”Nu ska vi ha kul”, säger Gina Dirawi.
Sen blir det trist.

Det finns mycket som talar för att SVT:s uppsnacksprogram ”Live: Studio Eurovision” borde vara en succé.
1. Gina Dirawi är en rolig, vass och smart programledare.
2. SVT är arrangörer så de borde kunna välja och vraka bland gästeliten i Malmö.
3. Eurovision är en enda stor kitchfest – det kan inte bli tråkigt.
Ändå blir det just det.

Vi får se en hysterisk introtävling (snark). Norska Margaret Berger pratar om att hon är nervös över att få ordning på mikrofonen på scen (snaark). Och Eurovision-veteranen Ralph Siegel pratar om… ja, jag minns inte ens. Jag hör bara Ginas ansträngda skratt.
Sen kommer Darin. Gina levererar en historia om hur hon som störtkär 14-åring kuppade till sig en puss från honom när han uppträdde i hennes hemstad.
Det blir äntligen lite skön stämning – men den dör fort när Darin i stället ska prata om sin nya singel, som han ska framföra i mellanakten i andra semifinalen. Om vilket bra marknadsföringsfönster det är att få exponeras för så många nya potentiella fans i Europa. Hur han, efter att ha fått fria händer av SVT, noggrant valt ut två låtar som representerar ”hans sound” (händelsevis senaste hiten och nyaste singeln).
På de få minuter han är med i studion lyckas nämna ena låttiteln åtminstone tre gånger, och även få in att han ska ut på turné i sommar.
Darin är smart – här gäller det att kränga när man har chansen! Men någonstans borde SVT ha tänkt tanken att själva vara redaktörer för sin show och inte lägga mellanakten i händerna på artisterna.

Lite kul blir det när Mark Levengood under en intervju med Finlands artist Krista Siegfrids utbrister ”Nu ska du hålla käften”. Och när vi får se Sarah Dawn Finers första sketch som Lynda Woodruff. Eller när Gina börjar dilla om djur som sjunger i stämmor efter att Margaret Berger sagt det norska ordet för juryröster: jurystemmer.
”Åh, Gud nu räcker det”, säger Gina med tio minuter kvar av programmet. Jag kan inte påstå att jag heller är så värst sugen på att se mer.

I kväll ser jag ”Swing vote” i SVT1. Säg Kevin Costner och jag säger ja.

Kvällens:
Stjärna 1
”Jag är Sveriges Oprah Winfrey”, sa Petra Mede i ESC-sändningen. Snudd på lika säker i programledarrollen är hon i alla fall.

Stjärna 2
Hade Agnes tävlat i stället för varit mellanakt hade de andra varit chanslösa.

Ulrika Sjöblom

Bagdad Bob lever och har hälsan i Malmö stad.

Den där Eurovision-peston SVT rört ihop måste han ha stoppat sina klåfingriga pinjenötter i.

Själva showen är så bra som en Eurovision-delfinal kan bli. Loreen öppnar med en favorit i repris – teckengestaltande barn i en hjärtknipande version av ”Euphoria”.

Programledaren Petra Mede är stensäker på scenen. Vi har jättar, rymdmän och bara tribal-bringor. Helt enkelt en oändlig flod av kitsch som gör att jag älskar världen lite mer.

Frågan är vad som gick fel när SVT satte ihop införprogrammet ”Live: Studio Eurovision”? De har fantastiska Gina Dirawi i programledarstolen och tillgång till precis alla – de arrangerar ju själva hela tjottaballongen. Trots det blir det fan-tv av glada amatörer. Förvirrat och värst av allt – etiskt vilse i pannkakan. Programmet öppnar med ett mysreportage om de choklad- och spritmutor Vitryssland bjuder journalister på. SVT behöver inte vara ett fördömande världssamvete i glättiga Eurovision-sammanhang, men någon slags reflektion över att mysa med en diktatur bör man kanske ha?

De känns märkligt obekväma i bevakningen av sitt eget program – för betyder minsta lilla kritik att de gräver sin grav?

