Denna blogg är inte längre aktiv. För en lista på aktiva bloggar, gå till bloggar.aftonbladet.se.
HAMBURG.
Med några få dagar kvar till valet går kampen mellan Merkel och Steinbrück in i sin slutfas. Under onsdagskvällen talade båda två – och Die Grünes kandidat Jürgen Trittin – på olika håll i Hamburg. Samtidigt.
De senaste veckorna har högerkoalitionens stora försprång i opinionen mattats av. Flera mätningar de senaste dagarna visar att SPD, Die Grüne och Die Linke tillsammans ligger jämsides med, eller till och med före, CDU/CSU och FDP. Även Angela Merkels popularitet har dalat rejält – samtidigt som Steinbrück knappat in. Många tror att det delvis beror på Steinbrücks starka framträdande i tv-kanalen ARD:s program Wahlarena. Merkel, å sin sida, var inte lika på hugget. Även om det är svårt att föreställa sig en situation där vänsterpartiet Die Linke skulle vara aktuella i en röd-grön regering, så visar resultatet en ordentlig omsvängning i väljarnas sympatier.
Hamnen i Hamburg – den näst störst i Europa.
I det hippa kvarteret Sternschanze hittar jag Hamburgborna Julius Schipper och Ariane Burghard, 18 år och därmed förstagångsväljare. Områdets proletära flärd vittnar om att det här inte är Angela Merkels starkaste fäste. Både Julius och Ariane ska gå och rösta på söndag.
– Jag tycker att frågan om homosexuellas rätt till adoption är viktig. Och lägstalöner, säger Julius.
– Det som händer i Afghanistan och Syrien och hur vi förhåller oss till det är också viktigt, säger Ariane.
Ariane Burghard bor i den legendariska stadsdelen St. Pauli, Julius Schipper i Eimsbüttel.
Ariane säger att hon vill se skattehöjningar för dem som tjänar mest, och att det vårdnadsbidrag som nyligen införts avskaffas.
– Det är helt vansinnigt. Man skulle kunna säga att jag är mot allt som CDU är för, och vice versa, skrattar hon.
Trots att båda står till vänster politiskt har de inga starka åsikter om Angela Merkel som person – något som är symptomatiskt för tyskarnas syn på sin kansler.
– Jag tycker inte att Merkel är en osympatisk människa, även om vissa av sakerna hon säger är helt befängda, säger Ariane.
– Det är bra att hon är kritisk mot att USA vill starta krig i Syrien, säger Julius.
Die Grüne eller Die Linke ligger närmast till hands för båda två. Men eftersom de framför allt vill få bort CDU från regeringen så lutar det åt det första.
– Die Grüne är ett säkrare kort, säger Julius.
LEIPZIG.
På en ödetomt i stadsdelen Plagwitz står Gjulner Sejdi och säljer kycklingmackor ur luckan på en orangemålad husbil.
Drygt trettio kronor tar han för en matig macka med smak av Balkan. Bredvid husbilen har han smällt upp ett partytält med ett långbord och två bänkar. Två medelålders män sitter och småpratar över varsin juice. Då och då gastar den ene till Gjulner, som han verkar känna sedan tidigare.
”Vi stannar över vintern i alla fall. Jag ska bygga upp ett tält här, och täta lite.”
Kvarteret behövde en lunga, tänkte Gjulner när han drog i gång verksamheten i somras. Och han visade sig få rätt. I dag går affärerna fint.
– Mitt motto är ”en oas i staden”. Titta, det finns inga gröna ytor på hela gatan. Sedan jag öppnade kommer ungdomar hit och njuter av den friska luften, tittar på folk, blir sedda av förbipasserande, säger han.
Egentligen är Gjulner jurist. Att han står och steker kyckling är mest ett infall, ”bara en galen idé”, säger han.
– Jag har alltid haft ett ömt förhållande till matlagning. Så jag gjorde min hobby till mitt jobb, ler han.
