”Europa, vad är det som händer?” Så avslutar vår reporter Erik Wiman sitt och fotografen Jerker Ivarssons reportage från Bicske i Ungern igår. Sedan fortsätter han skriva. ”Är det för känslomässigt?” frågar han oss. Vi tycker inte det.

Skriken hörs på långt håll. Trots att de stiger ur barnhalsar överröstar de alla andra ljud i kaoset som råder. När vi springer mot platsen tänker jag att det är så här världen låter. 

Det här ljudet hörs när bomberna faller i Aleppo. Det hörs på rangliga båtar över Medelhavet. Det hörs längs de taggtrådar som Europa håller på att linda runt sig självt som ett sylvasst skal. 

Vårt soundtrack 2015 är människor som skriker i panik och skräck. 

Vi kommer fram och jag hinner se hur pappan får ett slag mot huvudet av en polis. Han hukar, men blir kvar stående på fötter. Med ena handen tar han sig för skallen. Den andra håller han skyddande över sina två barn, en pojke och en flicka. 

Gråten vi hörde är deras. De skriker ordlöst i rädsla när familjen pressas framåt av muskulösa poliser, vars order är att flyktingar som kommer till stationen i Bicske ska bussas till läger för registrering. 

Fler och fler journalister kommer skyndande för att se vad som händer. Ilskna tv-strålkastare i ansiktet på pojken och flickan. Han är yngre än tio år, men vill vara stor och skriker mot oss och mot poliserna. Han vill skydda sin syster, men tårarna tar över och han sätter sig till sist hjälplös på gräset. Ett barn som borrar ner naglarna i jorden, en grästuva är det enda vapen han hittar. Han slänger den på sin omvärld.

Det är ingen vacker stund heller för journalistiken. Jag ber en tv-fotograf med den starkaste strålkastaren att backa lite, men får ett ”mind your own fucking business” tillbaka. Och visst, även jag skulle bli tokig om en annan journalist la sig i mitt jobb, men hur gärna vi än vill berätta måste vi visa hänsyn för människors utsatthet.

Poliserna fortsätter att försöka pressa familjen mot de väntande bussarna. Mamman och pappan, jag får aldrig veta deras namn, gör sitt bästa för att skydda sina barn. Till sist ger hela familjen upp och sjunker ner på marken. 

De har lämnat ett krig bakom sig och det här är vad Europa erbjuder i form av hjälp.

Det är lätt att bara låta skuggan falla tungt över Ungern, där två panikslagna barn och deras förödmjukade föräldrar bara är den senaste i raden av övergrepp jag bevittnat, men om fredsunionen EU inte förmår enas om en och samma värdegrund i den katastrof som nu pågår, vilka fundament finns då kvar? 

Allt är kaos nu. Ett ungt par omringas av minst tio poliser. Hon är gravid  och de håller varandras händer när de sätter sig ner på marken. Kvinnan vädjar upp mot uniformerna att hon ska få gå tillbaka ombord på tåget, men får inget svar. 

Det är omöjligt att inte tänka att det där kunde ha varit jag och min fru. 

Det kunde varit du och din familj. 

Det kunde vara ditt barn med fingrarna nedborrade i jorden.

Erik Wiman