Arkiv för kategori Melodifestivalen 2015

- Sida 1 av 1

Bitsk stämning (och finsk ångest när den är som allra bäst)

av Sandra Wejbro
Reaktionen när Sarah Dawn Finer levererar sin pik mot Eric Saade i ”Inför Eurovision Song Contest”, SVT1. Foto: SVT
Reaktionen när Sarah Dawn Finer levererar sin pik mot Eric Saade i ”Inför Eurovision Song Contest”, SVT1. Foto: SVT

Denna existentiella gåta förbryllar mig just nu:

Hur kan artister vara så dåliga på att tycka till om musik?

Förlåt. Naturligtvis inte ”alla artister”. Och ja, smaken är bekant som baken.

Men förundran väcks av årets ”Inför Eurovision Song Contest” (SVT1) där Sarah Dawn Finer, Eric Saade, Tess Merkel, Kristin Amparo och schlagergeneralen Christer Björkman sätter betyg på årets alla deltagare.

”Skönt proddat” säger de när musiken är så utslätat tråkig att man börjar dagdrömma om tandläkarbesök. Bra röster, trevliga melodier och äkta instrument i all ära – men när Finlands gruppboende-punk sågas kan man inte annat än förundras över att året är 2015 och inte 1915. Punk är alltså fortfarande ”oljud” – 40 år efter att Ramones släppte sin debutskiva.

– Finsk ångest när den är som värst, säger Merkel (och menar det märkligt nog inte som ett positivt omdöme).

– Som musikälskare kan jag ju inte ge det mer än en etta, säger Saade (”musikälskare”).

Och märkligast och mest nedlåtande av alla säger Björkman:

– Eftersom jag har den roll jag har ger jag fem poäng för ambitionen.

Skönt att gruppen PKN:s medlemmar, som alla har olika funktionsnedsättningar, redan gett oss tittare fingret i sin video.

Om man bortser från deras fyrkantiga musiksmak får panelen ibland till en underhållande bitsk stämning. Höjdpunkten är Sarah Dawn Finers snabba replik när Saade ger Estland åtta poäng för att tjejen är ”fett snygg”:

– Ja, det är ju inte att förringa, du kom ju ändå trea i Eurovision, eller hur?

Och medan årets bidrag till största delen är en snarkfest finns det annat som engagerar. Som att Armenien skickar ett bidrag med tydliga referenser till folkmordet för 100 år sedan. Eller att Moldavien skickar en pojkbandskille från Ukraina (ett land som ej deltar i år) efter misstankar om att omröstningen manipulerats.

De mer eller mindre dolda politiska koderna i detta ”opolitiska” arrangemang är en stor del av tjusningen.

På onsdag ser jag cykelloppet med det finaste namnet av alla – den vallonska pilen – på Eurosport från kl 14.15.

Ha!

Maggie Gyllenhaal är lysande i psykologiskt knäckande thrillerserien ”The honourable woman” (SVT).

Gah!

Gunillas ”stage mom”-domderande över minderåriga dottern känns mycket tveksam att göra underhållning av på det sätt som nu sker i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3).

Filippa Bark var kvällens stora stjärna – medan Norge stod för fiaskot

av Fredrik Virtanen
Filippa Bark och Måns Zelmerlöw – två vinnare.
Filippa Bark och Måns Zelmerlöw – två vinnare.

Filippa Bark var den stora stjärnan.
Och det norska försöket till humor, ”Stonehenge, var ett ironiskt fiasko.