I en lokal på Marseburger Strasse några hundra meter därifrån sitter Alex Murawski och skruvar fast ekrarna på en liten cykel. I taket hänger däck och innerslangar. Ölbackar står staplade längs väggarna. Här och var ligger skiftnycklar och tänger. Några ungdomar står i ett hörn och röker. Hit kan man komma om man vill få cykeln fixad – eller bara är sugen på en öl.
– Innan jobbade jag som cykelbud. Sedan fick jag problem med hälsan och visste inte vad jag skulle göra. Så jag tänkte: vad är jag bra på? Cyklar, och att dricka öl. En underbar kombination, om du frågar mig, säger han.
De flesta som kommer till Alex Murawskis verkstad är cykelfantaster, eller studenter.
Dr. Seltsam, som stället heter, är inne på sitt femte år. Leipzigborna tycker om att cykla, så att locka kunder har inte varit något problem. Alex tänder en cigg och blickar ut över gatan.
– För fyra år sedan var Plagwitz helt dött, det fanns inget här. Sedan kom barer, små butiker, frisörer. Nu har det blivit mer mångfald. Det är bara att se på vilka cyklar folk kommer hit med nu jämfört med när vi öppnade. Studenterna kör fortfarande på sina rishögar, men det är mycket fixies också, säger han.
Leipzig ligger bara en dryg timmes tågresa från Berlin. Många har också utnämnt staden till just ”nya Berlin”. New York Times gick så långt som att kalla den för ”bättre än Berlin”. Leipzigborna själva värjer sig mot beskrivningen. Staden har en egen karaktär och behöver inte positionera sig mot större metropoler. På många sätt är trotset och förnekelsen typisk för en stad som håller på att förändras.
Samtidigt vittnar trasiga gator och tomma lokaler mitt i staden om att Leipzig har långt kvar till de processer som gjort tidigare fattiga Berlinstadsdelar som Prenzlauer Berg och Kreuzberg till hemvist åt välmående medelklass – ”verkreuzbergung”, som Alex säger.
– Det är fint att bo här. Men det är också väldigt fattigt. Möjligheterna att tjäna pengar är få. Fattigt och sexigt, som Berlin, skrattar han.
Förut fabrik, i dag tillhåll för kreativa ungdomar.
Leipzig har skulder på hundratals miljoner euro. Och även om universitetet och kulturlivet har gjort att staden klarat omställningen till marknadsekonomi bättre än många andra städer i forna Östtyskland så är levnadsstandarden fortfarande betydligt lägre här än i väst.
En som tagit vara på de låga hyrorna är modedesignern Sandra Jahn, som driver ett skrädderi i en gammal fabrik på Plagwitz huvudgata Karl-Heine-Strasse. Under DDR-tiden var byggnaden ett armaturverk. Nu befolkas den stora industrilokalen, Westwerke, som den kallas, av konstnärer, hantverkare och designers. Sandra var en av de första som flyttade in, i början av 00-talet.
– Jag tycker att Leipzig är en bra plattform för den som har egna idéer att förverkliga. Här råder fortfarande en öppenhet, inte som i Berlin, där allt redan finns. Och så är det vackrare här, det finns sådana ytor, säger hon.
Sandra Jahn var med och byggde upp Westwerk i början på 00-talet. Lokalen hon hyr fungerar också som butik.
En kreativ miljö, men tillräckligt mycket småstad för att man ska få arbetsro, förklarar Sandra. Det enda problemet är att kundkretsen inte finns i Leipzig.
– Folk här är lite för alternativa för min nisch. De går hellre på loppis och handlar. Men jag har mitt klientel, jag säljer mest på internet, säger hon.
Heike Müller, som startade eget klädmärke för ett år sedan, håller med om att det är svårt att hitta kunder i lilla Leipzig. Tillsammans med ett par kollegor hyr hon en ateljé i Leipziger Baumwollspinnerei, i dag kort och gott Spinnerei. Namnet härstammar från det spinneri – Europas största – som inrymdes i lokalerna runt förra sekelskiftet. 1993 las verksamheten ner helt.
