En sak står allt mer klart i den amerikanska presidentvalskampanjen. Donald Trump är fixerad av islam och muslimer. Här är några av hans senaste förslag:

”Vi ska stänga moskéer” (14 november)

”Muslimer ska tvångsregistreras i databas” (15 november)

”Alla muslimer ska förhindras att komma in i USA” (7 december)

Den 69-årige Trumps hätska, och av många ansedda som islamofobiska, uttalanden kan tyckas vara sprungna i stunden och allt annat än genomtänkta. Så är inte fallet. När Donald Trump påstår att var fjärde amerikansk muslim tycker att våld mot amerikaner i USA är en rättfärdigad del av global jihad och att hälften tycker att amerikanska muslimer själva borde få välja om de vill leva under sharialagar är siffrorna inte tagna ur luften.

Så varifrån kommer de?

Svaret: från tankesmedjan Center for Security Policy, CSP. Och dess grundare Frank Gaffney, 62.

Gaffney arbetade på 1980-talet med försvarsfrågor under Ronald Reagan. Därefter grundade han CSP, som snart gjorde sig känt för sina krav på mer pengar till försvaret och bomber över Mellanöstern. Frank Gaffney har liknat en moské på Manhattan vid en trojansk häst, anklagat Saddam Hussein för att ha legat bakom terrorattacken den 11 september 2001 och antytt att president Barack Obama i själva verket är är muslim.

Med tiden har CSP:s arbete allt mer kretsat kring övertygelsen om att USA förstörs inifrån – av islam. Och Gaffney, som en gång var djupt respekterad i breda kretsar, har stämplats som extremist och islamofob.

Hur är det då med Frank Gaffneys undersökningar av amerikanska muslimers åsikter, som ligger till grund för Trumps påståenden?

Tja, de är minst lika kontroversiella som åsikterna. Undersökningen som ligger till grund för Trumps påståenden i denna text baseras till exempel på 600 svarande, som anmält sig frivilligt över internet. En jämförelsevis mycket liten grupp som inte är representativ USA:s muslimska befolkning.

Frank Gaffney ger Trump trovärdighet och legitimitet. Och får nya, skarpa politiska förslag tillbaka. Så ser växelspelet ut mellan den utpekade islamofoben – och mannen som kan bli USA:s näste president.

Angela Merkel är Årets person 2015. Åtminstone enligt Time.

Merkel är ”den fria världens kansler” enligt magasinet som utsett årets person sedan 1927. Även om utmärkelsen faktiskt hette Årets man ända fram till 1999. Flera kvinnor har ändå fått utmärkelsen genom åren.

Mer uppmärksamhet än årets val av person väcker ännu så länge årets val av porträtt till omslaget. ”Även om porträttlikheten är viktig hoppas jag att jag också vävt in kanslerns värdighet och medmänsklighet i verket”, säger konstnären Colin Davidson till Time.

Filmen är 2:30 minuter lång. En grupp kedjade fångar i overaller tvingas ned på knä. Välklädda rebeller lyfter vad som ser ut att vara ryska Makarovpistoler mot deras nackar. Så blir rutan svart. Det enda som hörs är ljudet av vapen som osäkras. Så tillbaka till rebellerna – som lägger ned vapnen, drar av sig huvorna och går. Budskapet: ”Muslimer är inte brottslingar”.

Senaste propagandafilmen från Syrien är en av de mer effektiva i genren. Bakom den står rebellgruppen Shamiyafronten, som också kallas Levantfronten. Gruppen strider mot såväl IS som regeringsstyrkor i belägrade Aleppo.

Världen tycks snurra runt Turkiet just nu.

Natolandet sköt i förra veckan ner ett ryskt stridsflygplan och fick för en stund hela världen att hålla andan. Samtidigt har Turkiet just tecknat ett hett omdiskuterat samarbetsavtal med Europa värt 30 miljarder kronor för att sätta stopp på flyktingströmmen.

Innanför landets gränser tycks det mesta däremot snurra runt den allt mäktigare presidenten Recep Tayyip Erdoğan, 61.

