Hur summerar man ett år?
Kanske är det lite lättare än att sammanfatta ett helt liv på under två timmar.

Det enda dåliga med smarte satirikern Charlie Brookers årssammanfattning ”2014 Wipe” på BBC är att man tvingas vänta ett helt år på nästa. Med knivskarp ironi lyckas han sätta nyhetsåret i sitt sammanhang utan att missa de små bisarra detaljerna. Inslag om den virala succén Ice bucket challenge och hård mediekritik samsas sida vid sida. När han skildrar den islamiska staten IS grymheter är det med fokus på hur medierna hjälpt terroristernas pr-arbete genom att okritiskt måla upp den skräckbild de är ute efter att sprida.
Sök upp ”Charlie Brooker’s 2014 Wipe” på Youtube och begrunda varför vi saknar denna typ av underhållande mediekritik på svensk tv.

Att summera ett år är en sak – men hur sammanfattar man ett liv? 34 år efter Steve McQueens död firar SVT2 nyårsafton genom att visa en dokumentär om honom följt av klassikern ”Äventyraren Thomas Crown” från 1968. Historien om pojken som dumpades av sina alkoholiserade föräldrar, försörjde sig som ungdomsbrottsling och hänsynslöst kämpade sig fram för att bli en av Hollywoods största stjärnor är minst sagt makalös.
Det blir en hjältesaga om de där blå ögonen, den muskulösa kroppen, bilarna och den coola personan. Som den tysta, hotfulla ensamvargen förkroppsligade han maskulina ideal. Sidor som bara antyds, men som ex-fruarna Neile Adams och Ali MacGraw tidigare berättat om, är den våldsamma och svartsjuka. Kvinnorna skulle sluta jobba och acceptera hans ogenerade snedsteg, men när Adams svarade med samma mynt åkte hon på stryk.
När andra delar av hans privatliv tas upp, som att han var en oerhört kärleksfull far, blir det lite märkligt att de negativa aspekterna bara antyds. Särskilt som de fördjupar förståelsen av den maskulinitet han idealiserar.
Mer intressant är bilden av yrkesmannen McQueen och den tävlingsinriktade hänsynslöshet som tog honom till toppen. ”Otrygghet är en bra drivkraft” sade han själv. När hans vän påpekade den otroliga resa han gjort från yttersta fattigdom konstaterade McQueen, alltid med ett mörkt moln över sig:
– Vad får dig att tro att det är så här det kommer sluta för mig?

I dag ser jag dokumentären om skidpionjären Toini Gustafsson Rönnlund, SVT 1 16.00.

Ha!
”Den fjärde mannen” på SVT bjuder på helgens härligaste kriminalmys i tv-soffan.

Gah!
Det här att grevinnan och betjänten i nyårsklassikern hade en affär? Får en att se sketchen i ett helt nytt ljus.

Det är en hopplös kärlek.

Italien fortsätter att bete sig som en idiot – men jag förlåter allt.

”Han smörjer kråset och löser kriminalfall med samma intensitet”.

Så presenteras ”Kommissarie Montalbano” (SVT1), en italiensk kriminalserie som med sin mix av brott, buskis och lägrande av vackra kvinnor blivit en nästan lika klassisk sommartradition som ”Morden i Midsomer”.

Det är naturligtvis ett galet frosseri i klichéer – i år kryddat med en dubbning av svenska Lina Perned (hon kan inte tala italienska) som är outhärdligt otajt.

Men det italienska temat började redan tidigare under kvällen med matserien ”Två hungriga italienare” (SVT 1). Vännerna Antonio Carluccio och Gennaro Contaldo åker runt i sitt födelseland som de inte bott i på 50 år och äter mat.

De jovialiska farbröderna ger sig ut på en odyssée genom den italienska mansrollen, först i den lilla byn Vallinfreda där kvinnorna ”tänder på att se män äta”.

De möter Alessandro, en av dessa ”uomini duri” (hårda män) som kräver att maten står på bordet kl 13 och då får mamma, syster och fru samarbeta och fixa det.

– En idealisk tillvaro, tycker farbröderna. Som den gamla goda tiden när alla visste var de stod.

Byns män tävlar sedan i att äta och den som går upp mest i vikt vinner.

I staden Rom finns det däremot män som gymmar, är hemmamän och frånskilda med barn. Först behandlas de med lätt förakt (”de försöker förstöra allt vi byggt upp”) men sen kommer herrarna fram till att machoitalienarens tid är över och att det är bra.

– Med en kvinna som jobbar har ju mannen mer tid att träffa sina vänner.

Ridå. Tröttast blir jag på BBC som ligger bakom denna röra av fejkcharm och mossig mat. Det krävs några flaskor prosecco och Ettore Scolas ”En alldeles särskild dag” (1977) för att återfå tron på mitt kantstötta förhållande till Italien.

”Allsång på Skansen” då? Efter Håkan Hellströms käftsmäll för några veckor sedan känns allt annat medelmåttigt. Men Nic Schröders glädje i gamla sommarplågan ”Hej hej Monika” var smittande.

I kväll ser jag semifinalen mellan Sverige och Tyskland i fotbolls-EM (TV 4, kl 20.20).

Ha!

Kenne Fant spelar hunken Heikki i ”Livet i finnskogarna” (1947) som förför horder av kvinnor bland tallarna. Skön eftermiddags-tv på SVT1.

Gah!

Hans tillkämpade finska accent var dock inget att hänga i julgranen.