Bloggen är hemma i New York och andas igen efter de senaste veckornas urladdningar i Iowa, New Hampshire och South Carolina.
Här är valfebern betydligt mildare, i den mån den nu överhuvudtaget kan påstås existera.
Ja, tabloiderna New York Post och Daily News – den senare på slutet förbluffande stridslysten och vildsint – har förstås en field day med The Donald, New Tork Times opinionssidor bågnar av analyser och kommentarer om varje utspel och varje rörelse i opinionen och nyhetskanalerna på tv vevar val dygnet runt.
Men ute i vardagsmyllret märks det inte alls att USA är mitt uppe i den krångliga processen att vaska fram Barack Obamas efterträdare. Inga Trump-plakat kantar gatorna, inga kandidater är här och håller valmöten, inga kampanjarbetare kommer fram och försöker prångla på på oss reklam.
Så avgörs delstaten New Yorks primärval inte heller förrän 19 april. Vid det laget brukar striden för länge sedan vara avgjord och New Yorks inflytande över vem respektive parti utser till presidentkandidat är därför alltid begränsat – trots att så många delegater står på spel; bara i Kalifornien rymmer den demokratiska potten fler och bara i Kalifornien, Florida och Texas fördelas fler republikanska.
Likafullt kastar världsmetropolen här ute på östkusten, republikens största stad, en särdeles lång skugga över The Battle of 2016.
Det går rentav att påstå att New York aldrig tidigare satt så stark prägel på ett presidentval.
Just nu är ju bägge lägrens front runners – Donald Trump och Hillary Clinton – till exempel new yorkers. Ja, Hillary kommer ursprungligen från Illinois och bodde länge i Arkansas, men efter maken Bills sista mandatperiod i Vita huset flyttade familjen Clinton hit och från till 2001 till 2009 representerade hon de facto delstaten i självaste senaten i Washington.
Vidare är Clintons enda utmanare, Bernie Sanders, uppvuxen i Brooklyn – och till framtoning, temperament och manér en så perfekt reflexion av denna mytiska stadsdel att det tidvis blir komiskt.
Sedan väntar vi ju bara att på att den näst rikaste miljardären på hela Upper East Side, förre borgmästaren Michael Bloomberg, ska kasta sig in i racet som independent.
Dessutom har vi fått det som Ted Cruz med suveränt förakt kallar ”New York-värderingar” dissekerade i republikanska debatter – och too-big-fail-bankerna de käbblar om är alla inhysta i skyskrapor på södra Manhattan; jag ser dem alla från vardagsrumsfönstret här i skymningen.
Kort sagt:
It’s a New York thang, baby.
Men det mest remarkabla – frånsett, möjligen, att bägge de stora valvakorna i november kan komma att hållas mitt i Gotham City; det har aldrig hänt i modern tid – är ändå att denna gapiga, buffliga, burdusa och skrytsamma häxkittel till stad i så hög grad kommit att färga själva tilltalet i valrörelsen.
Det beror, självfallet, på The Donald – en produkt av sin hemstad om vi nånsin sett en.
Som Al Sharpton – kontroversiell baptistpastor, medborgarrättsaktivist, medieprofil och narcissist som i sanning har New York-blod pumpande i ådrorna han också – konstaterar i en underhållande intervju med Politico:
Donald Trump är den vita versionen av famöse boxningspromotorn Don King, en klassisk hustler från Queens, en skamlös ”self-promoter” som visserligen föddes rik men kom från en förort, var tvungen att slå sig in i den fisförnäma Manhattan-eliten och därför alltjämt känner sig som outsider, miljarder på bankkontot till trots.
– När jag ska beskriva för mina vänner vem Donald Trump är är det bästa liknelsen jag kan komma på: Om Don King fötts som vit, då hade han varit Donald Trump. Båda är fantastiska self-promoters och fantastiska på att fortsätta prata även om du inte svarar dem, säger Sharpton och återger sedan, med muntra kluckanden, en helikoptertur med bägge dess mega-egon för några decennier sedan.
– Don King bjöd med mig när han och Trump skulle flyga ner till Atlantic City för en boxningsmatch och att bara sitta i den stora, svarta Trump-helikoptern och lyssna på dem hör till det mest oförglömliga jag överhuvudtaget varit med om. Båda pratade nonstop, utan att lyssna på varandra för en sekund. Jag bara satt där. De lyckades faktiskt få mig att hålla käft…men det är sista gången jag var tyst!
Det kan alla som vistats längre tid i New York och följt lokal media vidimera…
I strikt ideologisk mening står Sharpton och Trump lika långt ifrån varandra som C-H Hermansson och Benito Mussolini, inga jämförelser i övrigt, men Sharpton har ändå svårt att helt helt ta avstånd från sin fellow skrävlare.
– Han säger bigotta och trångsynta saker, men jag vet inte om han själv egentligen är bigott och trångsynt. Han är mer…en underhållare. Låt oss säga så här, man måste nog vara från New York för att förstå till fullo.
Där är det igen.
New York.
Concrete jungle where dreams are made of, som det det heter i den moderna nationalsång en annan local som vet hur man marknadsför sig själv komponerat, är Ground Zero för valrörelsen 2016 – utan att den överhuvudtaget äger rum här.
Det är precis som de framfusiga skränfockarna som bor här vill ha det…

Nu är det högtryck i lobby-baren på Marriott i downtown Spartanburg.
Gästerna från vakan i Donalds ballroom har spillt ut på marmorgolven ochfortsätter segerfesten till dånet av bredbenta country-hits.
Det påminner faktiskt lite om banketterna efter forna tiders Melodifestivaler – fast med grövre dialekt.
För tredje statsmaktens representanter är jobbet dock aldrig över,
I ett ett ensligt hörn bortanför baren står Carl Cameron från Fox News i tv-lampornas obarmhärtiga sken och gör en sista ståuppa.

