Tysklands försvarsminister Thomas de Maizière har haft det hett om öronen den senaste tiden. I maj skrotade han under dramatiska former planerna på att köpa fem förarlösa flygplan, så kallade drönare, av ett amerikanskt företag. Vid det laget hade det tyska försvarsdepartementet hunnit pumpa in omkring 500 miljoner euro i det så kallade Eurohawk-projektet. Anledningen till det plötsliga slopandet av affären var att de Maizière hade upptäckt att det skulle bli svårt att få tillstånd att använda drönarna i europeiskt luftrum och att köpet därmed skulle bli meningslöst.

de Maizière är en av Angela Merkels närmast förtrogna, men har sedan avslöjandet om Eurohawk kommit att bli något av en huvudvärk för regeringen. När han i dag frågades ut av ett specialutskott om sin roll i drönardebaclet förnekade han att han haft närmare vetskap om problemen före maj, då de kom till allmän kännedom. Efter ett nästan en timme långt anförande svarade de Maizière på utskottsledamöternas frågor – men hade svårt att ge någon vettig förklaring till varför han inte varit mer insatt i projektets utveckling.

En av få som gett sitt stöd till de Maizière är statssekreteraren Stèphane Beemelman, som hävdar att ministern inte fick information om de skenande kostnaderna förrän den 13 maj, dagen innan affären rullades upp (Frankfurter Allgemeine Zeitung 130731).

Oppositionen köper däremot inte förklaringen att en försvarsminister inte hållits informerad om ett projekt i den här storleksklassen. Och om han faktiskt inte visste – vad säger det om regeringens förmåga?

Att förvara tonvis med sprängmedel hemma på tomten är sällan en bra idé – allra minst om man tillhör en högerextrem sekt. Det blev en 39-årig berlinare bosatt i stadsdelen Neukölln nyligen varse när han greps av polis.

39-åringen tillhör ett löst sammansatt nätverk av människor med ett gemensamt mål: utträde ur förbundsrepubliken Tyskland. ”Die Reichsbürger”, som de kallar sig själva, bekänner sig till en ideologi som av Berliner Morgenpost beskrivs som ett bisarrt hopkok av högerradikalism och konspirationsteorier, med inslag av olika övernaturliga fenomen. De betalar ingen skatt, trycker egna pass och betraktar Tyskland som en främmande makt. I september 2012 ska anhängare ha försökt grunda ett nio hektar stort kungadöme på en privat tomt i delstaten Sachsen-Anhalt. Bara i Berlin med omgivning finns omkring 150 sympatisörer, enligt underrättelsetjänsten Bundesamt für Verfassungsschutz.

Den senaste tiden har de så kallade riksmedborgarna fått polisens ögon på sig, efter att anhängare börjat skicka hotbrev till judiska och muslimska församlingar. Den tidigare nämnda 39-åringen har också skrivit till skattemyndigheterna och lovat att göra processen kort med den mas som vågar sig in på hans territorium.

Var 39-åringen befinner sig är för tillfället oklart – han flydde nämligen från en psykiatrisk klinik kort innan han skulle inställa sig i rätten förra veckan.

Peer Steinbrück. Foto: Gustav Hugosson.

Det dystra opinionsläget för SPD tycks inte bekomma kanslerkandidaten Peer Steinbrück nämnvärt. De senaste veckorna har han åkt land och rike runt för att övertyga både sina egna och de osäkra väljarna om att rösta rött.

Siffrorna talar visserligen till hans nackdel. Men om man tittar i backspegeln så har han goda skäl att hålla modet uppe. Så sent som 2005, då det var Gerhard Schröder som tävlade med Angela Merkel om makten, fick SPD drygt 34 procent av rösterna. Det tycks alltså finnas stort spelrum att vinna tillbaka förlorade röster.

Det senaste decenniet har SPD brottats med ett svikande opinionsstöd som inte är helt olikt de svenska socialdemokraternas. Med det förödande valresultatet från 2002 i bagaget bestämde sig Moderaterna på allvar för att bli en angelägenhet för massorna. I mitten av 2000-talet kavlade Per Schlingmann upp skjortärmarna, snickrade ihop ett något liberalare partiprogram och paketerade det hela i en ljusblå ask. Snart var ”Sveriges nya arbetarparti” ett etablerat begrepp, och plötsligt konkurrerade man om samma väljare som S. 2006 snuvade Fredrik Reinfeldt socialdemokraterna på valsegern.