För ovanlighetens skull får vi se prov på Gina Dirawis nerver, särskilt i början av programmet. Skämtet om hur konstigt skånska låter får irländska ESC-vinnaren Linda Martin och deltagaren Ryan Clark att se ut som frågetecken.

Resten är buskishumor och pliktskyldiga intervjuer. Vi får veta att Christer Björkman är glad. Danmarks artist har en svensk pappa, alltså ”vikingablod” i sina ådror (skämskudde!). Det går bra att kalla Carola ”queen” om man vill. Den hårda vägen får vi också uppleva att det är svårt att intervjua irländska artister med ett ska-band som värmer upp i bakgrunden. Det finns dock minnesvärda ögonblick. Som när Mark Levengood påpekar för 95-årige schweizaren Emil Ramsauer:

– Om du lever på lördag kommer du vara den äldsta deltagaren i Eurovision.

Eller när Gina frågar den ärlige redaktören för SVT:s webb:

– Går det hett till i chatten nu?

Varpå han svarar:

– Nej, inte än faktiskt.

I kväll ser jag ”Uppdrag granskning”, 20.00 på SVT1.

Ha!

”Samtal med Bengt Lagerkvist”, SVT2 av Tom Alandh. Den nyligen avlidne regissören pratar liv och död, öppenhjärtigt och vackert.

Gah!

Lagerkvists dödsångest smittar som mental ebola.

Tv-krönika den 15 maj 2013

Uppsnack och pausanalys räcker inte.
SVT slarvade bort chansen att göra dramatik av partiledaredebatten.

Vilken dundersits. Vilka fantastiska förutsättningar.

SVT hade snyggt tagit hem rättigheterna till jättematchen. Ingen annan kanal fick sända. Stjärnorna var tillgängliga på arenan. Den stora redaktionen, fylld av experter och insatta reportrar, var laddad.
Hur tog då SVT tillvara på detta guldläge?
Och visst fanns där tendenser till kraftsamling från SVT:s sida kring vårens stora partiledardebatt i ”Agenda”. Där fanns lite införsnack i ”Rapport” som sändes strax före debatten. Efter en timmes debatt var det halvtidsvila och ”Aktuellt” tog vid. Där visades ett klipp som inte var en highlight och som inte visade det mest dramatiska – slagväxlingen mellan Reinfeldt och Löfven. SVT:s politiska kommentator i studion fick ett par minuter som hon ägnade åt att berömma SVT:s fiffiga debattupplägg.
Efter debattens slut stod vi tittare kvar med de vanliga frågorna: Vem var vinnare? Gjorde nån bort sig? Vad sades – egentligen? Behovet av guidning, smarta analyser och eftersnack var fundamentalt.
Vad sa SVT? ”I morgon bitti i Gomorron Sverige blir det analyser och diskussioner om kvällens debatt.”
Ridå.
Aftonbladet och Expressen tackade och tog emot och inledde båda pigga direktsändningar med intervjuer från Agenda-studion och från sina egna studior fyllda med expertkommentarer och inbjudna gäster.
Det är ju slött hanterat av SVT. Särskilt som nyhetsredaktionen borde kunna snacka lite med en annan redaktion som producerar sändningar av dramatiska evenemang i ett. Att inte sportens dramaturgi utnyttjas vid dessa tillfällen är för mig obegripligt.
Grundkurs:
Uppsnack med studio, reportage, genomgång av nyckelfrågor, matcher i matchen. Halvtidssnack med experter i studion, intervju med programledarna, kort kommentar från debatthalvlekens huvudperson, analys av vem har övertaget, förutsättningar inför andra halvlek.
Och sedan – eftersnack med partiledarna, sammandrag, analys av debattens höjdpunkter, expertkommentarer.
Och. Så. Vidare.
Hur svårt kan det vara? Och vi tittare skulle få en betydligt mer givande, dramatisk, lärorik och spännande kväll.
Sist men inte minst – in med publik i studion. Ingen tjänar på spel inför tomma läktare.