– Det häftigaste jag sett sedan ”Linus på Linjen”, sa Filippa Bark, spelad av Sissela Benn, till blivande vinnaren Måns Zelmerlöw, 28, och Zelmerlöw skrattade som det proffs han är men för oss som fyllt 37 var det svårt att tänka sig att Zelmerlöw någonsin sett urgamla ”Linus på Linjen” på Anslagstavlan-tv.
Därmed blev det underbar komik. Osäkerheten. Det krystade skrattet mitt i den enorma folkfesten där trevlighet och mysig stämning är viktigare än en kniv och ett duschdraperi i Alfred Hitchcocks ”Psycho”.
Filippa Bark har gett den skevhet, det lilla obehag, som behövs för att salta ner det så söta. Hon har varit ovärderlig. Inte alltid lyckad, inte alls, egentligen bara i inspelade sketcher – och just därför så utsökt.
Filippa Bark är obekväm och kärlekskrank. Hon är trasig och rolig. Hon måste anpassa sig. Hon måste vara cool. Hon måste vara som alla andra. Det klarar ju ingen av oss. Benn spelar henne perfekt i stora glasögon.
Benn gestaltar snitsigt och lätt den könsrollsmisshandlade kvinnan och hennes påtvingade infantilisering i media. Att fixas och bli fixad, att inte vara god nog, att behöva bete sig som ett barn. Briljant.
I övrigt hände inte mycket annat än ett bra intro där Robin Paulsson och Sanna Nielsen blev skäggiga damer ihop med förra årets Europavinnare Konita Wurst och ett vågat försök till humor då norska Ylvis sjöng en hyllning till skapandet av stenarna i Stonehenge.
Kan bli en haschrökarklassiker men som mellanakt i SVT:s Melodifestivalen-final var det uslare än Killinggängets ironiska personalfest 1999. Ett förvånansvärt platt ”älska- eller hata”- nummer.
Poängen med Melodifestivalen är musiken och tycker man att den är bra så spelar inte mycket annat någon roll och i år var låtmaterialet starkt. Det var bra. Men Filippa Bark var bäst.

Ja
Väntad vinnare, bra låt, snygg grafik.

Nej
Zelmerlöws vanliga tröja. Glamouren, glamouren?

I dag tittar jag på ”Wallander”, 21.00, TV4. Stark sista säsong.

Det stinker av maktfullkomlighet, Christer Björkman

av Jan-Olov Andersson
1200-15
Foto: Andreas Hillergren

Redan tidigt under Mello-spektaklets Andra chans, började tv-apparaten att stinka.

Av Christer Björkmans maktfullkomlighet. Av hans oförmåga att respektera regler. Av hans unika tankefel att inte ta tillvara på den självklara möjligheten till spänning.

Det dröjde inte länge efter den fjärde delfinalens slut, förrän Christer Björkman kunde presentera duellanterna i Andra chansen. Treor mot fyror från delfinalerna, annars var det Björkman – vem vet, kanske i samarbete med den musikbransch som glatt förordat fler finalister? – som bestämde.
Maktfullkomligheten är total.
Finns det regler för Melodifestivalen? De tolkar Björkman som han själv vill.
Många hävdar att Hasse ”Kvinnaböske” Anderssons bidrag redan har givits ut i annorlunda version i Japan och därför självklart borde ha diskats. Björkman tolkar annorlunda.
Behrang Miri & Victor Crone ”dopade” sin melodi genom att ta in folkkära operastjärnan Malena Ernman som gästsångerska. Inga problem, tyckte Björkman.
När hade han satt ned fötterna?
Om Per Gessle hade skrivit en ny refräng till Andreas Weise? Om Dolly Style hade anlitat Hayao Miyazaki och uppträtt som tecknade mangabrudar? Om Samir Badran hade tagit med sig brudarna från ”Paradise Hotel” och kryddat med en nakenbalett?

Som tv-tyckare, är jag dock mest upprörd över hur Björkman inte tog tillvara på ett självklart spänningsmoment.
Med tanke på hur svårt man hade att fylla programtiden, borde man givetvis ha inlett den första kvarten med att lotta deltagarna mot varandra i direktsändning.
Snacka om något som hade skapat nerv och spänning redan från början.
Svagt också att inte redovisa i procentsiffror hur vinstmarginalerna blev i duellerna, det hade inte förstört något inför finalen.
Mellannumren, inklusive one hit-wondern Loreen, var väldigt utdragna och/eller lättglömda. Fast Monica Z-hyllningen var snygg. Och ingen skugga faller över de båda superproffsiga programledarna.
Dags för pension för schlagerdiktator Christer Björkman!

I kväll ser jag ”Partaj” i Kanal 5.

2000px-Venus_symbol.svg
Ann-Marie Rauer. Kanonintervju med Thommy Berggren i SVT 1:s kulturmagasin ”Sverige!”.
manssymbolen
”Plura” Jonsson. Får till härlig stämning och sköna samtal i TV 3:s ”Pluras kök Istanbul”.