Efter några år med andra verksamheter började kreativa Leipzigbor intressera sig för lokalerna runt 2000. I dag är cirkeln sluten.
– I andra städer har man inte råd med en sådan här ateljé. Leipzig håller på att komma ikapp nu, fler och fler designers flyttar in. Men de som är intresserade av våra kläder finns fortfarande i Berlin, eller kanske i Stockholm, ler hon.
Heike Müller driver klädmärket Saxony Ducks.
Något av det finaste med en stad av Leipzigs storlek är närheten till naturen, säger nästan alla jag pratar med. Med cykel är man i skogen eller vid en sjö på en halvtimme. Ett populärt tillhåll är Cospudener See strax söder om staden, ett gammalt dagbrott som fyllts med vatten och i dag fungerar som badsjö.
Viktigast av allt verkar ändå framåtskridandet och utvecklingen. Alex Murawski tvekar och funderar en stund när jag frågar honom om vad han älskar allra mest med sin stad.
– Att den har utvecklats så mycket de senaste åren. Det finns tendenser jag inte gillar, för så fort pengarna flyttar in så höjs hyrorna och allt blir dyrare. Gentrifieringsspiralen, du vet. Men mångfalden är underbar. Känslan av ungdom och frihet. Alla har en känsla av att saker och ting går att uppnå. Folk har inte stagnerat i medvetandet. Det gillar jag.
Faksimil: Süddeutsche Zeitung Magazin.
Angela Merkels utmanare Peer Steinbrück har gjort det igen.
På omslaget till senaste Süddeutsche Zeitung Magazin pekar han finger åt kameran.
Nu rasar tyskarna mot kanslerkandidaten och hans långfinger – som han visat förut.
Nästa helg går Tyskland till val.
I ena ringhörnan: förbundskansler Angela Merkel, världens mäktigaste kvinna.
I andra: Peer Steinbrück. En loose cannon, tysk politiks råskinn, känd för sin frispråkighet och sitt lynne.
I helgen pryder han omslaget till Süddeutsche Zeitungs helgbilaga SZ Magazin – och passar på att visa upp sitt långfinger.
Den obscena gesten fångades på bild i samband med en intervju där Steinbrück ombads svara på frågor i form av bilder i stället för ord. När han fick frågan om sina många öknamn, däribland ”Peerlusconi”, hettade det till.
Enligt sueddeutsche.de ville kanslerkandidatens presstalesperson först stoppa bilden.
Men när Steinbrück själv fick frågan var det inga problem.
– Nein, das ist okay so, svarade han.
Nu får Steinbrück hård kritik från sina politikerkollegor. Philipp Rösler, vicekansler och partiledare för liberala FDP, är inte imponerad.
– Gesten är utesluten för en kanslerkandidat. Det går inte för sig, sa han under ett partikonvent i Mainz.
Även den tyska allmänheten verkar skeptiska till tilltaget. I en undersökning gjord av tidningen Bild tyckte 56 procent av de tillfrågade att det var ”oklokt”.
Det är inte första gången Steinbrück pekar finger i den tyska offentligheten. 2008, då han var finansminister, drog han fram långfingret under en riksdagsdebatt om ekonomi.
Om spektaklet får någon effekt på valresultatet återstår att se.
Texten är också publicerad på aftonbladet.se.
BERLIN.
Den tyske kanslerkandidaten Peer Steinbrück ska ha blivit utpressad.
I ett anonymt brev till toppolitikerns fru anklagas paret för att ha anlitat svart städhjälp i Bonn i slutet av 90-talet.
Familjen Steinbrück nekar till uppgifterna och kallar utpressningsförsöket för ”skamligt”.
”Varken en kanslerkandidat för SPD eller en förbundskansler får vara möjlig att utpressa”.
