”Oj oj oj, jag har lite puls”, säger Micke Leijnegard.

Nice try.

Alla ser ju att ”Genikampen” är stendött.

Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat, konstaterade Albert Einstein.

Knappt har det svenska folkets vråldiss av fiaskot ”Atleterna” ekat ut så tar SVT exakt samma idé, vrider den ett halvt varv och kör ut till folket igen.

Det finns en mättnad på alla likartade tävlingsrealityformat. ”Wild kids”, ”Mästarnas mästare”, ”Atleterna”, alla kocktävlingar, ”Robinson”, you name it – alla byggs på samma sätt. Lag tävlar, dueller avgör, en åker ut.

”Genikampen”, SVT:s nya söndagsunderhållning, följer samma trötta koncept. Den nya vinkeln är att det är smarta personer som tävlar.

Bland deltagarna finns en karriärcoach, en astronom, en Mensa-medlem, en duktig programmerare.

Det är ett brokigt gäng, flera tycks vara ytterst kompetenta inom sina områden, vissa kan säkert klassas som genier.

Problemet är att de aldrig får visa det. Istället får de tjafsa om vem som ska hoppa fallskärm, gissa vilken poplåt som släpptes först på 80-talet och uppskatta hur långt ett flygplan är.

Vad ska vi med genier till när vi inte får lära oss något av dem? När de inte får visa sin spetskompetens? Då är de ju som alla oss andra. Det kan väl inte vara meningen?

Duellen, som givetvis utgör den dramatiska finalen, gick ut på att lägga pussel. Vi har sett det förr. I HUNDRA  ANDRA REALITYTÄVLINGAR MED VANLIGA SCHMUCKS.

Pussel. Galenskap.

Miljön är lika deprimerande som upplägget. Större delen av premiärprogrammet utspelades på en parkeringsplats. Några enstaka flaggor och två svarta tavlor hade satts upp för att hotta upp det lite. Duellen avgjordes i en lada. Sa jag att de skulle lägga pussel?

Micke Leijnegard gör en exakt repris av sin programledarroll från ”Mästarnas mästare”, varken mer eller mindre. Han påstod alltså att han vid ett tillfälle fick puls. Det var under allmänsbildningsquizen där deltagarna av någon anledning skulle stapla flyttlådor på varandra.

Kanske fick han puls.

Det var i så fall det enda som kan liknas vid ett livstecken i detta program.

Ikväll ser jag ”Vetenskapens värld” i SVT.

He!

”Skarsgårdsdoktorn” i ”Partaj” var fiffigt.

Eh?

”Genikampen” blev inte bättre av att den världsberömda astronomen svarade fel på vilken av våra planeter som är tyngst.

Eh?

”Genikampen” blev inte bättre av att den världsberömda astronomen svarade fel på vilken av våra planeter som är tyngst.

”Arrested development” (Netflix) är tillbaka efter sju år.

Första intrycket är…försiktig glädje.

Du som är känslig för spoilers från de två första avsnitten ska sluta läsa nu.

Det är visserligen länge sen vi kunde räkna med att man ser program på den tid de är tablålagda (även om vi ibland låtsas som det). Därav fascinationen vid allt som är ”live” – den enda tv man kan räkna med är exklusiv för nuet och fri från valfrihet.

Strax före lunch på söndagen lades 15 nya avsnitt av ”Arrested development” (”Firma Ruffel & Båg” som det hette på TV4) ut på Netflix. Den dysfunktionella familjen Bluth, som i de tre första säsongerna kämpade med ett familjeföretag i gungning, en fifflande patriark och utbredd arbetsskygghet, är tillbaka.

De två första avsnitten fokuserar på sonen Michael (Jason Bateman) och hans pappa George Sr (Jeffrey Tambor). Michael, som tidigare var familjens stöttepelare, har tappat fotfästet efter en rad katastrofala affärer och flyttat in i sonen George Michaels (Michael Cera) studentrum på college. Han försöker i desperation sälja sin kropp till Lucille 2 (Liza Minnelli) som nu har kontroll över familjeföretaget. George Sr försöker samtidigt tjäna pengar på spirituell vägledning i en svetthydda ute i öknen.

Det är roligt. Kreativiteten och energin finns definitivt kvar i serien.

Men samtidigt som det är fint att träffa sina vänner igen är känslan bitterljuv. De där sju åren som gått syns särskilt på kusinerna George Michael och Maeby Fünke (Alia Shawkat) som lämnat tonåren långt bakom sig. Vi har mycket tid att ta igen.

Upplägget för de nya avsnitten är sannolikt nödvändig, men problematisk. Rollfigurernas liv de senaste åren måste skildras, vilket ibland ger en lite redovisande känsla. Mina favoriter Dr Tobias Fünke, ”the never-nude” (David Cross), och Buster (Tony Hale) skymtar bara förbi i de första avsnitten. Min tröst är att deras tid kommer komma.

Att så kända skådespelare som Kristen Wiig och Seth Rogen gör gästinhopp är bara distraherande. Undantaget är John Slattery (Roger Sterling i ”Mad Men”) som åtminstone ser rolig ut som utskämd narkosläkare.

I kväll ser jag ”Top model”, TV 3 kl 20.

Ha!

Författaren Sami Said var underhållande avig i ”Babel” (SVT2).

Gah!

”Men’s night” i ”Partaj” (Kanal 5) med underhållning för ”manliga män” med Ulf Brunnberg ligger deprimerande nära verkligheten.

Tv-krönika 26 maj