En sak står allt mer klart i den amerikanska presidentvalskampanjen. Donald Trump är fixerad av islam och muslimer. Här är några av hans senaste förslag:

”Vi ska stänga moskéer” (14 november)

”Muslimer ska tvångsregistreras i databas” (15 november)

”Alla muslimer ska förhindras att komma in i USA” (7 december)

Den 69-årige Trumps hätska, och av många ansedda som islamofobiska, uttalanden kan tyckas vara sprungna i stunden och allt annat än genomtänkta. Så är inte fallet. När Donald Trump påstår att var fjärde amerikansk muslim tycker att våld mot amerikaner i USA är en rättfärdigad del av global jihad och att hälften tycker att amerikanska muslimer själva borde få välja om de vill leva under sharialagar är siffrorna inte tagna ur luften.

Så varifrån kommer de?

Svaret: från tankesmedjan Center for Security Policy, CSP. Och dess grundare Frank Gaffney, 62.

Gaffney arbetade på 1980-talet med försvarsfrågor under Ronald Reagan. Därefter grundade han CSP, som snart gjorde sig känt för sina krav på mer pengar till försvaret och bomber över Mellanöstern. Frank Gaffney har liknat en moské på Manhattan vid en trojansk häst, anklagat Saddam Hussein för att ha legat bakom terrorattacken den 11 september 2001 och antytt att president Barack Obama i själva verket är är muslim.

Med tiden har CSP:s arbete allt mer kretsat kring övertygelsen om att USA förstörs inifrån – av islam. Och Gaffney, som en gång var djupt respekterad i breda kretsar, har stämplats som extremist och islamofob.

Hur är det då med Frank Gaffneys undersökningar av amerikanska muslimers åsikter, som ligger till grund för Trumps påståenden?

Tja, de är minst lika kontroversiella som åsikterna. Undersökningen som ligger till grund för Trumps påståenden i denna text baseras till exempel på 600 svarande, som anmält sig frivilligt över internet. En jämförelsevis mycket liten grupp som inte är representativ USA:s muslimska befolkning.

Frank Gaffney ger Trump trovärdighet och legitimitet. Och får nya, skarpa politiska förslag tillbaka. Så ser växelspelet ut mellan den utpekade islamofoben – och mannen som kan bli USA:s näste president.

Angela Merkel är Årets person 2015. Åtminstone enligt Time.

Merkel är ”den fria världens kansler” enligt magasinet som utsett årets person sedan 1927. Även om utmärkelsen faktiskt hette Årets man ända fram till 1999. Flera kvinnor har ändå fått utmärkelsen genom åren.

Mer uppmärksamhet än årets val av person väcker ännu så länge årets val av porträtt till omslaget. ”Även om porträttlikheten är viktig hoppas jag att jag också vävt in kanslerns värdighet och medmänsklighet i verket”, säger konstnären Colin Davidson till Time.

Filmen är 2:30 minuter lång. En grupp kedjade fångar i overaller tvingas ned på knä. Välklädda rebeller lyfter vad som ser ut att vara ryska Makarovpistoler mot deras nackar. Så blir rutan svart. Det enda som hörs är ljudet av vapen som osäkras. Så tillbaka till rebellerna – som lägger ned vapnen, drar av sig huvorna och går. Budskapet: ”Muslimer är inte brottslingar”.

Senaste propagandafilmen från Syrien är en av de mer effektiva i genren. Bakom den står rebellgruppen Shamiyafronten, som också kallas Levantfronten. Gruppen strider mot såväl IS som regeringsstyrkor i belägrade Aleppo.

Världen tycks snurra runt Turkiet just nu.

Natolandet sköt i förra veckan ner ett ryskt stridsflygplan och fick för en stund hela världen att hålla andan. Samtidigt har Turkiet just tecknat ett hett omdiskuterat samarbetsavtal med Europa värt 30 miljarder kronor för att sätta stopp på flyktingströmmen.

Innanför landets gränser tycks det mesta däremot snurra runt den allt mäktigare presidenten Recep Tayyip Erdoğan, 61.

I november vann hans parti AKP en förkrossande seger och väntas nu skriva om grundlagen så att Erdoğan får ännu mer makt. Även om kritiken från utlandet varit hård – inte minst då journalister fängslats för att ha kritiserat presidenten på Twitter eller på andra sätt drivit med honom – tycks det mesta gå presidentens väg.

Det mesta, men inte allt.

Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg slog den 1 december nämligen fast att Turkiets beslut att mellan 2008 och 2010 att stänga ner filmdelningsajten Youtube bröt mot internationella konventioner om yttrandefrihet. Erdoğan var under tiden premiärminister.

Såväl Youtube som Twitter och Facebook har därefter släckts ner många gånger, senast i samband med årets parlamentsval.

Beslutet kan ses som en knäpp på presidentens näsa.

Sett till den senaste veckans kohandel mellan EU-länderna och Erdogan handlar frågan knappast längre om den turkiske presidenten bryr sig om beslutet.

Utan om resten av världen gör det.