Men om man kan dra paralleller mellan socialdemokratins tillbakagång i Tyskland och Sverige under 00-talet så är det betydligt svårare att jämföra den tyska högern med den här hemma. CDU har till skillnad från Moderaterna alltid varit ett brett folkrörelseparti, med valresultat på stabila 35 procent sedan 50-talet (för att backa något under 00-talet). Än i dag klassröstar tyskarna i högre utsträckning än svenskar. Tyskland är också ett betydligt mer konservativt land.

Övervakningsskandaler, drönaraffärer och oviljan att prata om sitt förlutna i DDR. Inget tycks ha någon större inverkan på väljarnas stöd till Angela Merkel.  Valet i höst kommer snarare att handla om att förvalta den tyska framgångssagan än om reformer – något som knappast lär gynna Steinbrück.

Fotnot: Läs även min kollega Wolfgang Hanssons reportage om Peer Steinbrück i dagens Aftonbladet (130723).

Berlin är en dynamisk stad. Den som firat första maj med anarkister vid Kottbusser Tor, tagit en promenad bland jugendvillorna i besuttna Zehlendorf eller satt sig på tunnelbanan ut till de ändlösa miljonprogramsområdena i öst vet att klyftorna – och de politiska spänningarna – i den tyska huvudstaden är stora. Stor, och aktiv, är också den autonoma vänstern, inte minst när det vankas försäljningar och renoveringar.

Första maj i Kreuzberg. Foto: Markus Schreiber/AP.

Natten mellan måndag och tisdag gick det vilt till i stadsdelen Mitte, då vänsterextremister kastade målarfärg och stenar mot ett nybyggt hus. Byggnaden ligger i ett område som i början på 90-talet var nergånget och misskött, men i dag tillhör Berlins mest gentrifierade, med kaféer, frozen yoghurt-barer och designerbutiker i vart och varannat hörn.

Nybyggen, lyxrenoveringar och utförsäljningar av hyresrätter ses av många som ett uttryck för att Berlin håller på att bli en västeuropeisk storstad i mängden. I centralt belägna områden som Prenzlauer Berg, Kreuzberg och Friedrichshain har man fram till för bara några år sedan kunnat hyra en lägenhet för ett par hundra euro i månaden. I dag är det i de flesta fall betydligt dyrare. Processer som i Stockholm tagit decennier har i östra Berlin gått på några år. Låginkomsttagare har flyttat ut, småbarnsföräldrar har flyttat in, till mångas stora förtret.

Berlins folkkäre borgmästare Klaus Wovereit – mannen bakom det lätt uttjatade citatet ”arm, aber sexy” (fattigt, men sexigt) – har dock inte mycket till övers för den kritiken. ”Förändring är inget djävulstyg”, som han uttryckte det i en intervju inför borgmästarvalet 2011.

Klaus Wovereit. Foto: Scanpix.

Är tyskarna för rika och välmående för att bry sig om politik? Den frågan ställer sig Matthias Geis, inrikespolitisk kommentator på Die Zeit, i en analys i senaste numret av tidningen.

Valrörelsen 2009 utspelade sig under en brinnande internationell finanskris. Den politiska debatten präglades av pessimism och osäkerhet inför vad som skulle hända om eurosamarbetet gick i stöpet. Med facit i hand har Tyskland på det stora hela gått stärkt ur krisen. Arbetslösheten är betydligt lägre än för fyra år sedan och tre av fyra tyskar uppger att de är nöjda med sin ekonomiska situation. Oppositionen kämpar för att formulera ett attraktivt alternativ till Merkels förvaltarpolitik – utan någon större framgång, av opinionssiffrorna att döma. Människors politiska intresse verkar ha falnat i takt med att ekonomin vuxit sig stark.

Vissa har beskrivit Angela Merkel som en tysk järnlady, men den impopulära nedskärningspolitiken riktar sig inte längre mot Tyskland. I stället är det krisekonomierna i södra Europa som ska saneras och stramas åt. ”Merkel reformerar där hon inte kan bli avsatt”, skriver Geis. Många av de reformer som har gjort att Tyskland i dag är så framgångsrikt genomfördes redan i början av 2000-talet av socialdemokraten Gerhard Schröder, då förbundskansler. Trots det ligger socialdemokratiska SPD på 22 procent i opinionen, marginellt mindre än valresultatet 2009 men katastrofalt dåligt jämfört med de närmare 41 procent som gav partiet sitt stöd 1998, då Schröder kom till makten. En av förklaringarna är att SPD inte lyckats ta åt sig äran för sitt eget regeringsarbete, enligt Geis.

