Nio säsonger har gått.
Ändå känns det som fest varje gång.
För ”Veckans brott” har aldrig varit bättre än nu.
Tiden går fort när man har roligt. Hade faktiskt svårt att tro det när jag räknade efter hur många säsonger som ”Veckans brott” (SVT1) har avverkat hittills. Nio stycken, för att vara exakt. Därmed är man en av SVT:s moderna långkörare. Och därtill något så unikt som ett program som fortsätter att växa med tiden. Kriminalmagasinet har faktiskt aldrig varit bättre än nu. Man har haft tid på sig att hitta formen, att testa, att välja bort sånt som inte funkar. Det är rappare, och man märker att både Camilla Kvartoft (utsökt!) och Leif GW Persson (snille!) blivit imponerande stadiga i sina respektive roller.
Visst var GW:s svamlande och oförställda sätt en av anledningarna till att han blev så folkkär. Men det finns en ökad skärpa nu, en snabbhet i ordväxlingen mellan Kvartoft och Persson som känns stabil och trygg.
Samtidigt är det svårt att låta bli att fundera över framtiden. Nio säsonger är mycket. Och ingen av oss blir yngre. Ett ”Veckans brott” utan Leif GW Persson är svårt att tänka sig. Ett ”Veckans brott” utan Camilla Kvartoft likaså. Båda har blivit så självklara i rutan, så enormt förknippade med just det här programmet att det är omöjligt att se att det kan överleva utan dem.

Vad som däremot mer än gärna får gå och självdö i ett mörkt hörn av tv-historiens skräphög är Sveriges städmästare (SVT1). Vad det går ut på vet ni redan. Ett gäng med sjuklig fixering vid städning kastar sig över fettfläckar, kladd och dammråttor. Denna gång fyra göteborgare som gett sig den på att bekämpa allt vad smuts heter. Och det är precis så dumt som det låter.
Om detta är vad SVT tror de behöver visa för att konkurrera med reklamkanaler och streamingtjänster har de fått precis allt om bakfoten. In i minsta beståndsdel är Sveriges städmästare själva antitesen till vad public service bör syssla med. En plåga för alla inblandade och en skam för SVT.

Onsdag kväll tittar jag på ”Dom kallar oss artister” (SVT1) med bob hund. 

HURRA 1

”The walking dead” (Kanal 9 Play). Femte säsongen är vassast hittills. Sjukt bra.

HURRA 2

”Line of duty” (SVT Play). Andra säsongen är vassast hittills. Sjukt bra.

Med jämna mellanrum beskylls jag för att vara en jäkla SVT-kramare.
Och visst, jag är väldigt mycket för public service-tv. Berömmer antagligen deras program oftare och hackar säkert mer på reklamkanalernas utbud.
Inte minst i dessa tider när TV4 har stängt ned lokal-tv och tidningar skär ned på sina redaktioner är det dock extra viktigt att värna om public service i både radio och tv.
Och det är viktigt att SVT förblir breda, att de fortsätter med allt från Melodifestivalen till sportevenemang om de nu har råd med det.

Men även solen har sina fläckar. Allt oftare trampar public service-tv snett. Och eftersom alla vi skattebetalare betalar SVT:s verksamhet är det kanske nu dags att ställa ”På spåret”-frågan: Vart är vi på väg?
Först fick vi lördagsunderhållningen från helvetet. ”Atleterna” och ”Brevfilmen”. Och nu rullar ”Sveriges städmästare” – avsnitt tre i SVT1 tisdag 18 november – och ”Gift vid första ögonkastet”, där avsnitt två läggs ut på SVT Flow i morgon måndag.
Ett program med ”husmorstips” och ett dejtingprogram med ett slags arrangerade äktenskap.
Hallå 1950-talets könsvärderingar, välkomna tillbaka.

Den förstnämnda serien har väl i och för sig hög igenkänningsfaktor då de flesta människor förr eller senare tvingas ägna sig åt städning om man inte vill leva sitt liv helt i misär. Och en av programledarna,
Marie-Louise Danielsson-Tham, professor i livsmedelshygien, är ju trovärdig i ämnet.
Men tävlingarna är så fåniga att man tar sig för pannan.

”Gift vid första ögonkastet” känns som en fristående uppföljare till hemska ”Kärlekskoden”. Fyra experter matchar ihop sex singlar av de över 400 som sökte till programmet. Nu ska de gifta sig med någon de aldrig har träffat, leva ihop i fyra veckor och se om kärleken uppstår eller inte.
Det är målfoto vilken serie som är dummast. 
Ingen av dem borde platsa i SVT.