Han kammar sig, tar in publiken – sen startar föreställningen.

Thommy Berggren kidnappar ”Anne på väg”, SVT och hela tv-kvällen.

Det är med viss kluvenhet jag skriver detta. Ska även det här medieutrymmet blir ”The Thommy show” medan kvinnorna får spela biroller? Samtidigt är premiären av Anne Lundbergs roadtrip-serie svår att skriva om på annat sätt.

Den är överhuvudtaget svår att rättvist bedöma sedan Berggren slukat allt syre. Men att Lundberg har ambitionen att göra något utöver enbart sommarmys är tydligt.

En upptrissad och jetlaggad Gunhild Carling får svara på om det är ”en sorg” att missa så mycket av barnens uppväxt (nej, protesterar hon). Frågan känns extra trött när Berggren en kvart senare, utan följdfrågor, utmålar sig som närvarande pappa (vilket han nog verkligen är). Scenerna i Carlings trädgård när hennes musicerande släkt spexar, gör akrobatiska övningar och jammar är rätt bisarra, och inte ens Lundbergs påpekande att huvudpersonen varit vaken flera dygn i sträck lyckas skrapa fram ens en svag nyans av mörker.

Så gör skådespelaren Thommy Berggren entré och bjuder på enmansshow mellan Malmö och Båstad. Först får ”otroligt tråkiga” Torekov en skopa ovett.

– Det är här de sitter alla förmögna och slåss om att gå ned på bryggan och sen rusar till bankautomaten.

Han berättar om Ingmar Bergmans kvällsvanor (valium, lättöl och Bolibompa), hur han sörjer att han aldrig regisserat någon film (”den skulle ha vunnit Guldpalmen”) och inte kan förlåta Maria Bonnevie för att hon hoppade av ”Fröken Julie”. Han pratar om sina kvinnor, ”pippandet” och skådespelandet.

Det är full fräs och fruktansvärt underhållande. Berggren är en makalös berättare och uppenbart smickrad av Lundbergs uppmärksamhet.

Vid Bo Widerbergs grav i Båstad tystnar han till slut. Det är rörande, men nästan för dramaturgiskt perfekt.

När en djupt kluven Pernilla Andersson visar sitt Kristianstad är man rätt utmattad, trots att hennes historia av småstadsångest, klasskomplex och skuldkänslor är extra fin i sin rätta miljö. Här blir resandet inte bara en gimmick, utan får ett värde i sig.

I dag ser jag det avgörande tempoloppet i Tour de France, Eurosport 14.15.

Ha!

Avsnittet om irriterande hits i ”Retro” (SVT1) var charmigt.

Gah!

Men försökte verkligen Per Bjurman bryta sig in i Rednex loge i Borlänge som sångerskan Annika Ljungberg påstår? Spännande.

Trevlig tv är ibland så mycket mer än bara trevlig tv.

Både SVT och TV4 satsar på nostalgi – och gör det riktigt bra.

Fotbolls-VM tar en vilodag och livet känns rätt tomt och kallt.

Då drar både SVT och TV4 fram sitt sommartrumfkort, vid sidan av sport och deckare, nämligen den trivsamma nostalgin.

Allra bäst är ”Retro” (SVT1) – en dokumentärserie om popkulturella fenomen av gänget bakom ”Eighties” och ”Nineties”. Först ut är 80-talets dansvåg, med omåttligt populära filmer och tv-serier som ”Fame”, ”Flashdance” och ”Dirty Dancing”. Varningsklockor ringer med ett så trött programnamn som ”Retro” (jag tänker på trökiga sportpubar), men bakom detta döljer sig ett stort, bultande pophjärta.

Särskilt märks detta vibrerande intresse i fokuseringen på historien bakom dansvågen (”Soul train”, breakdance) och de små detaljerna som både sätter färg och säger så mycket. Unge Richard ”Crazy legz” Colon var dansande förgrundsfigur i Rocksteady Crew och den ”Flashdance”-skaparna vände sig till när Jennifer Beals rollfigur skulle göra de numera klassiska spinscenerna på golvet. Eftersom ingen annan kunde lära sig breakdance så snabbt tvingades Crazy legz sätta på sig en liten body, tajts och låtsas vara Beals.

– Det kändes lite…obekvämt, säger han nu.

Richard Herrey intervjuas om sin tid som dansare i tv-serien ”Fame”, men roligast är att se arkivbilderna där Ingvar Oldsberg intervjuar honom och några andra skådespelare på 80-talet.

Mycket stoff ska trängas in på en halvtimme, så ibland blir det lite väl skissartat och ytligt. Men alltid underhållande.

I TV4 är ”Förr eller senare” tillbaka, en ganska lättviktig men underhållande frågesport ledd av Hans Rosenfeldt. På pappret ser uppställningen Pernilla/Niclas Wahlgren, Kim Sulocki och Rickard Olsson inte särskilt upphetsande ut, men de lyckas hitta nya perspektiv på det uttjatade.

Sulocki drar en oväntat mörk anekdot om sin tid som barnskådis mot Ernst-Hugo Järegård i ”Skånska mord” – hur denne gick utanför manus och siktade en pistol mot pojkens huvud så att han började gråta.

– Ernst-Hugo kunde vara ganska krävande.

I kväll ser jag åttondelsfinal i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Lotta Schelin är nytillskottet i SVT:s VM-studio nu när Erik Hamrén seglat hem. Bra värvning.

Gah!

En vecka kvar till avsnittet om ”Twin Peaks” i ”Retro”.