Vem fan har tid med Melodifestivalen?

av Martin Söderström

house-of-cards-season-2-robin-wright
Melodifestivalen, säger ni?
Vem orkar bry sig om sånt?
VM i tv-serier pågår ju för fullt just nu.
Det är egentligen en icke-fråga. Har sett nog av ”Melodifestivalen” för i år. Har kikat lite förstrött för att kunna hänga med i snacke runt kaffemaskinen. Men brytt mig har jag inte gjort. Inte en millimeter. För vem orkar bry sig om appkaos, Filippa Bark och änglahundar på gubbgitarrer 2015? Eller rättare sagt: Hur skulle man ha tid med sånt?
Tv-året 2015 har ju äntligen satt igång med en öronbedövande smäll. Det finns så många högkvalitativa tv-serier i omlopp just nu att jag blir helt vimmelkantig. All tid går åt till att hinna med.
SVT har gått igång urstarkt med smått magnifika ”Fortitude”. En glaciärblandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks” som fått tv-recensenter världen över att spinna som lyckliga katter. Själv älskade jag serien från första bildrutan. Den ödsliga miljön, den kusliga atmosfären, den storspelande Sofie Gråbøl andas +++++, alltsammans. Har ni missat? Se för allt i världen i kapp.

HBO Nordic kontrar med apsnygga ”Bosch”, om jakten på en seriemördare i Kalifornien, är den läckraste Los Angeles-skildring jag sett den här sidan Michael Mann. Rekommenderas.

Men allra störst anledning att skita i allt vad danstävlingar och schlagerfestivaler heter stavas förstås ”House of cards” (Netflix). Att den tredje säsongen släpptes i sin helhet i fredags har väl knappast undgått någon.
Precis som i den brittiska förlagan var säsong 2 den svagaste. Netflix-varianten gick rent av från att ha varit ett klockrent mästerverk till att nästan trampa vatten. Det tar man nu igen med råge.
Säsong 3 är tajtare, svartare, kallare, hänsynslösare. Frank Underwood har visserligen blivit president – men han är allt annat än populär. Samtidigt har hans och hustrun Claires ränksmidande och brottsliga förflutna på allvar börjat komma i kapp dem. När ni läser detta har vissa jag känner redan klämt hela säsongen på en helg. Så illa är det inte för mig. Men framåt onsdag lär jag vara klar. Och mätt. Och nöjd.

Söndag kväll tittar jag på magnifikt kusliga ”Fortitude” (SVT).

 

HURRA 1

Therese Johaug i damernas tremil (SVT1). Vilken människa! Vilken maskin! Vilken prestation! Respekt.

HURRA 2

”The Walking dead” (AMC). Säsong fem är inte den starkaste. Men vändningen i och med gruppens ankomst till Alexandria bådar mycket gott.

Tystade Aftonbladet ner SVT:s app?

av Jan-Olov Andersson
Skärmavbild 2015-02-15 kl. 00.12.07

En dokusåpakändis som blivit känd för att ligga och prata östgötska, avancerar till Andra chansen i en musiktävling som Melodifestivalen.
Känns logiskt, när den största – den enda – nyheten i årets Melodifestival, är att tv-tittarna får rösta gratis.

Att enda nyheten före årets upplaga var att åtta deltagare i varje deltävling blivit sju… Big fuckin’ thing… inte!
Den enda riktiga nyheten, att tv-tittarna via en app i år kunde rösta gratis, missade SVT att kommunicera på ett vettigt sätt. Och kvällstidningarna, som frossar i Melodifestivalen, missade nyheten totalt. Eller tystade, avsiktligt, ned den. Kunde ju dragit klick från egna nätaktiviteter. Därför, kanske, Molly Pettersson Hammar-debaclet förra lördagen.
Gratisröstandet är förstås mumma för unga Mello-tittare.

