Ett tillfredsställande antiklimax.

”Mad Men” (Kanal 9) fick en värdig, men rätt tråkig, död.

Känsliga läsare varnas härmed för spoilerbonanza om man inte sett det sista ”Mad Men”-avsnittet. Sedan finalen sändes för en vecka sen i USA börjar det sjunka in att allt verkligen är över.

De sista avsnittens upplopp var så vackert berättad – från patriarkatets förnedring av den hårt kämpande Joan till Sallys uppläxning av sina bekräftelsetörstande föräldrar och Dons flykt och uppgörelse med sin livslögn.

Kanske är det därför besvikelsen över finalen är svår att skaka av sig. Det sista avsnittet drabbades av sjukan att knyta ihop för många säckar och lägga allt till rätta.

Visst är det härligt att Peggy får uppleva kärlek, Joan går sin egen väg som stark företagsledare, och Roger äntligen kanske hittar sin like i ålder, erfarenhet och drama. Ändå känns det tomt.

Värst är slutet för Pete Campbell – att han plötsligt blir frälst av det trogna familjelivet, lyckas övertala ex-frun att ta honom tillbaka och flytta till en annan stad. Den komplexe Pete vi lärt känna under sju säsonger är plötsligt platt som en pappdocka. Jag har försökt hitta ursäkter för skaparen Matthew Weiners handlande – kanske att vi underförstått måste fatta att detta bara är ännu en av Petes maniska episoder som kommer ta slut?

Det som funkar bäst är slutet för familjen Draper – seriens trasiga motor. Tårarna när Betty och Don talar i telefon efter cancerbeskedet, men fortfarande inte kan formulera sina känslor. Sallys resoluta sätt att ta kontroll över situationen och sina bröder. Dons sammanbrott, den där omfamningen av en ensam man i gruppterapin

och det geniala klippet från hans nöjda min under en meditationsstund på en klippa till en legendarisk Coca cola-reklamfilm från 1971.

Att måla upp drömmar och sälja dem är en del av Dicks DNA sedan han lämnade allt och skapade succémannen ”Don Draper”. Klart han inte kan låta bli att kapitalisera på sitt nya ”uppvaknande”.

Nu när serien är över är Sally den jag saknar mest. Jag hade velat se henne skapa sitt eget liv i de känslomässigt handikappade föräldrarnas skugga.

På måndagen ser jag Mai Zetterlings ”Älskande par”, SVT 1 14.30.

Ha!

Se ”Dox: Sista dagarna i Vietnam” måndag kväll (SVT1 22.00). Mycket gripande om livsöden under det kaotiska krigsslutet.

Gah!

Thommy Berggren pratar återigen om sin ”karbunkel i röven” – denna gång i ”Babel” (SVT2).

Det finns inget tråkigare än att kallprata om lägenhetsklipp.

Inredningshysterin ger mig tristesspanik.

Ändå kan jag inte sluta titta på ”Vem bor här?” (SVT1).

Sex avsnitt senare undrar jag vad som hände? Hur blev jag beroende av detta?

På pappret lät det som en blek och krystad idé – att låta sex personer besöka varandra och sedan gissa vems lägenhet som tillhör vem. Dessutom är det nästan uteslutande en förutsägbar odyssé genom välbärgade hem – säkert blott en dröm för majoriteten tittare.

Men tack och lov finns det även utrymme för det udda, även om det är i lagom små doser. Något hem är ostädat, ett annat belamrat av prylar och rörigt. I butikschefen Stigs (känd från ”True talent” i TV3) djuriska lägenhet hittar gänget en Shakespeare-bok fylld av kondomer.

Bland alla klyschiga peppbudskap skrivna i snirklig stil på väggar är en sexgrotta precis vad man behöver.

Den största tjusningen är självklart att lyckas gissa rätt på vem som bor var. Trots att programmet gör allt det kan för att försöka förvirra leder både fördomar och känsla en oftast rätt. Och att ha rätt är ju kul.

