Kuusamo, Finland

Emil Jönsson haltade nyss in till oss i lobbyn. Han bar kängor, sorgminen och jeans.
Sedan tillkännagav han sitt beslut:
– Nu börjar jag med rodel.
Tystnad.
Allvar.
Fruktan?
Nej, inte alls. I samma andetag, i samma sekund kom Emilfnisset och:
– Nädå, ni kan vara helt lugna, ingen fara på taket.
Vår sprintkung mår hyfsat. Vänsterlåret ska undersökas imorn, men fysion Anders Eliassson talar nu om att Düsseldorfsprinten nästa vecka är möjlig för Emil.

/Kristoffer Bergström, Kuusamo

Kuusamo, Finland.

Jaha, nån som har en bra vinkel till morgondagens tidning? Nån åkare som har en bakgrund som snöallergiker/paradise hotelgäst/nazist? Jag har 076 772 64 01, det är bara att smsa era tips.

Jag är besviken. Elva svenskar i kvartsfinal, fyra i semin, en i final – men så stryker sig Jönsson för att låret gått sönder än en gång.

Svenskarna visade sin besvikelse på två sätt:
Björn Nöjd-Lind var näst snabbast i kvalet, tog sig vidare från kvarten – men råstumnade. Trots att pajasryssen framför ramlade på upploppet gick han inte ikapp utan var 14 sekunder från finalen.
Och sa:
– Känner att jag har en hygglig nivå för att vara världscupen.
Jesper Modin tidskvalade som femma men ramlade i kvartsfinalen.
Han sa:
– Det var mitt eget fel. Det går fort som fan, men ååååhhhh, det är så jääävla klantigt.

Jesper grät och snorade – eller var det smält snö? – och jag kände att jag älskade det. Inte för att vår svenska bjässe (som gick till b-final här ifjol) förlorade, men för att det räckte att se på honom i en sekund för att förstå det. Björn Lind såg ut som att han nyss hade hittat en femtilapp på marken.

/Kristoffer Bergström, Kuusamo

Kuusamo, Finland

Haha, där fick ni! Svenskarna kanonkvalade, elva gick vidare till kvartsfinalerna!

Jag tar det kort: Har ni tio sekunder över i livet kan ni titta på det där youtubeklippet där en apa drar en hund i svansen. Eller så kan ni se Emil Jönsson starta ett klassiskt sprintlopp, det är ännu roligare. Han springer! Han fuskar! Ja, eller åtminstone byter gren till snölöpning. Medan alla andra kör känguruhopp kör han… ja sin egenart av skidåkning.

Resultatet? Snabbast av alla, en dryg sekund före Björn Lind. Ändå åkte Emil på en tuff kvartsfinal mot Öystein Pettersen, Timo Andre Bakken, Yuichi ”Den onda” Onda, Kalle Lassila och Anti Saarepuu.

Och på damsidan var Hanna Falk den stor överraskningen. Norrmännen bredvid oss drog ordvitsar om hennes namn (jag förstod dem inte) och vi låtsades som att vi hade koll på den blonda, urstarka Ulricehamnåkaren.

Ärligt talat: jag vet inte vem hon är. Men efter att ha sett henne komma fyra i tidskvalet är jag uppriktigt nervös och förväntansfull inför hennes kvart, den andra, mot bland annat Magda Genuin och Stephani Boehler.

/Kristoffer Bergström, Kuusamo

***

Ett nytt svidande kapitel i ”Livet som reporter på resa”:

Johan, NSD: Hur stavas ”bortom” på engelska?

Tomas, Expressen: B-e-y-o-n-d. Som Beyoncé ungefär. Oj, vad snygg hon är som polis i den där if I were a boy and you were a girl.

Johan: Jag har aldrig hört om henne, vänta…

Och nu, med tjugo minuter till säsongens första sprintkvartsfinaler dit svenskarna har succékvalat sitter fyra svenska reportrar och ser en musikvideo. Utan ljud.

Kuusamo, Finland

God morgon.

”Nej, vi kör inte bloggar längre, det känns lite… 2008”.
Så sa nätchefen Pontus inför dam-EM i fotboll i höstas. Rösten var faderlig och uppläxande, jag kände mig som uppfinnaren som just kommit med idén att lansera ett nytt mobilspel där en pixlig mask äter frukter.

Och så… välkomna till vintersportbloggen 09/10! Jag vet inte vad som har hänt. Retrobloggar jag? Har Pontus Fahrman nosat upp ett skifte i modet?

Och: tänker ni läsa?

Jag är i Kuusamo, tjugo mil från Rovaniemi, sex mil från där finska bilister säger ”Mikko din klant, vi skulle inte svängt höger, nu är vi vilse i ödemarken”.