I november vann hans parti AKP en förkrossande seger och väntas nu skriva om grundlagen så att Erdoğan får ännu mer makt. Även om kritiken från utlandet varit hård – inte minst då journalister fängslats för att ha kritiserat presidenten på Twitter eller på andra sätt drivit med honom – tycks det mesta gå presidentens väg.

Det mesta, men inte allt.

Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg slog den 1 december nämligen fast att Turkiets beslut att mellan 2008 och 2010 att stänga ner filmdelningsajten Youtube bröt mot internationella konventioner om yttrandefrihet. Erdoğan var under tiden premiärminister.

Såväl Youtube som Twitter och Facebook har därefter släckts ner många gånger, senast i samband med årets parlamentsval.

Beslutet kan ses som en knäpp på presidentens näsa.

Sett till den senaste veckans kohandel mellan EU-länderna och Erdogan handlar frågan knappast längre om den turkiske presidenten bryr sig om beslutet.

Utan om resten av världen gör det.

Mönstret upprepar sig varje gång. Efter terrordåden kommer kraven på fasta, tydliga svar. Tuffare tag. Mer bomber.

Som nu, i Frankrike. Tre dagar efter terrordåden i Paris talade den franske presidenten Francois Hollande inför kongressen på slottet i Versailles. Han lovade strängare lagar och skärpta kontroller på hemmaplan… och nya bomber därborta.

Mer våld, tycks alltid vara svaret.

Biter det på IS?

Nej, inte om man får tro den franske journalisten Nicolas Hénin, 40. Och han vet mer om saken än de flesta. I tio månader satt han fånge hos IS, innan han frigavs tillsammans med tre andra journalister förra våren.

I en debattartikel i brittiska The Guardian berättar han om sin tid som terrororganisationens fånge. Nicolas Hénin beskriver IS-männen, som vi andra bara sett skymta i propagandafilmer på nätet.

Deras barnsliga, men brutala lekar. Skenavrättningarna. Våldet.

– Jag tyckte de var mer dumma än onda, skriver han.

IS-männen är övertygade om att kristna och muslimer inte kan leva sida vid sida och letar ständigt efter tecken på apokalypsen och det totala kriget, enligt Hénin.

Mer bomber stärker bara deras övertygelse.

Så vad skulle kunna rubba deras världsbild?

Tolerans. Enighet.

Bilder på kristna européer som välkomnar muslimska flyktingar, menar Hénin som avslöjar att han fortfarande chattar med sina fångvaktare från IS då och då.

Läs Nicolas Hénins text här.

Och läs en intressant analys på samma tema här.

I veckan är det tio år sen Paris förorter brann. Vår reporter Susanna Hållbus berättar om upploppen – och om vad som hände sen.

*****

Strax efter 18, en torsdag i oktober 2005, i Clichy-sous-Bois, en förort till Paris.

Två tonåriga pojkar dör av en kraftig elchock inne i en transformatorstation. De hade klättrat över staketet för att komma undan polisen. Zyed Benna och Bouna Traoré var bara 17 och 15 år gamla.

Deras kompis, 17-årige Muhittin Altun, överlevde mirakulöst.

I Clichy-sous-Bois är arbetslösheten hög. Invånarna har invandrarbakgrund. Uppdämd frustration över regeringens slapphänthet och polisens rasism och trakasserier, triggas av pojkarnas dödsolycka.

Redan samma kväll som olyckan, 27 oktober 2005, började kravallerna i Clichy-sous-Bois, som ingår i förortsområdet Seine-Saint-Denis. Första november spreds upploppen till hela Seine-Saint-Denis. Dagen därpå: till städer i hela Frankrike.

*****

Reportern Magnus Falkehed, som då arbetade för Aftonbladet, berättar om krigsliknande sammandrabbnigar mellan ungdomar och poliser. Brända bilar, krossade busshållplatser – och skottskadade personer.

”Ovanför våra huvuden cirklar en helikopter. Strålkastaren söker över taken på de grå femvåningshusen i jakt på smygskyttar”, skriver han om upploppens tionde dag.

*****

Upprorsmakarna beväpnade sig med gatsten, molotovcocktails och ibland skjutvapen. Dåvarande inrikesminister – och senare president – Nicolas Sarkozy kallade dem för ”slödder” och sa att han skulle spola rent i förorterna med högtryckstvätt.

