En godkänd, men inte mer, final på SVT 1:s ”Sommarkväll med Rickard Olsson”.
Nu är det ”tillbaka till gruvan” och 865 nya avsnitt av ”Vem vet mest?” för programledaren…

Säga vad man vill, men han lider inte av någon falsk blygsamhet.
Skämtade lite grann i finalprogrammet om att ta över ”Allsång på Skansen” och jag vet inte hur det är med hans sångröst, egentligen, men inte skulle han tacka nej om han fick frågan.
Och med Melodifestivalen och program som ”Söndagsöppet”, ”Wild kids”, ”Bingolotto” och mycket annat bakom sig och, som sagt var, 865 nya avsnitt av ”Vem vet mest?” om året (säsongsstart måndag 24 augusti), har Olsson ändå aldrig skämts för att säga att det han egentligen vill ha, är en egen pratshow. Typ, alltid.
Nu har han fixat det alldeles galant under några somrar.
Alltid påläst, alltid nyfiken, alltid lite full i fan inför och i mötena med sina gäster.
Han har mött charmiga Shima Niavarani, alltid roliga Jerry Williams, välkända par som Jakob Eklund/Marie Richardsson och författarduon ”Lars Kepler”, politiker som Håkan Juholt och Alice Bah Kuhnke, lite bortglömda sångerskan Lena Andersson, författaren Lena Andersson och Islands förbundskapten Lasse Lagerbäck (kanske hela programseriens bästa samtal), Ann Heberlein, Leif Andrée, Johan Rheborg, Kay Pollak, Frida Hallgren och många, många fler.
Tror det är mer samtalen än artistuppträdandena som har lockat drygt 700 000 tittare, betydligt mer än TV 4:s ”Sommarkrysset” (jag vägrar skriva ut hela programnamnet, med sponsornamnet…). Det programmet leds av en energisk och proffsig Gry Forssell, har haft jämnbra artister med Olssons program, men en inramning med världens mest idiotiska korsord.
SVT-cheferna är säkert tillräckligt nöjda för att Olsson ska få sin pratshow nästa sommar också.
Fast finalprogrammet var nog ett av de svagaste. Hur han än försökte, kom Olsson aldrig riktigt in under huden på förre statsministern Fredrik Reinfeldt.

(Drama)
”Weissensee”, SVT 2. Mycket bra tysk dramaserie.
(Musik)
”Amy Winehouse – konserten i Dingle”, SVT 2. Mycket sevärd repris.

Gott folk, tv-tokar och snurriga felsurfare – nu flyttar vi till den nya, fräscha adressen https://bloggar.aftonbladet.se/tvkoll/

Där kommer vi publicera tv-krönikor, men också nyheter och nördiga analyser.

HÄNG MED!

De senaste veckorna har svensk tv blivit lite skitigare, lite skörare och lite mer tolerant på kvällskvisten.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson vurmar för skevheten, och ”Breaking news” är minst lika mänskligt som det är sensationslystet.

 
Programledarduon sniffade lite ammoniak i gårdagens avsnitt.
Rubriker på det? Någon som ska rasa?
I skrivande stund vet en inte, men någon form av uppföljning blir det säkert. För det är ju rena rama följetongen kring Kanal 5:s mesta profiler just nu.
Delvis, förstås, för att årets omgång av ”Breaking news” är strategiskt lagd. Konkurrensen om den svenska tv-underhållningsuppmärksamheten är inte mördande i skarven maj-juni.
Men främst för att den här säsongen har varit genomgående föredömligt pigg och på hugget.
Det vakna i att kommentera, och se till att svenska tittare över huvud taget fick se, David Lettermans sista show, något så uppfriskande som en beef med ett gäng femteklassare, tilltaget att avslöja några av årets sommarpratare (även om de hade till viss del fel), och så mitt absoluta favoritinslag ”Känns det här TV4?”.
Jag älskar ”Känns det här TV4?”.

 
Men framför allt har vi fått se två av de rock’n’rolligaste, osvenskaste tv-mötena på länge. För någon vecka sedan med en småpackad, oregerlig Little Jinder. Och nu senast med en kryptisk och sorgsen Gustaf Norén, som kanske inte var småpackad men förmodligen någonting annat, liknande.
Två intervjuer som absolut inte kändes TV4. Utan som raka motsatsen. Och omedelbart gjorde svensk tv lite mindre fyrkantig och käck, och lite mer dynamisk och oberäknelig. Lite skitigare, lite skörare, och mycket tolerantare. Bråkigare och relevantare.
Mot bakgrund av de små styckena svensk tv-historia var gårdagens program lite av ett mellanprogram.
Men man kan inte vänta sig fyrverkerier fyra kvällar i veckan.
Även ett mellanprogram av ”Breaking news” är bättre än det mesta.

