”Uppdrag granskning” visade igen att man aldrig kan lita på längdskidåkare.
Tyvärr så tappade man bort hela storyn.

Det var under skid-VM i Val di Fiemme i februari förra året som ”Uppdrag Granskning” sände ”Blodracet” i SVT.

I programmet riktades dopningmisstankar mot såväl svenska som norska skidåkare.

Reaktionerna blev starka. Utpekade åkare hotade att stämma programmet.
Sen dess har det spekulerats i vad del två av granskningen skulle innehålla.
Först när dammet efter OS nu har lagt sig visades ”Skidåkarnas hemliga blodvärden”. Reportrarna Hasse Svens och Magnus Svenungsson hade fortsatt att gräva och kommit över en ”jättehemlig” databank av blodvärden, byggd på tusentals prover tagna under 2001 till 2007. Den visade att runt 25 skidstjärnor haft varierande blodvärden som gått upp som mest under VM och OS.
Det var tydligt att Svens och Svenungsson denna gång ville ha ordentligt på fötterna efter förra årets kontraattacker. De hade rest världen runt för att visa sin lista för de allra mest kvalificerade professorerna i världen.
Alla sa de samma sak:
Här har det fuskats. Och det har fuskats rejält.
”UG” valde nu att ta det försiktigare i namngivningen av enskilda skidåkare. De som redan åkt dit var oproblematiska. Två andra med klart misstänkta värden namngavs och fick kommentera.
Vid ett tillfälle hettade det dock till i programmet på riktigt. En svensk kvinnlig skidåkare hade onormala blodvärden under 2000-talet.
Men vem fick vi inte veta. Jag förstod aldrig riktigt varför.
Det blev dock absurt att det mest spännande i programmet var över på en halv minut – samtidigt som Anna Carin Zidek, kallad ACO, i går talade ut i pressen och förklarade att det var henne det handlade om. Och förklarade öppet att de onormala blodvärdena beror på att hon lider av en genetisk järninlagringsrubbning.
Hur kommer det sig att inte ”UG” hade pratat med henne?
”UG” borde ju ha byggt hela programmet utifrån ACO:s case. Genom henne hade hela komplexiteten kring blodvärden, skidåkning och dopning kunnat vävas till något betydligt starkare och mer intressant.

I kväll missar jag inte ”En clown till kaffet”.

KLAS LINDBERG

He!
Hela familjen älskar ”Labyrint” i Barnkanalen.

Eh?
Landslagsfotbollen känns iskall. Ge oss Allsvenskan!

Ogaden, vad händer?

Vi firar att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson är fria – men egentligen har ingenting förändrats.

Nyligen greps och misshandlades en svensk miljöpartist inför sina barn i Ogaden-provinsen i Etiopien. Eftersom hans släkt härstammade därifrån valde han att åka trots svenska myndigheters avrådan.

För naturligtvis ställdes samma fråga som då Schibbye och Persson ifrågasattes.

Varför trotsa varningarna? Ni får skylla er själva.

När det självklart är Etiopiens aktörer och bristen på frihet som är problemet.

I ”Uppdrag granskning sommar” (SVT 1) återberättas historien om Schibbye/Perssons gripande och frisläppandet 438 dagar senare. Det är fint att se Perssons mamma skära upp frukt till gröten och på väg till rättegången i Addis Abeba förebrå sin make:

– Du är ju helt fnösig!

Den svenska diplomatins MacGyver, ambassadör Jens Odlander, borde få en helt egen dokumentär. Hans beskrivning av det första mötet med journalisterna är befriande oblygsam.

– Det var som när den svenske konsuln kommer i en Evert Taube-visa. Jag tror de levde under livsfara tills jag dök upp.

Det är fortfarande en fängslande historia, men frågan är vad som är nytt jämfört med det program som sändes strax efter hemkomsten. ”I Uppdrag granskning sommar berättar de om tiden efter frigivandet” skriver SVT. Jag ser bara inslagets reporter som i stort sett berättar att hon inte vet så mycket.

Det paradoxala problemet med den här typen av historier är att det krävs två svenskar med levnadsbakgrunder vi relaterar till, oroliga mammor och arbetskamrater på Coops stormarknad för att vi ska bry oss. När slutet är lyckligt blir vi tillfredsställda. Sen sinar intresset.

Just därför är det fint att se Schibbye förklara att han och Persson kommer ägna resten av sina liv åt att berätta historien om de fångar som blev kvar i helvetet.

Torsdag kväll ser jag en lysande dokumentär om kapitalismens allra vidrigaste tryne – ”Drottningen av Versailles”, SVT 1 (21.00).

Ha!

Torsdag kl 14.35 presenteras nomineringarna till tv-världens Oscar – Emmygalan. ”House of cards” (Netflix) lär få jubla.

Gah!

Eurosports sändningar från fotbolls-EM är vilsamt kompetenta när man vill ta en paus från TV 4.