Redan tidigt under Mello-spektaklets Andra chans, började tv-apparaten att stinka.

Av Christer Björkmans maktfullkomlighet. Av hans oförmåga att respektera regler. Av hans unika tankefel att inte ta tillvara på den självklara möjligheten till spänning.

Det dröjde inte länge efter den fjärde delfinalens slut, förrän Christer Björkman kunde presentera duellanterna i Andra chansen. Treor mot fyror från delfinalerna, annars var det Björkman – vem vet, kanske i samarbete med den musikbransch som glatt förordat fler finalister? – som bestämde.
Maktfullkomligheten är total.
Finns det regler för Melodifestivalen? De tolkar Björkman som han själv vill.
Många hävdar att Hasse ”Kvinnaböske” Anderssons bidrag redan har givits ut i annorlunda version i Japan och därför självklart borde ha diskats. Björkman tolkar annorlunda.
Behrang Miri & Victor Crone ”dopade” sin melodi genom att ta in folkkära operastjärnan Malena Ernman som gästsångerska. Inga problem, tyckte Björkman.
När hade han satt ned fötterna?
Om Per Gessle hade skrivit en ny refräng till Andreas Weise? Om Dolly Style hade anlitat Hayao Miyazaki och uppträtt som tecknade mangabrudar? Om Samir Badran hade tagit med sig brudarna från ”Paradise Hotel” och kryddat med en nakenbalett?

Som tv-tyckare, är jag dock mest upprörd över hur Björkman inte tog tillvara på ett självklart spänningsmoment.
Med tanke på hur svårt man hade att fylla programtiden, borde man givetvis ha inlett den första kvarten med att lotta deltagarna mot varandra i direktsändning.
Snacka om något som hade skapat nerv och spänning redan från början.
Svagt också att inte redovisa i procentsiffror hur vinstmarginalerna blev i duellerna, det hade inte förstört något inför finalen.
Mellannumren, inklusive one hit-wondern Loreen, var väldigt utdragna och/eller lättglömda. Fast Monica Z-hyllningen var snygg. Och ingen skugga faller över de båda superproffsiga programledarna.
Dags för pension för schlagerdiktator Christer Björkman!

I kväll ser jag ”Partaj” i Kanal 5.

Godheten är ibland motbjudande.

Säsongspremiären av ”Korrespondenterna” (SVT2) får mig att vilja gräva upp mina Madonna-skivor ur källaren och gå loss på dem med en motorsåg.

Hur hjälper vi bäst våra medmänniskor? Vart går biståndet egentligen? Och är välgörenhet främst något som får oss i västvärlden att känna oss lite duktiga och goda? ”Korrespondenterna” går ut hårt med en knippe frågor som egentligen skulle kräva en hel dokumentärserie för att besvara. Minst.

När reportern Bengt Norborg följer med affärsmannen Fredrik Hillelson till Afghanistan för att se vad som hänt med de 75 000 kr han samlat in är känslan försiktigt optimistisk. Svenska Afghanistankommittén och svenskt bistånd har finansierat ett helt sjukhus och varit till stor hjälp för att bygga upp befolkningens egen självständighet. Artisten Loreen är också i Afghanistan för att hjälpa till att bygga en skola. Hon känner att livet blir mer meningsfullt genom att hjälpa andra.

– Det är en win-win-situation, säger hon.

Den positiva känslan försvinner snabbt när ”Korrespondenterna” förflyttar sig till ”volonturisterna” i Mocambique. Där kombineras solsemester med hjälparbete och de engagerade ungdomarna hymlar inte med att resan även är ett sätt att förbättra deras egna CV:n. Västerlänningarnas gratisarbete skapar knappast några jobb åt lokalbefolkningen.

Än värre blir det på barnhemmet i Malawi där Madonna adopterade sin son. Den holländska missionären Annie Chikhwasa förklarar att barn äldre än sex månader inte är välkomna eftersom de då redan är ”förlorade till den afrikanska mentaliteten”.

– Vi ser hur det ser ut i västvärlden och vi ser hur det ser ut i Afrika. Slutsatsen är att västvärlden måste göra något rätt, säger hon.

Människosynen är som hämtad ur de mörkaste av mörka kolonialtider. Man kan tycka att Madonna borde veta bättre än att gulla med den typen av organisationer.

I kväll ser jag ”New girl”, TV 4 21.30.

Ha!

Jag är besatt av ”Linda Pira – som du inte visste om” (SVT Play). Från hårda rhymes till förlossning – senaste avsnittet fick mig att fälla både en och två tårar.

Gah!

Britt Ekland lär sig ta en ”selfie” i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3). Jag känner bara själslig tomhet.