Den självgoda nöjdheten förlåter ganska mycket – som de klyschor Malin Olsson tvingas leverera i sin rätt otacksamma roll som programledare.

Måndagskvällens allra bästa är dock att danska dramaserien ”Arvingarna” (SVT1) är tillbaka – tokigare, mer ångestfull och melodramatisk än någonsin. De flesta svek, bebisar som råkar kastas i sjön, mordförsök och otrohet tycks mer eller mindre möjliga att förlåta.

Bara det faktum att pappa Thomas (Jesper Christensen), den hopplöse haschtomten, framstår som relativt sympatisk trots att han strular runt med en annan dam i stället för att leta efter sin försvunna, psykotiska flickvän är rätt förunderligt.

Tisdag kväll ser jag ”Korrespondenterna” om konflikten mellan Ukraina och Ryssland, SVT 2 20.00.

Ha!

”Giro d’Italia” (Eurosport) har hittills bestått av rafflande spurter, otäcka krascher och svindlande naturbilder. Och vi har 18 härliga etapper kvar.

Gah!

Näst sista avsnittet av ”Mad Men” (Kanal 9) har sänts i USA och nu är separationsångesten grav.

Den där scenen i köket lämnar ingen oberörd.

Glen kom tillbaka till ”Mad Men” (Kanal 9) och gav begreppet ”skämskudde” en djupare innebörd.

(OBS! Texten innehåller spoilers för dem som inte sett avsnittet ”The Forecast”)

Det är rätt udda att seriens skapare Matthew Weiner gett sin egen son (Marten Holden Weiner) rollen som den lite störde, men rörande Glen, pojken som sedan barnsben varit besatt av Betty (January Jones). Som 9-åring bad han om en lock av hennes hår, vilket skrämde och smickrade den uttråkade hemmafrun. Nu när 18-årige Glen plötsligt dyker upp igen för att träffa dottern Sally, men uppenbart främst för att säga farväl till Betty, sätter hans närvaro fokus på föräldragenerationens problem – ytan, narcissismen, förljugenheten.

Betty gissar självupptaget att den tidigare krigsmotståndaren Glen beslutat sig för att åka till Vietnam för hennes skull. I själva verket är det för att han misslyckats i skolan, men ensamma i köket säger han att de hör ihop och försöker kyssa henne. Betty håller tillbaka, med en i sammanhanget blek protest (”jag är gift”).

Det är en krypande obehaglig scen som speglas senare i avsnittet, först när en ung kollega som precis ska få sparken skäller ut Don Draper (Jon Hamm):

– Du har ingen personlighet, du är bara stilig, sluta ljug för dig själv!

Sen i slutscenen som återigen visar att Sally Draper (Kiernan Shipka) är seriens hjälte och hjärta. Innan hon ska bege sig ut på en resa med sina vänner har Don bjudit dem på middag och smickrats av hur en av flickorna flirtat med honom.

– Du kan inte kontrollera dig själv, säger Sally. Flickan är bara 17. Men det stoppar inte dig och det stoppar inte mamma. Vem som än uppmärksammar er, och de gör de alltid, så bara utsöndrar ni det där, överallt.

När hon förklarar att hon aldrig vill bli som dem kontrar Don:

– Du kommer att komma på att du är som oss. Du är en väldigt vacker flicka, men du måste vara mer än det.

Det är ett av ”Mad Mens” mest magnifika ögonblick, kärnan i Dons och Bettys olycka. På jobbet har Don svårt att måla upp en bild av framtiden, för att han inte längre tror på den. Låten som spelas är Roberta Flacks vemodiga ”The first time ever I saw your face”.

I kväll ser jag ”Dox: Citizenfour” (dokumentären om Edward Snowden), SVT1 22.00.

Ha!

Diane Sawyers intervju med ”Kardashian-pappan” Bruce Jenner om hans könskorrigering är oerhört stark.

Gah!

”Partajs” (Kanal 5) roliga parodi på ”Rederiet” fick mig att vilja se serien på Öppet arkiv igen. Jag har inte tid för sånt ju…