SKIDSKYTTE. Skulle väl skrivit detta för någon dag sedan, men det kom ett par fiaskon emellan.

Nåväl – det var när jag stod utanför SVT:s studio här i Whistler som det slog mig:

Jag vill vara Popsen – André Pops, alltså.

Han sitter där uppe i den där studion, som egentligen verkar vara en exklusiv takvåning (jag tror faktiskt det är en pool bredvid också, där uppe på taket) – inne i värmen med ett dussin kanelbullar och muffins framför sig.

Medan vi andra journalister slåss i en mixad zon för att få en kort kommentar, ringer runt, står och väntar efter en dopningskontroll för att få exakt tre minuter och tio sekunder eget snack (japp, det klockas av SOK:s presschef Björn Folin), kämpar mot deadline, kastar oss på en buss för att åka 50 minuter ner till medaljutdelningen, häckar utanför en tv-studio…

Ja, medan vi håller på så där så eskorteras den Popsen vill prata med. Till honom i studiovärmen. Av SOK.

Och där kan sen Popsen sitta och föra ett litet småputtrigt samtal, bjuda på muffins, klämma på en medalj lite…

Popsens OS-vardag.

Min OS-vardag.

Äh, va fan. Popsen har säkert stått där och slagits i en mixad zon en gång i tiden, ringt runt, stått och väntat efter en dopningskontroll för att få exakt tre minuter och tio sekunder eget snack, kämpat mot deadline, kastat sig på en buss för att åka 50 minuter ner till en medaljutdelning, häckat utanför en tv-studio och sedan… sedan jobbat sig uppåt.

Hela vägen upp till den där takvåningen. Och bullarna. Och muffinsen. Och eskorterade OS-hjältar.

/Flinck, Whistler