Stjärna 2
Hade Agnes tävlat i stället för varit mellanakt hade de andra varit chanslösa.

Ulrika Sjöblom