Så löd innehållet i ett brev till Gertrud Steinbrück – hustru till Peer Steinbrück, som om två veckor utmanar Angela Merkel om posten som Tysklands förbundskansler.
Enligt tidningen Bild anklagar den anonyme brevskrivaren paret Steinbrück för att ha anlitat svart städhjälp i slutet av 90-talet, då familjen var bosatt i Bonn. Gertrud Steinbrück ska också ha hotats att få sin man att hoppa av valrörelsen och dra tillbaka sin kandidatur.
1999 flyttade paret Steinbrück till den tidigare västtyska huvudstaden Bonn, efter att Peer Steinbrück valts till näringsminister i delstaten Nordrhein-Westfalen. Enligt utpressaren ska paret då ha anlitat en filippinsk kvinna som städhjälp, skriver Bild. Kvinnan, vars make arbetade som trädgårdsmästare på filippinska ambassaden, städade sedan tidigare hos Gertrud Steinbrücks mor Marie-Luise.
Efter flytten till Bonn tyckte Marie-Luise Steinbrück att hennes dotter och svärson behövde avlastning och föreslog städning en gång i veckan under ett halvår, som en inflyttningspresent. När de sex månaderna hade gått ska Gertrud Steinbrück enligt egen utsaga ha erbjudit kvinnan ett anställningskontrakt – något som hon inte kunde teckna, eftersom hennes man förlorat sitt jobb och därmed hela familjens uppehållstillstånd i samband med att ambassaden flyttade från Bonn till Berlin.
– Det berörde mig verkligen. Trots det var jag tvungen att säga till henne att jag naturligtvis inte kunde anställa henne svart. Som tröst gav jag henne 500 D-mark, säger Gertrud Steinbrück till Bild.
Peer Steinbrück reagerar starkt på utpressningsförsöket.
– Medborgarna kan vara säkra på en sak, och även gärningsmannen ska veta detta: paret Steinbrück är inte utpressningsbara. Och vi låter oss inte utpressas, säger han, enligt Bild.
Med två veckor kvar till valet – och därtill ett rejält försprång för Angela Merkel – kunde uppståndelsen knappast ha kommit mer olägligt för Steinbrück.
Den okände utpressaren söks nu av den tyska federala polisen Bundeskriminalamt.
BERLIN.
Den som följer mediebevakningen av tyska valet får lätt intrycket att allt redan är avgjort. Merkel vinner, det är inget snack om saken. Tråkigt och icke-journalistiskt, tyckte den Berlinbaserade tidningen ”Taz. Die Tageszeitung” – och bestämde sig för att hårdsatsa på valbevakning, med utgångspunkten att inget är avgjort förrän den 22 september.
– Vi bestämde oss för att förklara valutgången öppen. Vi ville inte instämma i mainstreamfåran, att Merkel redan har tagit hem allt. I stället fanns det en idé om att bredda det journalistiska perspektivet, säger Ulrike Winkelmann, inrikesredaktör på Taz.
Ulrike Winkelmann och valredaktionen på Taz.
Sedan slutet på augusti ger tidningen ut en sexsidig bilaga om valet varje utgivningsdag. För att få ihop material har redaktionsledningen bildat en arbetsgrupp om ett dussintal reportrar och redaktörer som enbart arbetar med valet. Och sedan tv-debatten i söndags – då utmanaren Steinbrück enligt undersökningar vann många osäkra väljares sympati – har tidningen fått gott om bekräftelse.
– Gensvaret har varit bra, vi har fått mycket positiva reaktioner. Sedan tv-duellen har vi också fått ett kvitto på att det var ett bra initiativ. Vi vill inte bedriva en rödgrön kampanj. Men vi tror inte på det resten av journalistkåren skriver, att ingen kommer åt Merkel, säger Ulrike Winkelmann.