Här är ett utdrag ur 14-åriga dottern Gretas och min sms-konversation när vi såg programmet på varsitt håll:
Jag: Röstade du på Samir?
Greta: Hahahahah så rolig juu! Röstade 5 gånger i appen, fett svängig låt, enda låt från Mello man faktiskt får på hjärnan. Sanne och Marie ser ju ut som Britt Ekland. Känner du dem?
Jag: Har intervjuat Sanne.
Greta: Jaha, men de ser gamla ut. Vad tyckte du om Samir?.
Jag: Tjatig låt som fastnar. Fast han sjöng bättre än väntat. Och visst är han väldigt lik Magnus Carlsson om 20 år?
Greta: Nej, skojaru.
Jag:Fjärde låten är bäst. Typisk pappa-pop, även om det är Green Day-stöld.
Greta: Nej, Samir är bäst.

Att tonårsrösterna ändå inte räckte till en direkt finalplats för Samir & Viktor, visar kanske att även mer vuxna tittare vrider och vänder på mobilslantarna…
Har ju hävdat i åratal att Robin Paulsson ska leda Melodifestivalen och varit lite rädd för att han nu, när mitt val äntligen slagit in, inte ska leva upp till förväntningarna.
Don’t worry, Jan-Olov. Han och Sanna Nielsen har varit lysande. Hon är oväntat rolig, han sjunger oväntat bra. Suveränt inledningsnummer och musikvideon ”Åkarp” är redan en klassiker!

Söndag kväll ser jag ”Arne Dahl” i SVT 1.

 

Musik
”Björn J:son Lindh – minneskonserten”, SVT 2. Värdig hyllning med bland annat Janne Schaffer och Edda Magnason.

 

Prat
”Pluras kök Istanbul”, TV 3. Alltid underhållande. Särskilt med Ewa Fröling som en av gästerna.

Melodifestivalen 2015: Sanna vinner igen

av Klas Lindberg
hkhudtxwg04eagcxbjywsnbqmrr-jpg

Hon tog hem det förra året.
I år gör hon igen.
Sanna Nielsen är Melodifestivalens största vinnare.

Det har pratats om ödesår för Melodifestivalen.

Förra året var en smärre katastrof. Tittandet sjönk, antalet röster störtdök.
Kritiken mot programmet var vass och korrekt. Programledarna Nour El Refai och Anders Jansson fungerade inte alls. Paret var en nödlösning och sattes ihop efter att en rad mer kvalificerade personer tackat nej.
Många starka röster höjdes för att förändra allt, byta ut de ansvariga, tänka om.
Men Christer Björkman fick nytt förtroende, skruvade lite försiktigt i formatet, tog bort en låt ur delfialerna, skärpte upp Andra chansen, byggde ut finalen.
Nu fick vi första beskedet vad förändringarna betytt.
Första intryck – något tajtare. Mer glädje.
Men den stora skillnaden från förra året är – Sanna Nielsen.
Förra året tog sjöng hon hem tävlingen.
Nu blev hon kvällens stora vinnare på ett helt annat sätt.
Tillsammans med Robin Paulsson – som SVT försökt förmå leda Melodifestivalen i många år – stampade hon ner fötterna i en ordentlig svensk folkmylla och landade en supertrygg och underhållande sändning med såväl sång, skämt och informativ guidning.
Sandra Nielsen var bättre än jag trott. Mycket bättre.
Hon var sensationellt säker, rolig och avslappnad. En fröjd. Och fungerade fantastiskt bra med Robin. Manuset var också perfekt i avvägningen mellan skruvat, folkligt, smalt och brett.
Som sidekick fanns Filippa Bark, en idé som närmast kändest sorglig. Att inte Sissela Benn kan få gå vidare någon gång. Lite som att Maria Lundqvist skulle dyka upp som slitna Sally.
Men även denna lösning fungerade oväntat väl. Särskilt som Filippa Bark befriade oss från de krystade greenroom-intervjuerna när hon behandlade artisterna som statister för att få sina skratt. Utan att dissa konceptet.
Artisterna och låtarna då? Ja, där har inte mycket hänt. Förfärande brist på förnyelse präglar fortfarande tävlingen.
Men Melodifestivalen har ändå fått en nytändning.
Melodifestivalen känns glatt igen.
Det gör mig glad.

I kväll ser jag finalen av ”Blå ögon” i SVT.

 

He!
Sanna Nielsen (se ovan).

Eh?
Jessica Andersson tog sig till final. Vad har hon för ingångar in i folklighetssjälen egentligen?

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB