Vår reporter Nour Saeed är en del av vår Tysklandsredaktion. Hon flydde själv till Sverige från Syrien. Läs hennes berättelse från centralstationen i München.
Det är tisdagen den 8 september. För dig som svensk medborgare är det en helt vanlig dag. Men för många flyktingar från Syrien börjar ett nytt liv i samma ögonblick de kommer till Europa.
Som reporter för Aftonbladet, på centralstationen i München för att bevaka flyktingströmmen från Syrien, är det svårt att tränga undan mina personliga känslor som syrier.
En kvinna med brutet ben och en åttaårig dotter ber mig att inte fotografera henne. När jag försöker fråga henne vad som hänt med benet ber hon mig att inte fråga framför dottern.
Det finns en berättelse här, men inte om varför hon flytt till Tyskland eller vilka smugglare hon använde för att ta sig hit. Berättelsen handlar om hur hennes åttaåriga dotter ska kunna leva med känslan av att hennes mor förnedrats framför hennes ögon.
Jag frågar mamman om det var polisen i Ungern? Hon nickar medan hennes vackra mamma–ögon börjar gråta.
Jag tänker att den här migrationen slår sönder en mångtusenårig civilisation. Det första feniciska alfabetet; myten om de första sjöfararna ter sig parodisk under tågresorna genom Europa.
Själv såg jag bara fötterna av mitt folk. Inga ansikten. Bara panikslagna kroppar på väg mot ingenting annat än överlevnad.
Plötsligt väcks jag ur mina tankar av en ung tysk kvinna. Hon tror att jag är nyanländ där jag står på perrongen. Hon ger mig ett brev på arabiska och litet smågodis. Jag öppnar brevet.
”Air mail,
Till dig.
Du får ett brev idag. Det är så långt att du inte hinner läsa ut det idag. Det är ett väldigt speciellt brev, skrivet till just dig och det kommer långt bortifrån, från Kina, Australien eller ännu längre bort. Från rymden, månen, Venus eller Mars. Du får det här brevet från en plats där inget mörker finns, där du inte behöver läkare eller sjukhus. Där evigheten är ett enda långt firande.”
Jag tänker att varma ord kan bygga ett nytt liv.
Nour Saeed