Winkelmann tycker att det finns en förtvivlan bland tyska politiska journalister, även sådana som inte nödvändigtvis sympatiserar med CDU. Att göra förutsättningslös valjournalistik är att ta ansvar, säger hon, även om Taz-redaktionen står till vänster politiskt, kanske närmast Die Grüne.
– Antalet väljare som är osäkra in i det sista växer för varje val. De utgör en enorm potential för SPD, det visar inte minst tittarundersökningarna efter debatten i söndags, säger hon.
BERLIN.
Duellen mellan Tysklands förbundskansler Angela Merkel och utmanaren Peer Steinbrück blev inte den urladdning många hoppats på.
NSA-skandalen och regeringsfrågan blev de hetaste ämnena i debatten – som enligt de flesta föll ut till Steinbrücks fördel.
Men att det skulle räcka för att vända opinionen är svårt att tänka sig.
”Jag hoppas bara att han inte låter sig provoceras. För den som låter sig provoceras förlorar.”
Så löd Gertrud Steinbrücks råd till sin make Peer inför tv-duellen mot Tysklands förbundskansler Angela Merkel i går kväll. Och på det stora hela tog den socialdemokratiske utmanaren sin hustru på orden. Men bredvid Merkel – lugnet själv – är det svårt att inte framstå som en högljudd bråkstake.
Peer Steinbrück är en skicklig debattör, rapp i replikskiftena, alltid med svar på tal. Angela Merkel är betydligt mer försiktig. När hon fick frågor om NSA-affären, som varit en het potatis under valrörelsen, hade hon svårt att ge några vettiga svar.
Avlyssningsskandalen blev också, tillsammans med skatterna och regeringsfrågan, den största stötefrågan under den direktsända duellen i går.
– Jag handlar inte först och tänker sedan, utan tvärtom, sa Merkel som svar på kritiken att hon varit passiv efter att skandalen uppdagats.
Svaret imponerade inte på SPD-ledaren, som hånade Merkel för att hon sagt ”jag avvaktar” på en presskonferens om NSA-affären.
– Det handlar om brott mot den tyska författningen. Jag hade förväntat mig mer av en tysk förbundskansler, sa han.
Under valkampen har Steinbrücks socialdemokrater riktat stenhård kritik mot systemet med privata sjukförsäkringar, som man menar delar in befolkningen i ett a-lag och ett b-lag. När Steinbrück fick frågan om hur han själv var försäkrad – privat – kom han så ur balans för första och enda gången.
Mot slutet av debatten kom diskussionen om regeringsalternativen upp. Då hettade det till igen.
– Jag vill inte sitta i en sådan regering, svarade Steinbrück bestämt på frågan om han kunde tänka sig att sätta sig i en regering under Merkel.
– Ingen strävar heller efter det, svarade hon.
Steinbrück satsade under hela duellen på att måla ut Merkel som idéfattig och sävlig. Enligt ARD:s tittarundersökning var det också han som vann debatten. Men att det skulle räcka för att övertyga någon majoritet av de 20 miljoner tv-tittarna som följde sändningen – det är svårt att tänka sig.
Texten är också publicerad i Aftonbladet 130902.
BERLIN.
90 minuter, fyra tv-kanaler – och 20 miljoner tittare.
I kväll drabbar Angela Merkel och utmanaren Peer Steinbrück samman i den enda tv-duellen inför tyska valet om tre veckor.
Många ser kraftmätningen som Steinbrücks sista chans att ta upp kampen mot Tysklands populära förbundskansler.
Han är en politisk slugger som inte drar sig för att säga vad han tycker.
När socialdemokraten Peer Steinbrück i kväll möter Tysklands förbundskansler Angela Merkel i den enda tv-duellen inför tyska valet är det i direktsändning, inför 20 miljoner tittare. Ett upplägg som kan göra vem som helst knäsvag.
Tyska medier kallar debatten för Steinbrücks sista chans att hämta in Merkels försprång. Med tanke på att hans parti SPD på sin höjd får 25 procent i opinionsmätningarna – att jämföra med omkring 40 procent för Merkels CDU – så lär det bli en tuff match.
