Över en och en halv miljon tittare. Klart ”Ack Värmland” ska ha en andra säsong i TV 4.
Fast serien skulle vinna på att persongalleriet utökades lite grann.
Det har varit raka motsatsen till ”Solsidan”.
I Ulf Malmros ”Ack Värmland” har vi mött personer ur arbetarklassen i värmländska Molkom. Anette (Mia Skäringer) och hennes dotter (Ida Hallquist), båda höggravida, med varsin slashas (Björn Starrin, Johan Östling) till karl. Kvinnorna driver en skönhetssalong där de ständigt utmanas av den enda anställda (Sussie Eriksson). Som i sin tur har lagt beslag på Anettes exman Janne (Thomas Tjerneld). Där finns också de nyfikna och sextokiga grannarna (Bengt Alsterlind, Lotta Tejle).
Ungefär halvvägs in i de tio avsnitten, började det lite grann gå i stå. Skämten, replikerna, rollfigurernas beteenden, började ibland kännas lite förutsägbara. Men sedan blev det klart bättre igen. Drastisk humor kring allt från fåfängan bland bloggare till lurendrejerikurser i coaching.
När Thomas Tjernelds Janne – som tror sig vara förmer än de andra, men egentligen är seriens genuina skithög – har fått lite större utrymme, har han fungerat väl som en katalysator för de andra rollfigurerna.
På sitt sätt är tv-serien besläktad med Malmros långfilm ”Min så kallade pappa”, där svartsynen var total gällande ett antal mansgrisar. Männen i ”Ack Värmland” vill också styra och ställa, fast mest för att de inte förstår bättre.
En sådan här white trash-komediserie i svensk folkhemsmiljö, skulle lätt kunna bli larvig buskis. Men regissören – uppvuxen i Molkom – berättar med både medkänsla, förståelse och rätt mycket vemod. Stundtals fastnar skratten i halsen. Lite märkligt att klasskildringen väl knappt alls har debatterats på kultursidorna.
Fortsättningen spelas in våren 2016. Ulf Malmros skriver åter manus och regisserar ihop med hustrun Jaana Fomin.
Lite fler birollsfigurer skulle inte skada. Handlingen utspelas ju i ett nästan-efter-apokalypsen-folktomt Molkom…
I kväll ser jag på ”Sverige!” i SVT.

Jag är vad jag är – Landsortsgrabb.

Gillar därför ”Ack Värmland” allt mer. Missar därför, naturligtvis, inte ”Pluras” besök hos Babben Larsson.

Krönikans första mening är, som de normalt allmänbildande förstås redan har noterat, hämtad ur refrängen till en låt av Sveriges genom tiderna bästa rockband.

Kalla mej – Landsortsgrabb. Jag är vad jag är – Landsortsgrabb. Där blev jag kär – Landsortsgrabb. Refrängen till ”Landsortsgrabb”, från LP:n ”Utanför lagen” (1986) med Eldkvarn. Text & musik: Per ”Plura” Jonsson.

Egentligen ingen av bandets klassiker. Men är man likt ”Plura” ursprungligen östgöte, har det blivit en slags hymn man gärna tar till, om inte högt, så i sin egen skalle om man någon gång retar sig på kaxiga stockholmare.

Kan till exempel tänka mig att man förstår humorn i Ulf Malmros TV4-serie ”Ack Värmland” aningen bättre om man har vuxit upp i en landsortshåla som kunde ha varit Molkom.

Komediserien växer för varje avsnitt. Så härligt detaljrik i all sin sunkighet, så härligt drastisk i mixen av humor och allvar, så välspelad i allt sitt (medvetna) överspel. Och bara en sådan sak som att låta en av huvudpersonerna ta Lars Noréns självupptagna dagböcker som en slags ledstjärna i livet. Fullkomligt genialt!

Och så dök landsortsgrabbskompositören själv upp som gäst i SVT 1:s ”Stjärnor hos Babben”.

Generellt så är denna andra säsong av programmet mindre tillkämpat ”roligt” än i fjol. Och Babbografen … blundar man med öronen när Babben säger ordet, kan man liksom låtsas som att den där poängtavlan inte heter så.

Det blev ett mindre konstigt möte än väntat, ”Plura” spelade bra med i de ibland lite töntiga inslagen och svarade lagom roligt på de inte alltid klockrena frågorna.

Som helhet gav programmet en ganska bra bild av ”Plura” och vi fick några dråpliga historier. Som att Ebba Grön blev så star­struck att de bad om att få vara roddare åt Eldkvarn, när de skulle vara med i samma tv-program som The Jam.

I kväll ser jag ”Sverige!”, med Lia Boysen som gäst, i SVT 1.

Två färgstarka kvinnor – Jill Johnson och Mia Skäringer – kanalkrockar under sex onsdagskvällar.

Countrystjärnan vann premiärmatchen rätt klart.

I SVT:s ”Jills veranda, Nashville” bjuder countrysångerskan Jill Johnson i sex program in svenska artister för att upptäcka countryns hemstad och amerikanska före­teelser, möta människor, och sjunga tillsammans.

I TV4:s ”Mia på Grötö”, nu inne på andra säsongen, bjuder skådespelerskan Mia Skäringer i åtta program in svenska kändisar till ett lyxigt sommarhus på svenska västkusten. Ibland får de skjuts på hennes flakmoppe. De äter, dricker och diskuterar livet.

Har ingen aning vem som vinner kampen om tv-tittarna. Båda kvinnorna är folkkära. Möjligen kan man ana att Skäringers kändismöten – det är tunga namn, inga B-kändisar – lockar mer än Jill Johnsons rätt så nördiga rotande i country­musikens rötter.

Med tv:s playfunktioner behöver man ju inte välja bort.

Själv är jag ju en ”sucker” för allt amerikanskt och i går var det verkligen betydligt mer intressant i Nashville än på Grötö. Titiyo Jah och Jill Johnson lekte Thelma & Louise i en Ford Mustang. Träffade efter visst besvär 72-åriga legendaren Linda Martell, första svarta countrysångerskan som uppträdde på klassiska Grand Old Opry. Och uppträdde tillsammans på en bar i Pulaski, staden där Ku Klux Klan bildades. Tror jag, det var tänkt så, i alla fall, det redovisades lite dåligt var de faktiskt sjöng sin duett tillsammans. Hela tiden trivsam stämning, snyggt filmat och klippt och ljuvlig musik.

Mia Skäringer hade i och för sig stundtals småtrevliga samtal med Erik Hamrén, Lisa Nilsson och Peter Settman.

Men här fick vi också se faran av att spela in program ett halvår (i somras) innan de sänds.

– Du har ju lyckats med allt, sa Skäringer till Settman – som i höstas sedan gjorde fiasko med SVT:s lördagssatsning.

Och Erik Hamrén tjatade på om ”shiningen” hos sina fotbollsspelare – som i höstas sedan misslyckades i VM-kvalet.

I kväll ser jag ”Fittstim – min kamp” i SVT.

Ja

”Go’kväll”, SVT. Bra Pekka Heino-intervju med författaren Lotten Säfström.

Nej

”Paradise hotel”, TV3. Så sexfixerat, så larvigt, så dumt.