Blanka hingstar, jättelika gårdar och privata jetplan – men inne i stallet jäser känslorna.

”Ryttareliten” (SVT) är Sveriges starkaste tv-knark just nu.

”Ryttareliten” är både tv-såpa och närgången diskbänksrealism, med en tjusig yta som ständigt krackelerar. Den värld som skildras är sluten – men samtidigt del av en ofta hånad och kvinnodominerad folkrörelse. När ridsport, aningen motvilligt, rapporteras på sportsidor handlar kommentarerna om att hästen gör allt jobb och att de inte sysslar med riktig idrott.

”Ryttareliten” visar att sanningen är mer komplex än så. Talang är en relativt liten komponent, tvärtom avgör erfarenhet, ekonomiska förutsättningar och rätt häst nästan allt. Därmed inte sagt att elitryttarna glider fram på några bananskal:

– Alla som känner oss vet hur hårt vi sliter, försvarar sig Charlotte Haid Bondergaard i svenska dressyrlandslaget, som får ekonomisk hjälp av sin pappa och bror, båda välbeställda Clas Ohlson-arvingar.

Många av elitryttarna kommer från hästfamiljer, som bröderna Jens och Peder Fredricson och Daniel och Alex Zetterman, vars pappa Royne fortfarande tävlar på högsta nivå.

När dokumentärserien spelas in har Royne nyligen lämnat familjen för en ny kärlek, ”svikit familjen på ett dumt jäkla sätt” som Daniel säger. Han har inte pratat med sin far på ett år, trots att de ofta möts i tävlingar. Smärtan och ilskan är fortfarande rå.

För ”Ryttareliten” tar oss inte bara in i sporten och stallen, utan blottlägger både uttalade och antydda familjedramer. Haid Bondergaard och maken Rasmus när båda en dröm om rampljuset, men hittills är hon den som fått störst resurser. Lisen Bratt Fredricson och maken Peder oroar sig över barn och ekonomi. För samtidigt som tävlingshästar är värda miljoner, riskerar man att förlora allt eftersom djuren är omöjliga att försäkra. Och hela bygget hålls uppe av hängivna hästskötare, oftast kvinnor som trofast arbetar dygnet runt.

I beroendeframkallande ”Ryttareliten” finns det kärlek, passion och rivalitet nog att fylla en hel hösttablå på Dramaten.

I dag ser jag konståknings-VM och herrarnas kortprogram från kl 07.35 på SVT Play.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Kalla fakta” (TV4) granskar matematikundervisningen och konstaterar att om det är något svenska skolan är bra på så är det att experimentera på sina elever.

Gah!

Ny dag, ny SD-video.

I tider av nazism och blötsnö gäller det att bita ihop. För det finns hopp.

”Hela England bakar” är äntligen tillbaka.

Fjärde säsongen av ”The great British bake off” blev en sådan succé att nästa serie kommer flyttas från BBC2 in i bredaste BBC1. I Sverige puttrar den på i TV4-filialen Sjuan, med en liten men hängiven publik.

Jag inser snart att inte ens den mest inbitna mat-tv-skeptiker kan stå emot programmets charm. Först och främst är deltagarna magnifika. Vi har förvirrade Toby, som råkar hälla salt i smeten och bor hemma hos sin pappa, och Frances som inte kan baka utan komplicerade koncept – det är hemliga ekorrar, tändstickspaket och sandwichkakor. Perfektionisten Rob designar vanligtvis rymdsatelliter och röriga Ruby är filosofistudent.

Min favorit, 51-årige Howard, är en grå kommunnisse från Sheffield med ett stort hjärta och en brinnande passion för nya smakkombinationer.

De kakor de skapar är konstverk – men pressen är hög och minsta misstag ödesdigert. ”Hela England bakar” inser att denna spänning är dramatisk nog och undviker onödig elakhet.

Jovialiska ”jolly good”, ”cracker” och ”game on” får ersätta psykningar och machotrams. Domarna Mary Berry och Paul Hollywood är visserligen stränga, men alltid hjälpsamma.

Det är lätt att smittas av denna kärlek till ämnet. Vi får lära oss historien bakom ”courting cakes”, en typ av bakverk unga kvinnor i norra England använde för att ragga på snubbar.

– Det slår definitivt att sitta på bilparkeringen i Croydon och dricka cider, skämtar programledaren Sue Perkins.

Tillsammans med parhästen Mel Giedroyc bildar hon något som inte borde kännas ovanligt, nämligen en kvinnlig humorduo. De anstränger sig aldrig för att behaga, de försöker bara vara roliga. När svenska programledare kan kännas som stöpta i samma form leker Mel och Sue med begreppen.

Jag tröttnar aldrig på att se dessa britter vispa sin vaniljsås, bygga enorma Gaudibyggnader i choklad eller vildvuxna kakor med timjanskog. Att någon av dem måste åka hem varje vecka känns bara grymt.

I kväll kollar jag in Greg Poehlers serie ”Welcome to Sweden”, TV 4 21.30.

 SANDRA WEJBRO

Ha!

”Ryttareliten” (SVT) ger en fascinerande inblick i en relativt okänd värld.

Gah!

”Farmen”-final på söndag (TV4). Är det äntligen nog nu?