Den 90 minuter långa debatten sänds i fyra kanaler samtidigt och väntas ses av närmare 20 miljoner tyskar. Reglerna är stenhårda. Avståndet mellan kandidaterna är uppmätt på centimetern. Var kamerorna ska stå har förhandlats fram mellan tv-bolagen och partierna. Och för att ingen ska få mer utrymme än den andra klockas Merkels och Steinbrücks svar på sekunden.
Framför allt: inga fusklappar är tillåtna.
– Det är ett strikt format som inte ger mycket utrymme för improvisation. Men en av de fyra utfrågarna kommer från underhållningsvärlden, många hoppas att han ska lätta upp det hela med lite mindre formella frågor, säger Johannes Kuhn, politisk redaktör på Süddeutsche Zeitung.
Peer Steinbrück har gått hårt åt Angela Merkel i valrörelsen och anklagat henne för att vara passiv och tom på idéer. Merkel, å sin sida, har knappt nämnt sin motståndare vid namn. Ikväll tvingas hon lägga den strategin åt sidan.
Lotten har avgjort att Steinbrück får första frågan och Merkel den sista. Frågorna ställs av fyra programledare och är uppdelade på fyra temaområden: aktuellt, arbete och sociala frågor, finanser, säkerhet. För varje fråga får kandidaterna 90 sekunder på sig att svara.
Om Steinbrücks tapperhet räcker för att övertyga osäkra väljare återstår att se. Men att tro att duellens utgång kommer att göra mirakel för SPD är dumdristigt, enligt Johannes Kuhn.
– Det är klart att det kan ha betydelse för det ganska stora antal som inte bestämt sig än. Men frågan är om det finns någon verklig chans för Steinbrück, med tanke på hur tydligt försprång CDU har, säger han.
Texten är också publicerad på aftonbladet.se.
MÜNCHEN.
Bakom fontänen på Karlsplatz står Wenzel Vaclav och delar ut flygblad. Han försöker värva väljare till Bayernpartei, som kräver att Bayern lämnar Tyskland och bildar ett eget land, helst omgående.
– Vi skickar 40 miljarder euro till Berlin varje år. Och vad får vi för det? Ingenting. För att tala klarspråk så är det scheisse, säger han.
Marienplatz i München. Här ska det inte byggas någon moské, om Bayernpartei får bestämma.
Bayernpartei ställer upp både i de bayerska lantdagsvalen och i valet till Bundestag. Wenzel Vaclav ger mig en lapp med en bild på en ung kvinna.
– Det är min dotter. Hon är den yngsta kandidaten någonsin, bara 18 år. Vi vill lyfta fram ungdomarna, de blir alltid överkörda annars.
I 25 år hade Wenzel Vaclav eget inom krogbranschen. Men när rökförbudet infördes i Bayern 2010 drogs mattan undan under hans fötter, förklarar han. Därför samlar han också in namnunderskrifter för att förbudet ska upphävas.
– Jag förlorade mitt levebröd. Hälften av dem som kommer hit röker inte själva. Det handlar inte om cigaretter, det handlar om förmynderi.
Vaclav tycker att det är för mycket förbud i samhället över huvud taget.
– Det hänger ihop med Bryssel, de stiftar ständigt nya lagar och reglerar saker i stället för att låta förnuftet styra. Det vill vi bekämpa.
Bredvid mig står ett medelålders par som av dialekten att döma är hemmahörande i München. De nickar igenkännande när Vaclav lägger ut texten om den ”förbudspolitik” som han menar råder i Tyskland.
– Snart får man väl inte äta kött längre, muttrar kvinnan och lommar i väg över torget.
Många som kommer förbi Wenzel Vaclavs husbil skriver på mot rökförbudet.
Även på invandringsområdet har Bayernpartei en tydlig politik. Kom gärna hit, men passar det inte, åk hem.
