La Clusaz, Frankrike

… i den andra handen låg ett kex till. Men vi tar det från början:

De svenska hjältarna är i franska alperna. Här ska de lalla runt på en 2,5-kilometers-slinga i någon sorts mix av distanslopp och irländsk julafton. Marcus Hellner har redan varnat för att det kan bli snurrigt med de tolv varven, medan Petter Northug har… och avbryt mig om ni hört det här förut…. skickat en känga mot svensken.
”Jag har aldrig spurtat mot Hellner, jag har bara tagit i”, sa norrmannen som har en 13:e-plats som bäst i vinter.

Snurrigt var det redan på vägen hit. De svenska herrarna kuskade över bergen, tog hjälp av den store GPS-guden och trodde sig vara framme. Men det franska vinterparadiset bestod av två hus och ett sågverk. Jag bedömer det som två på tre att de ens hittar startfållan i dag.

Hur jag kom hit? Ja, vi kan väl säga att jag hade varit ypperligt nöjd om jag befunnit mig vid ett franskt sågverk efter tio timmars resa.
”Det går en direktbuss från Genéve”, sa min resebyråkvinna, men hon glömde att nämna att den linjen öppnar om en vecka. Så jag åkte fyra minuter till centrum, bytte, tolv minuter till nästa ort, taxi, red på en elefant över en topp, buss, nytt tåg.
Från Arlanda till hotellet tog sexton timmar. Eller för att illustrera det:

(Ni ser inga kvitton, enbart tåg- och bussbiljetter. Elefanten fick jordnötter och morötter).

I Aix-les-Bains-le-Revard krampade magen. Jag svullade en macka när en dam i 60-årsåldern kom fram. Hon bar gummistövlar och blottarrock. Hon pratade till mig på franska, fnissade, pekade på min mun och gick. Två minuter senare var hon tillbaka med händerna knutna framför sig, som ett primitivt lotteri. Jag valde vänster, fick kexet som låg däri, men fick visst välja igen. Höger. Nytt kex.
Några ord på franska så var hon borta.

Jag lutade mig mot killen bredvid.
– Do you know what she said to me?
– Eh… bad english, she… eh…
– Should I give her money?
– No. She said ”you eat too much”. Only eat two biscuits.

***

Snart ska damerna starta. Jag tror inte på Kalla eller Haag. Sjukdomar pajar för mycket. I går sa Charlotte till mig att hon i mitten av veckan var i god träningsform, men inte vet hur kroppen svarar på tävling.
För så mycket har jag förstått, att man vinner inga längdlopp om man doserar kroppens hundra procent perfekt över sträckan. Man ska bränna allt, säg över tre fjärdedelar, och hoppas att kroppen hittar någon okänd reserv längs vägen. Har man varit sjuk finns sällan den gömda brunnen.

Hur tror ni att det går?

/Kristoffer Bergström