Det är, tycker jag, en vemodig liten scen – och samtidigt så typisk. Det är så, exakt så, det ser ut där amerikanska valrörelser drar fram.
• • •
Han kom på en usel femteplats i South Carolina, men ändå:
Alla ögon är på John Kasich när Jeb Bush nu tagit ner skylten.
Följer Kasich exemplet och öppnar dörren åt Marco Rubio?
Troligen inte.
Ohio-guvernören har redan brakat vidare och kampanjade under lördagen i Michigan.
Det är i den typen av industritunga delstater, uppe i det kärva rostbältet, han inbillar sig att han kan bryta igenom och bli en contender.
– Och jag är in it for the long run, we’re gonna see this through, hotade han så sent som igår.
Fast pressen från partietablissemang och money people kommer bli enormt.
Alla ser ju.
Om Rubio fått de röster som istället ”slösades bort” på Bush och Kasich, då hade Florida-senatorn faktiskt vunnit South Carolina….
• • •
Donald Trump själv syns inte till i stimmet nere i lobbyn och han är ju inte typen som dras till den sortens scener; människan smakar inte ens starkt.
Dessutom har han ju Ivankas nedkomst att tänka på.
Hon är alltså i nionde månaden och kan mycket väl ha körts till lokalt BB i Spartanburg efter segerfesten.
Det vore, som morfar belåtet konstaterade på scenen här nere, den perfekta slutklämmen på familjen Trumps gästspel i South Carolina.
• • •
Vi var några som ryckte till när Jeb Bush sa att han nu äntligen skulle få sova med sin bästa kompis.
Men tyvärr, det var inte Lindsey Graham han talade om.
Bara hustrun Columba.
• • •
Ben Carson står i någon mån i samma förhållande till Cruz som Bush och kasich gör till Rubio.
Den dag han hoppar av sluter hans supportrar, troligen, upp bakom Cruz istället.
Men det verkar dröja – trots sjätteplatsen i natt.
– Jag blir kvar i racet, om inte annat så för att påminna amerikanska folket om att den politiska klassen och the pundits inte dikterar villkoren i våra val, sa han under sitt tal i natt.
Sorry, Ted.
• • •
En tågvissla ekar åter genom sydstatsnatten och jag ska be att få dra för gardinen och gå och lägga mig.
På tisdag smäller det igen, då har republikanerna caucus i Nevada. Sedan möts de i ännu en debatt i Houston två dagar senare och om en vecka ska även demokraterna här i South Carolina säga sitt.
Därefter:
Super Tuesday.
Så räkna med oavbruten action i valbloggen framöver.

– Det här är nu ett three man race och vi ska vinna, säger Rubio.
Sedan ger han sig ut i ett nytt storvulet maratontal.
Det kan han, Rubio:
Hålla långa segertal fast han inte vunnit…

Donald är inte fullt lika Oscar-inspirerad i sitt segertal som i New Hampshire förra veckan, men desto mer segerviss.
– Jag kommer få rösterna från de kandidater som hoppar av, slår han till exempel fast.
Och:
– Let’s get this over with!
Han talar helt enkelt som en man som har nomineringen i sin hand och ingen kan säga något annat än att han är i sin fulla rätt att göra det.
Nu ska Rubio tala, trots att slaget vid den andra fronten inte är helt avgjort.

Jeb Bush avbryter sin kampanj.
– Människorna i Iowa, New Hampshire och South Carolina har talat, säger han från scenen på sin vaka och förlorar rösten för några ögonblick.
And then they were five…

Eller?
Som någon av alla pundits på CNN just konstaterade:
Om det varit någon annan kandidat än Trump som just vunnit stort i New Hampshire och South Carolina, då hade alla beskrivit racet som mer eller mindre avgjort.
Och det är tveklöst:
The Donald har ett magnifikt övertag inför fortsättningen.
Samtidigt finns det många makthavare i och runt det republikanska partiet som absolut inte vill se honom som banerförare och därför fortsätter diskussionen om att han skulle gå att utmana i ett mano-a-mano-race.
Men då krävs att en samling män med enorma egon och febriga föreställningar om att de kan bli USA:s president övertygas om att det är dags att åka hem.
Good luck with that.

Inget är ännu sagt om när The Donald ska gå upp på scenen här på Marriott, men han lär inte vänta på att striden om andraplatsen är avgjord
Han ska flyga vidare mot Nevada, med stopp i Atlanta imorrn, och vill näppeligen sitta här och rulla tummarna i några timmar.
Så snart.

16 procent av rösterna är räknade och Rubio har skaffat sig lite ledning, a 2 procentenheter, i den knallhårda kampen om andraplatsen, men det här blir en låååång kväll.
Bush?
Nere på femteplats nu.
Till och med Kasich har gått om.
Bush-dynastin har slutligen gjort sitt.

Jodå, nu vågar även CNN säga det:
Donald Trump vinner South Carolina – stort.
Och i konferenssalen här på Marriott i Spartanburg jublas det så det det rister i hela hotellet.

När tre procent av resultatet rapporterats skiljer det en röst mellan Cruz och Rubio.
En!
Det kan man kalla too close to call…