Utegångsförbud. Undantagstillstånd. Förutom 9500 extra poliser i tjänst, satte myndigheterna in en tillfällig lag som inte varit i bruk sen kriget mot Algeriet på 1960-talet.

Efter en månad ebbade upploppen ut. Totalt brändes 10 000 bilar och 300 byggnader. Räkningen för förstörelsen landade på två miljarder kronor.

I våras, efter nära tio år av utredningar kom så domen mot poliserna som jagade tonårspojkarna. De frikändes.

Den nu 27-årige överlevaren, Muhittin Altun, säger till France 3 att han gillar att kolla kriminalserier på TV.

– Där blir de skyldiga alltid straffade.

Han bär fortfarande långärmat för att dölja de fysiska ärren.

Susanna Hållbus

Skälen att oroa sig för utvecklingen i Thailand är många just nu. Militärjuntan, som tog makten 2014, inskränker yttrandefriheten steg för steg.

Kritiska röster har fängslats. Friheten på nätet hotas att dras åt när all internettrafik ska gå igenom en statlig kontrollerad portal.

Att mänskliga rättigheter kränks i semesterlandet brukar inte skapa några stora rubriker här hemma. Så heller inte nu.

Men kanske kan det senaste påbudet från juntan på allvar rucka på bilden av Thailand som problemfritt partyland.

Det är numera förbjudet att ta selfies med ölflaskor.

Jo, du hörde rätt.

Juntan, som har skärpt alkohollagarna, varnar för att en selfie med en ölflaska kan betraktas som ”uppmuntrande av andra att konsumera alkohol”, skriver Global Post. Något som kan ge ett års fängelse och motsvarande 110 000 svenska kronor i böter.

Man kan se den här texten som en påminnelse till var och en av de 300 000 svenska turister som väntas åka till Thailand i vinter att tänka sig för nästa gång kvällssolen sjunker i havet och ölflaskan känns så där perfekt sval i handen.

Ditt paradis är någon annans diktatur.

När vi som utrikesjournalister reser till ett land gör vi alltid en riskbedömning. Hur känslig är frågan vi ska bevaka?

Vilka risker finns det för oss och våra källor?

Att intervjua gatubarn, som nu var fallet, är vanligtvis mindre problematiskt än att rapportera om politiskt förtryck och militära konflikter. Att det finns fattiga och utsatta barn i ett land som Marocko är trots allt ingen hemlighet.

När jag och fotograf Niclas Hammarström anlände till Marocko förra torsdagen uppgav vi tydligt att vi var i landet som journalister. På plats i staden Tanger valde vi att inte fotografera poliser, hamnanläggningar eller andra platser som skulle kunna vara vara säkerhetsklassade.

Ändå greps vi av marockansk polis, tvingades radera bilder och förbjöds att arbeta i landet.

Vi har i efterhand förgäves sökt Marockos ambassad för en förklaring. Det kan så klart vara så att man inte vill svärta ner turistbilden av Marocko som ett spännande, exotiskt resmål med bilder på usatta barn. Men en sak fick oss att reagera under den timme vi hölls på polisstationen i marockanska Tanger.

Poliserna tog vid flera tillfällen upp frågan om Sverige och Västsahara.

Sedan 1970-talet ockuperar Marocko det sydliga ökenlandet. Att Sverige nu uppges vara på väg att erkänna Västsahara har inte väckt någon större uppmärksamhet här hemma. I Marocko, däremot, har det retat upp politiker och lett till massiva protester.

I förra veckan beslutade marockanska myndigheter att stoppa Ikeas planer på att bygga varuhus i landet. Officiellt handlade det om saknade tillstånd, men enligt en lokal nyhetssajt som står kungahuset nära var det en markering mot Sveriges planerade erkännande av Västsahara.

Marocko har också ställt in överläggningarna med inrikesminister Anders Ygeman (S) om att hitta en lösning för att de unga gatubarn som lever i Sverige utan id-handlingar ska kunna återvända.

Vi kan inte så klart inte påstå att det finns en koppling mellan Sveriges hållning i Västsaharafrågan och att Aftonbladet förhindras att arbeta i landet. Däremot är det uppenbart att relationerna mellan Sverige och Marocko är sämre än på mycket länge.