 
I dag landar Wachowski-syskonens science fiction-drama ”Sense8” hos Netflix.
Håll förväntningarna i schack. Det är superambitiöst men såpigt, flummigt och smått kaotiskt.

Ja!
”Kung Fury” (SVT Play). Att se och se om. Och om igen.

Nja…
”Hela kändis-Sverige bakar” känns väldigt mycket TV4.

Kung fu! Dinosaurier! Bergsprängare! Vikingabrudar! Nazister! Videovåld! Tidsresor! Lökiga oneliners!
Syntigt soundtrack! VHS-estetik! Gigantiska mobiltelefoner! Fingerlösa handskar!
David Hasselhoff!

Vad fanns att inte älska med tygellösa retrofrossan ”Kung Fury”?

Man har varit nyfiken värre på ”Kung Fury”; David Sandbergs omtalade, 80-talspaketerade actionkomedi som till stor del har gräsrotsfinansierats via crowdfunding-plattformen Kickstarter, efter att trailern blev en viral succé.
Den hade nyligen världspremiär på filmfestivalen i Cannes, och i går var det svensk premiär i SVT (och amerikansk dito i Robert Rodriguez El Rey Networks).
Och det var en ren njutning att se den spritt språngande galna – men välorienterade och mycket begåvade – kärleksförklaringen till, och parodin på, 80-talets allra dummaste, och kultigaste, snut- och actionfilmer.
Sandberg själv spelar muterade kung fu-mästaren och världsbästa polisen Kung Fury, som ser ut lite som Ralph Macchio i ”Karate kid” och reser tillbaka i tiden, från 1985 års Miami till Nazityskland, för att ta sig an alla tiders ondaste kung fu-mästare Adolf Hitler, alias Kung Führer.

Filmen är bara 30 minuter lång, men Sandberg har lyckats klämma in allt man kan önska sig och lite till. Tänk allt jag nämnde ovan, plus bland annat arkadspelsrobotar, hockeyfrillor, uzis, Tor och hans hammare, en DeLorean, shaolintempel, Nintendo-nickar, en animerad sekvens och naziexperiment.
Magnus Betnér och Björn Gustafsson bråkar om vem som har den bästa nazistmustaschen på en underbar form av svensk-tyska, The Lonely Island-medlemmen Jorma Taccone är Hitler själv, och David Hasselhoff – mästaren av självparodier – gör en cameo och ledmotivet ”True survivor”.
Du behöver verkligen se det här.
Det är fånigt men fenomenalt, stort och originellt tänkt och alldeles underbart.
”Kung Fury” ligger kvar på SVT Play i 30 dagar.

I kväll ser jag säsongsavslutningen av ”Ack Värmland” (TV4), som precis blev förnyad för en andra säsong.

Kopia 1
Kriminaldramat ”Chasing shadows” (TV4) kopierar osnyggt det både ”Sherlock” och ”Bron” redan har gjort mycket bättre.

Kopia 2
Onödiga amerikanska remaken ”Secrets and lies” (Kanal 5) är betydligt svagare än det australiensiska originalet.

Nummer 13 visade sig inte vara ett otursnummer.

Grattis till bästa duettparet, Måns och streckgubben.

Och skärpning, Österrike!

Första Eurovision-semin var lite som att se på numera svaga svenskgrenen skidskytte. Kul, men utan nationella förhoppningar saknas den riktiga nerven.

Inte så i kväll. Skräcken för att storfavoriten Måns Zelmerlöw skulle bomma alla fem skott, bli omåkt av lag som Lettland och Israel och inte nå finalen höll åtminstone mig på helspänn.

På helspänn höll sig däremot inte den österrikiska produktionen, även om det var snäppet bättre än i tisdags. Vi slapp den pinsamma ”djur-o-visionen” från första semin, och kollaget av röstnings-blunders var småskoj. Charmiga Conchita skötte sig fortsatt fint i greenroom, förutom när hon blåljög San Marinos artister rakt upp i ansiktet och kallade deras katastrofala framförande ”fläckfritt” …

Men programledarna var fortfarande osynkade och bortkomna, den inledande presentationen seg och intervjuerna med ”big five”-artisterna oerhört genanta.

Visst, det är låtarna man minns från alla älskade Eurovision-spektakel genom åren, inte mellanakter och programledare. (Möjligtvis med undantag för Lill ”Kjoltapparen” Lindfors 1985.) Men det ursäktar inte taffligheten.