– Bayern är ett vackert land, folk får gärna flytta hit. Men de ska anpassa sig. Det kan inte vara så att främlingar kommer hit och ändrar på allt. Borta på Marienplatz kan man till exempel inte bygga en moské, det skulle inte passa. Det är som att bygga en katolsk kyrka i Istanbul, det går inte, säger Wenzel Vaclav.
ULM.
Nyckelordet? Deutschland.
Det är fest i Ulm. Närmare fem tusen flockas på torget utanför den monumentala stadskyrkan för att lyssna på Angela Merkel, eller ”Angie” som hon kallas av sina fans. Dubbelt så många som på Steinbrücks framträdande i nästan lika stora Esslingen härom dagen. Men så är det också en förbundskansler som kommer till staden.
Merkel utstrålar lugn och know-how, som alltid. Hon är ingen agitator. Politikern Merkel är ägnad att leda ett land, inte käbbla med oppositionen om hyresreglering och marginalskatter. På scenen står Angela Merkel, Kanzlerin der Bundesrepublik Deutschland.
– Kära medborgare i Ulm, jag har kommit för att tala till er. Det är en allvarlig tid. Vi har alla sett de fruktansvärda bilderna från Syrien. Döda kroppar. Barn. Regeringen, utrikesministern och jag, arbetar tillsammans med våra kollegor för att hjälpa det syriska folket, inleder hon.
Merkel är statsmannamässig. Pratar gärna om oroshärdar i Mellanöstern, men håller sig för god för att gå i polemik med sin motståndare Peer Steinbrück. Faktum är att hon undviker att över huvud taget nämna honom vid namn. Enda gången det hettar till är när kanslern nämner de lägstalöner på 8,50 euro i timmen som SPD vill införa.
– Arbetsgivare och fackförbund förstår sig bättre på löner än vad politiker gör, ryter hon, som en annan gråsosse.
Poliser överallt.
Den politiska strategin är uppenbar: minsta möjliga konfrontation. Allt fokus på regeringens förmåga och angelägenheter. Och förbundsrepubliken, i hjärtat av Europa. Merkel basar över CDU, men framför allt leder hon Tyskland.
Deutschland, Deutschland, Deutschland.
– Det är ett bra land vi har. Sedan mer än 60 år lever vi i fred, i ett enat Europa. Vi har Europas lägsta ungdomsarbetslöshet. Vi tillverkar de bästa bilarna och de bästa maskinerna, säger hon, som för att påminna väljarna om deras sits.
Anita Sommer som bor i Ulm har ett gott öga till förbundskanslern.
– Det är bra att det sitter en kvinna vid makten. Däremot tycker jag att hon borde bry sig mer om de funktionshindrade, säger hon.
Om hon går och röstar vet hon inte än.
– Jag skulle gärna se Merkel som kansler fyra år till. Men jag bryr mig inte så mycket om politik, säger hon.
Anita Sommer vill att vården ska få mer resurser. ”Alla blir vi gamla en dag”, säger hon.
Att färre masar sig till vallokalen om tre veckor behöver inte nödvändigtvis vara ett problem för Merkel. Vissa hävdar att hon ägnar sig åt så kallad ”asymmetrische Demobilisierung”, enkelt uttryckt att avstå från att yttra sig i kontroversiella frågor och på så vis göra det svårare för motståndaren att mobilisera sina väljare. Vilka partier som gynnas av ett lägre valdeltagande är dock alltid svårt att förutse.
Den socialistiske hunden ”Max aus Ulm” med sin husse Gregor Schnürle kommer nog inte att rösta på Merkel.
”Angie” avslutar ändå med en uppmaning till de församlade.
– Nu handlar det om att vi alla är inbjudna att fatta ett beslut. Om hur vi föreställer oss Tysklands väg de närmaste åren. Jag vill gärna arbeta fyra år till som förbundskansler för Tyskland!