SVT-muren är riven.

Valredaktionen snackar med sportredaktionen.

Vi tittare är vinnarna.

För ett och ett halvt år sen skrev jag en tv-recension efter en partiledardebatt i SVT:s ”Agenda”.

Jag tyckte att SVT slarvade bort sitt guldläge. Inget införsnack. Inget eftersnack.

Jag skrev detta:

”Nyhetsredaktionen borde kunna snacka lite med en annan redaktion som producerar sändningar av dramatiska evenemang i ett. Att inte sportens dramaturgi utnyttjas vid dessa tillfällen är för mig obegripligt.”

Jag presenterade en grundkurs:

”Uppsnack med studio, reportage, genomgång av nyckelfrågor, matcher i matchen. (…) Och sedan – eftersnack med partiledarna, sammandrag, analys av debattens höjdpunkter, expertkommentarer. (…) Sist men inte minst – in med publik i studion. Ingen tjänar på spel inför tomma läktare.”

Efter att ha sett utfrågningarna i SVT de senaste veckorna står det klart:

Någon har talat med sportredaktionen. Någon har gått grundkursen.

30 minuters uppsnack i Play, tio i SVT1. André Pops har lämnat ”Vinterstudion” och leder nu ”Valstudion”. Experter i studion får svara på Pops raka frågor som är som hämtade ur en inför matchen-diskussion: Vad är viktigast för Stefan Löfven den här kvällen? Vad är hans styrka som partiledare? Vad är hans svagheter?

Vi bjuds analys av sossarnas reklamfilmer, är det en indikation på en ny taktik? Statistik presenteras och kommenteras. Pops avbryter, gör tittarna uppmärksamma på att Löfven är på plats, han ”värmer upp” i bakgrunden. Publiken börjar välla in.

När SVT1:s sändning drar i gång ser vi hur Löfven anländer till tv-huset på ett sätt som påminner bilderna när spelarna går ur bussarna inför fotbollsmatcher.

Löfven intervjuas till och med av en reporter (Lisbeth Åkerman) inför ”avspark”: ”Hur känns det? Vad rör sig i huvudet nu?”

Känns det igen?

Efter utfrågningen blir det direkt analys, eftersnack och Löfvens kommentar. Pops och experterna sammanfattar. Höjdpunkter visas i repris. Direktanalys av politisk reporter.

SVT har gjort läxan.

Och som det har lönat sig. Vi tittare får en betydligt mer givande, dramatisk, lärorik och spännande kväll.

Snyggt jobbat.

I kväll missar jag inte Sveriges första partiledarutfrågning online på Aftonbladet TV.

He! Anna Hedenmo är i ständigt pitbull-läge. På gränsen – men bra.

Eh? ”Big brother”.

Årskröniketerrorn har snart nått sin kulmen.

Viktiga händelser staplas på varandra och frågan är var det är värt att stanna till och reflektera.

”Rapports årskrönika” (SVT1) inleds starkt med Lisbeth Åkerman på plats vid gränsen till Syrien tillsammans med Mellanösternkorren Samir Abu Eid. Exakt nu, mittemellan julens och nyårets frosseri, påminns vi om ett av årets starkaste tv-inslag – Abu Eids möte med 9-årige Josef som skadats i en attack i Syrien. Blodet strömmar från pojkens huvud, han är chockad och medan han berättar tar känslorna över.

Det är ett litet barn som gråter, Abu Eid som lyssnar, hukad för att hamna på samma nivå, allvarlig och koncentrerad. Det är ett tv-inslag som borde förändra världen.

I stället är läget i Syrien nu ännu värre och de journalister som liksom Abu Eid försöker skildra Josefs och andra civilas öden blir själva måltavlor.

Samtidigt i Europa, utanför italienska Lampedusa, drunknar hundratals drömmar. Den eritreanske flyktingen Tesfay Tsegay hjälper själv till att ta hand om döda kroppar och beskriver de överlevandes plåga:

– It left us in our own minds.

Sedan accelerarar staplandet av nyhetshändelser. Tårtning av Jimmie Åkesson, ekonomiska kriser, vinster i välfärden, Harlem shake, katastrofen i Indonesien, bombningen i Boston, korvgrillning med Alliansen, lite Sture Bergwall, Avicii och Husbyuppror.

Rapport hanterar flodvågen efter bästa förmåga, för uppdraget att sammanfatta ett helt år på en timme är självklart omöjligt. Men vad var verkligt viktigt? Hur ska vi skärpa oss och göra bättre 2014?

Hos BBC i Storbritannien hittar jag ett av många svar. De har låtit satirikern och ”Black mirror”-författaren Charlie Brooker ge sin egen syn på året i  ”2013 Wipe”. Det är en årskrönika som inte liknar någon annan, med ämnen som sträcker sig från klimatkrisen till ”Breaking bad”. Det handlar inte bara om vad som hänt, utan minst lika viktigt om hur medierna rapporterat händelserna. Brookers kritiska analys når överallt.

Sverige behöver desperat en sådan röst.

På nyårsafton ser jag Monty Pythons ”Meningen med livet”, TV 3 22.30.

Ha!

De makalösa birollerna i ”Fröken Frimans krig” – Maria Kulle, Lena T Hansson, Ulla Skoog. Sluta ge alla huvudroller till upphöjda genimän som Persbrandt och kolla hitåt i stället.

Gah!

Scorpions förklarar i ”Hitlåtens historia” att de genom att spela i Ryssland ville ”ge något tillbaka efter allt Tyskland gjort mot Sovjet under andra världskriget”. Så…generöst.