Nej, ”Blå ögon” blev ingen ny ”Borgen”.
Bra skådespelare och en till slut smått vansinnig intrig, höll ändå intresset vid liv ända fram till det tionde och sista avsnittet.

Tre säsonger av danska dramaserien ”Borgen” (2010-2013) satte standarden för ett skandinaviskt politiskt laddat tv-drama i nivå med serier som ”Vita huset” och ”House of cards”. Mycket trovärdig och spännande vardagsrealism. Flerfaldigt prisbelönad. I Sverige sågs sista säsongens avsnitt av 600 000-700 000 tittare.
”Blå ögon”, i SVT1 på söndagskvällar, har legat på ungefär samma nivå, något högre till och med.
Kvalitetsmässigt har det dock, minst sagt, varit över hela kartan.

Det har varit maktkamper och dolda agendor i regeringskansliet. Bara så där trovärdigt, inte minst för att de nutida politikernas nära symbios med media nästan helt saknades. Något som var väldigt bra skildrat i ”Borgen”. Sedan spårade det ur totalt, med mord och diverse andra turer som saknade all rim och reson.
Det har varit en högerextremistisk terroristgrupp som drev sitt främlingshat extremt långt. Föga trovärdigt, även om vi efter Anders Behring Breiviks vansinnesdåd i Norge sommaren 2011 tvingades inse att det finns dårar som är beredda att gå hur långt som helst även på våra breddgrader.

Det har varit en skildring av ett parti – Trygghetspartiet – som på många tänkbara sätt varit fiktionens motsvarighet till Sverigedemokraterna. Mycket trovärdigt, hur de tänker, jobbar och lyckas engagera ”vanligt” folk till sina främlingsfientliga åsikter.
Trots brister har jag ändå med behållning fortsatt att titta.
Dels för att jag ville veta hur de skulle knyta ihop alla lösa trådar mot slutet. Dels för att de många duktiga skådespelarna, flera av dem nya namn, effektivt gett kött och blod åt sina rollfigurer. Louise Peterhoff, Sven Nordin, Kjell Wilhelmsen, Annika Bjelkerud, Karin Franz Körlof, Adam Lundgren, Erik Johansson och David Lindström har varit allra bäst.

Tisdag kväll ser jag, med viss bävan, ”Realitystjärnorna på godset” i TV3.

Ja
Kjell Wilhelmsen. Allra bäst (som oftast …) i SVT1:s ”Blå ögon”.

Nej
”Brobyggarna”, SVT2. Seg dokumentär om brobygge i Sundsvall.

Paret som skaver – mot det extremt samspelta.

Finalen i ”På spåret” blev en oerhört charmig kamp fram till sista frågan.

Under många år har Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl briljerat i vältalighet och intellektuell kvickhet i radions ”Spanarna”. Egentligen är det märkligt att de först nu gjort debut i SVT:s flaggskepp för allmänbildning och spänstig associationsförmåga.

Bara det faktum att Everdahl använder ordet ”fatabur” (äldre tiders förråd eller skattkammare) i vardaglig konversation får mig att tro att en bättre värld är möjlig.

I finalen ställdes de mot ett mer udda par, Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl, som under veckorna skavt sig fram till ett underhållande samspel. Kunniga Höglunds tendenser att flyta ut och mästra möter Rönndahls humoristiska diplomati.

Det är två härliga par. Även domare Fredrik Lindström är uppsluppen och svävar apropå Norrköping ut i en underbar recitation av Ulf Lundells ”Jag går på promenaden”.

”På spåret” vågar verkligen ta popkultur och musik på allvar – både i briljant musikläggning (Pet Shop Boys ”Flamboyant” under inslaget om Tracks) och makalösa husbandet Augustifamiljen som tillsammans med Petra Marklund gör en bättre Alphaville är originalet själv.

Sedan får en fråga om discofarbror Giorgio Moroder avgöra hela tjottaballongen.

Underbart.

Men tv-festen inleddes redan på morgonen, när Netflix släppte den efterlängtade andra säsongen av ”House of cards” där Kevin Spacey och Robin Wright spelar iskallt maktpar i Washington. Första avsnittet hanterar sina överraskningar riktigt snyggt, men om man sett det brittiska originalet från början av 90-talet ser man att den i många avseenden följer den huvudsakliga dramaturgin där.

Chocken var därmed inte en så stor chock.

Faran nu är att serien spårar ur totalt i ondska och cynism. Men den fällan tror jag att den så begåvade skaparen Beau Willimon är för smart för att falla i.

Lördag kväll jobbar jag och ser därför Melodifestivalen, SVT1 20.00. Annars hade jag fortsatt mitt ”House of cards”-maraton.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Jag följer OS-sändningarna från Viasat slaviskt – och är riktigt nöjd. Särskilt underhållande är skridskokommentatorn Kenth Borgström och hans makalösa siffernörderi.

Gah!

Den legendariske konståkaren Jevgenij Plusjenko skadade sig och lade av, men det nämndes knappt. För svenska sportjournalister handlar OS om hockey, skidor och Norge.