När Sverige senast höll i Eurovision överpresterade vi som den allra duktigaste flickan i klassen med superproffsiga Petra Mede och ett manus så fullspäckat med lustigheter att de flesta av dem nog gick många tv-tittare förbi.

Något mittemellan Österrikes slapphet och Sveriges skyhöga ambitionsnivå räcker gott.

Något för kommentatorn/manusskrivaren Edward af Sillén att tänka på när Måns blir hela Europas hjälte på lördag.

I morgon ger jag ”Roliga timmen” i SVT1 20.00 en tredje chans. Humorgeniet Sissela Benn är ju gäst.

Sylvia Balac

Da

Montenegros välsjungna Balkan-ballad var välbehövlig bomull efter San Marinos brutala öronplågeri.

Nja

”Hela kändis-Sverige bakar” (TV4). Lite för sockersött för min smak. Och segt att Lars Ohly åkte ut.

”Bathinas skilda världar” skulle ha haft premiär i oktober, men lades i malpåse i sju månader.
Man började ana oråd.
Och det gjorde man rätt i.

 
Webbserien ”Bathinas skilda världar” går ut på att Bathina Philipson – som växte upp i en stor palestinsk familj i en förort, men hamnade mitt i smöret på Östermalm när hon gifte sig med stenrika Anders ”Aje” Philipson – visar upp sina skilda världar, och gör en resa bland fördomar genom att träffa familjer i olika samhällsklasser.
Med utgångspunkten att hon, som står med fötterna i olika samhällsklasser och dessutom försörjs av en betydligt äldre man, själv har kommit i kontakt med väldigt mycket fördomar.
Det första avsnittet är okej. Men i det andra, som lades ut på SVT Play i går och handlar om medelklassen, spårar det hela ur i rena rama parodin.
Det är i princip en färdig ”Partaj”-sketch.

 
Bathina är hemma hos Eva Lotta Carlsson och Tomas Grönkvist i Gräve, som har två barn, villa, Volvo, och vovve såklart.
Inget konstigt med det, men sättet de här människorna pratar om sig själva och sin klasstillhörighet på, och hur medvetna de är om hur de vill uppfattas, är barockt.
Hur de tittar på varandra i samförstånd – hon med en liten sjal över axlarna – och har kommit överens om, uttryckligen, att även om de har arbetarbakgrund på föräldrasidan säger de ju att de är medelklass nu, om någon skulle fråga.
Det finns många dråpliga ögonblick, men höjdpunkten är när Bathina frågar om det stämmer att man i medelklassen är föränderlig och vill prova på nya saker, och Eva Lotta svarar:
– Jo men det tycker jag nog. Som det här med matkassen, det var ju att vi ville ha något nytt. Och rädda för att prova, det är vi ju inte.
Varenda fördom blir bekräftad bland dessa stereotyper, och det hela blir ett skämt, som jag är ganska säker på att familjen Carlsson-Grönkvist inte är med på.
Och när inte ens produktionen tar programidén om att slå hål på fördomar på allvar, kan knappast vi tittare förväntas göra det heller.

 
I kväll: ”Sveriges yngsta mästerkock” i TV4.

Nja…
Lite trist att alla tyckarna tycker lika om precis allt i ”Inför Eurovision Song Contest” (SVT1).

Nej!
”Svenska Hollywoodfruar” (TV3). Roligt en gång i tiden, numera enbart tragiskt.

Där uttrycks åsikter som kan tänkas spela Sverigedemokraterna rakt i händerna.

Är det av omtanke eller rädsla som SVT har lagt ”Delat land med Niklas Källner” på en helt hopplös sändningstid?

”Peaky Blinders” har äntligen kommit till Sverige.
Och är så snygg att man får dåndimpen.

 
Tv-landskapet har förändrats radikalt, och vi behöver för det mesta inte längre vänta särskilt länge på amerikanska och brittiska serier.
På HBO Nordic kan verkliga entusiaster se de nya avsnitten av ”Game of thrones” samtidigt som amerikanerna. Alltså mitt i natten.
Men det finns fortfarande titlar som faller mellan stolarna.
”Rectify”, till exempel – en unik serie som tillhör gräddan av de amerikanska dramerna – fick vi vänta på i två år, innan den dök upp i Viasat Crime (av alla ställen) i början av april. Och precis som för hundar och barn, är två år en evighet för serieknarkare.