Traditionellt socialdemokratiska frågor som internationell solidaritet och social och ekonomisk utjämning verkar helt enkelt inte locka väljarna. Kanske för att kanslerkandidaten Peer Steinbrück (SPD) misslyckats med att övertyga tyskarna om att politik faktiskt har en roll att spela – också i tider av sorglöshet och ekonomisk framgång.

Hela artikeln ”Satt, sorglos, Deutschland” finns att läsa i senaste numret (29) av Die Zeit.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes kristdemokrater har vinden i ryggen. I en ny opinionsundersökning publicerad av Der Spiegel får CDU och det bayerska systerpartiet CSU 41 procent av rösterna. Tillsammans med liberala FDP, som får 5 procent, innebär det 46 procent. Inte tillräckligt för egen majoritet i förbundsdagen – men betydligt mer än den rödgröna oppositionens 37 procent, varav 22 procent för socialdemokratiska SPD och miljöpartiet Die Grünen. Vänsterpartiet Die Linke ligger stabilt på omkring 9 procent.

Mellan Angela Merkel och SPD:s kanslerkandidat Peer Steinbrück är resultatet ännu tydligare: 56 procent vill se Merkel som regeringschef, bara 20 procent föredrar Steinbrück.

Efter avslöjandet om övervakningsskandalen har Peer Steinbrück kritiserat Merkelregeringen hårt för att vara flat mot USA. Det tyska piratpartiet, som i vissa opinionsmätningar fått närmare 4 procent av rösterna, borde också ha ett gyllene tillfälle att plocka politiska poäng på integritetsfrågan. Men piraterna ligger lågt – lite för lågt för att ha en chans att komma över femprocentsspärren, tror bedömare.

– Det är svårt att föreställa sig en bättre tidpunkt att kampanja. Det finns så mycket som partiet kan göra uppror och mobilisera mot. Men intrycket av deras kampanj känns bara inte rätt, säger valstrategen Dominic Veken i en intervju med taz.de.

United Stasi of America – det budskapet projicerades på fasaden till den amerikanska ambassaden i Berlin natten till i dag. Bakom kuppen stod konstnären Oliver Bienkowski, som ville kasta ljus över den så kallade NSA-skandalen. På Twitter skriver han om sin kortlivade installation ”I have a dream, like Dr. King, this is the time to stand up”.

Efter avslöjandet om att den amerikanska säkerhetstjänsten NSA har spionerat på miljontals européer har en debatt om integritet blossat upp i Tyskland.

I måndags krävde regeringen i Berlin att utländska underrättelsetjänster håller sig till tyska lagar och regler. Men USA:s övervakning av tyskar har pågått i decennier – med tyska regeringars goda minne, säger historikern Josef Foschepoth i en intervju med Süddeutsche Zeitung.
Redan Konrad Adenauer, förbundskansler i Västtyskland 1949-63, ska ha tillåtit Washington och London att bryta mot den tyska konstitutionens artikel om brevhemlighet för att upptäcka sovjetisk propaganda, enligt Foschepoth. Sedan 1968 finns även en lag som ger de tyska underrättelsemyndigheterna rätt att tillåta vissa andra länders myndigheter att bland annat öppna brev och avlyssna kommunikation.

Frågan om övervakning och avlyssning är känslig i Tyskland. Under många år spionerade den östtyska säkerhetspolisen Stasi på miljontals medborgare och många östtyskars tilltro till myndigheter var obefintlig vid den tyska återföreningen 1990.

Edward Snowden, visslaren bakom avslöjandet om NSA:s övervakning, gör bäst i att hålla sig borta från Tyskland, enligt Josef Foschepoth. Han tror inte att USA skulle ha några som helst problem att få tag på Snowden på tysk mark.

Återstår att se vad regeringen Merkel – som så sent som förra veckan kallade NSA:s agerande ”oacceptabelt” – har att säga om den saken.

Om drygt två månader går tyskarna till val. Kommer Angela Merkel att sitta kvar vid makten? Vilka frågor är hetast i valrörelsen? Vad spelar det för roll för Sverige vad som händer i tysk politik?

Den här bloggen kommer att handla om Tyskland – ett fantastiskt land som alltför ofta försummas i svenska medier. Om människorna, politiken och kulturen.

Jag som skriver är redaktör på Aftonbladet Debatt. Från Stockholm och Berlin kommer jag att bevaka valupptakten ur ett debattperspektiv – blogga om vad som diskuteras i tyska medier, om valrörelsens dramatik och om samtal med helt vanliga tyskar.

Tysk höst – med mig, Pontus Ahlkvist.

Väl mött!