 
En annan höjdare som hamnade på efterkälken, är gangsterserien ”Peaky Blinders” – som hade premiär i Storbritannien för över ett och ett halvt år sedan.
Netflix lade nyligen ut den första säsongen, och i går lades de två första säsongerna ut på C More Play.
Skådeplatsen är ett sårat, smutsigt Birmingham åren efter första världskriget. Cillian Murphy spelar Tommy Shelby; den ambitiöse, krigstraumatiserade, livsfarlige – och livsfarligt karismatiske – ledaren för det familjebaserade gangstergänget Peaky Blinders (som har en historisk förlaga).
Sam Neill spelar den hårdföre, nyanlände kommissarie som gör det till sin livsuppgift att sätta p för Tommy och hans hejdukar.
”Peaky Blinders” är en makalöst stilig – alltså vrålsnygg – serie, vars moderna soundtrack blir ett häftigt inslag i mixen av industriskitiga miljöer, hästar mitt i city och klanderfria gangsterkostymer.
Själv smällde jag av redan när ledmotivet – Nick Cave and the Bad Seeds olycksbådande ”Red right hand” – spelades första gången.
Stort plus också för att man har tänkt till kring kvinnorollerna i en genre där de ofta negligeras, med motiveringar av typen kvinnor-spelade-ingen-roll-på-den-tiden.
”Peaky Blinders” är absolut ett patriarkat, men de kvinnor som är med gör avtryck.
En serie värd att vänta på.
Även om vi inte borde ha behövt göra det.

I kväll: ”Frikänd” och ”Fortitude” i SVT1.

Hihi!
Nu visar C More tv-serieversionen av ”The trip to Italy”. Rob Brydon och Steve Coogan äter, ältar och imiterar, och det är både tramsigt och fantastiskt begåvat.

Zzzz…
”Gladiatorerna” (TV4). Så mycket muskler, så urbota ointressant.

Det våras för verkliga mordfall som underhållning.
Och i det klimatet, är ”Svenska fall för FBI” ett smart drag av TV4.

 
Att vi fascineras av verklighetens mordfall är ingenting nytt. Men just nu är vi som galna i dem. Vi slukar dem som underhållning, på ett aningen besvärande sätt.
HBO:s kriminaldokumentärrysare ”The jinx” har varit en av vårens största snackisar, och känslan är att true crime – det dokumentära kriminaldramat – är på god väg att bli fredagsmys.
Mord på ung, vacker kvinna med lite tacosås på toppen. Chipsknaprande med familjen medan den dumpade ex-sambons alibi spricker. Sedan är det dags att lägga ungarna.
TV3:s ”Mordet”, där man tog sig friheten att lägga ord i munnen på mordoffer, var ett makabert och misslyckat försök att göra svensk true crime. Men TV4 nosar snyggare på den stekheta genren med ”Svenska fall för FBI”.
Serien, där kriminalkommissarie Bo Åström och amerikanske FBI-veteranen Mark Safarik tar sig an ouppklarade svenska mordfall, känns förstås huvudsakligen som en kontring till SVT:s ”Veckans brott”. Men stilmässigt och dramaturgiskt är ambitionerna lite annorlunda, med grepp och bildspråk lånade från dramaseriernas värld.
Tror till exempel inte att jag var den enda som fick ”True detective”-vibbar av den där vinjetten med träd mot olycksbådande mörk himmel.

 
Någon Leif GW Persson – mannen som är en livs levande, klockren kriminaldramafigur – har TV4 förstås inte. Men ”Svenska fall för FBI” har, trots en del brister i redovisning och frågetecken kring trovärdighet, mycket annat som talar för en succé – som en luttrad amerikansk profilerarstorfräsare med en synnerligen amerikansk typ av tv-pondus – och kunde inte ligga mer rätt i tiden.
”Ex-mannen är mördaren i det här fallet”, slog Safarik fast i slutet av premiäravsnittet – som handlade om mordet på Eva-Marie Strandmark 2004.
Det hela kändes övertygande, lättvindigt och etiskt slirigt på en och samma gång.
Vilket är precis vad man bör vänta sig av en genre som gör verklighetens tragedier till kriminaldrama för de blodtörstiga massorna.

 
I kväll: ”Kobra” i SVT1.

Ja!
Bästa nordiska dramat just nu är norska ”Frikänd”, men danska ”Arvingarna”, som började på en ny kula i går, är ju inte heller fel. (Båda i SVT.)

Nej…
Steve Coogan, Kathryn Hahn och Bradley Whitford till trots… Nya komedin ”Happyish” (HBO Nordic) är en underpresterande, självgod cyniker.