Jag var här i fjol också och inte mycket har hänt sedan dess. Nej, folk bor fortfarande inte här. Nej, man får inte fil men erbjuds öl till frukosten. Nej, Kalla har inte bättrat på sitt klassiska åkande nog för att slåss om pallplatser.

Idag är det sprint. Om inget drastiskt har hänt så består banan av vad Emil Jönsson kallar Helvetesbacken, den är brant och lång som helvete. Ändå ska både han (även om han i fjol spydde av utmattning mellan semin och finalen. Gud ja, han kräktes så att snön smälte och gräs syntes!) och Lina Andersson nå final för att vara nöjda med sina insatser.

Äh, jag analyserar mer efter kvalet som börjar kvart över tio, svensk tid.

/Kristoffer Bergström, Kuusamo.

I dag faller snön tung och tät i Beitostölen. Helt andra förutsättningar inför dagens stafett. Och idag får vallateamen jobba hårt. Sverige var ju först med sin vallabuss, men nu har norrmännen svarat upp med en ännu större buss. Vet du vad vi kallar svenskarnas lastbil? viskade en norrman häromdagen. Nä, förstås inte (men man kan ju ana att det inte är något snällt). Hundvagnen…ha, ha, ha.

Det är rätt kul och tar aldrig slut, den norsk-svenska jargongen. Se bara i dagens tidning hur det norska sprintlandslaget narrar svenska sprintkillarna. Emil Jönsson har själv lagt youtube-filmnen på sin hemsida.

Så till dagens stafetter. Efter gårdagens styrkebesked av de svenska tjejerna ska det bli kul att se vad de kan prestera.

Men för killarna ser det med Södergrens sjukdom och Rickardssons skada värre ut. Mest synd tycker jag om landslagsdebutantanten Tiio Söderhielm. Det ryktas om att norrmännen, som ställer upp med en massa lag, har satt en stark löpare på förstasträckan i varje lag. Detta för att göra en slags uttagning till vem som ska bli Norges startåkare i vinter på OS.

Det lär bli åka av och Tiio får en tuff uppgift. Bra att veta om ni tittar på tv – döm inte för hårt.

/Petra Thorén, Beitostölen

Vilken skön världscupsstart.

För oss som är ute och bevakar är det såklart roligare när det går bra för Sverige. Så tack Charlotte, tack Anna. En dubbelpallplats för Sverige. 

Marit Björgen var det inte mycket att göra åt. Hon vann med en halv minut, lite mer än vad Charlotte Kalla vann i Gällivare ifjol.

Det var två glada åkare som mötte oss efter målgång. Delad glädje är dubbel glädje – och nu ska Charlotte fira med att ”trycka i sig lite chokladbollar”. Stafett imorgon – det känns lovande. Anna Olsson, veteranen, gjorde sitt bästa fristilslopp på 10 km. Hon har visserligen inte gjort så många tidigare. ”Jag kan räkna dem på en arm. Nej, en hand menade jag, annars blir det ju bara en gång…” sa Anna med ett skratt efteråt.

Killarnas lopp då? Johan Olsson slog Marcus Hellner som sa att det är dags att Olsson slutar mörka. Olsson säger alltid att han inte är så bra i fri stil. Men åtta i världscupspremiären är bra.

Vann gjorde skidkytten Ronny Hafsaas. Den norska skidskytten gick ut tidigt och satt sedan i ledarstolen och följde spänt åkarna som kom in långt efter honom – och tiden höll. Han så hyfsat nöjd ut.

Lördagens stora avslöjande är väl att längdlandslagets herrar fått groupies. Två tjejer med en uppblåst damdocka under armen ville ha autografer och snacka med Hellner, Söderberg och Olsson.

Stämningen på skidstadion i Beitostölen är god. Jag har promenerat på de isiga vägarna från byn ner till stadion, i sällskap av massa norrmän med norska flaggor och jag kan inte låta bli att tänka: snälla Kalla, Hellner, Södergren, familjen Olsson – låt oss slippa norsk dominans i spåren.

Första svenska som går ut i dag är Kristina Strandberg. Kristina vem? Så tänkte vi när vi var ute på träningen i går och såg en för oss helt främmande åkare. Sveriges hemliga vapen i stafetten…? Nej, då. Kristina Strandberg som tillhör IFK Hedemora, bor i USA. Där har hon vunnit en continentalcup vilket givit henne ett wild card till världscupstävlingarna före jul. Hon bor och är med det svenska laget, förstås. 

Andra svenskor att hålla ögonen på:

Ida Ingmarsdotter, startnr 25

Sara Lindborg, startnr 51

Anna Olsson, startnr 64

Anna Haag, startnr 74

Och så förstås Charlotte Kalla. Startar som nummer 80. Det innebär i tid 12.10. Jagandes efter kommer bland andra finska Roponen, norska stjärnan Marit Björgen.

Snöblandat regn och hård vind i natt när Charlotte Kalla sov. Men idag när skidstjärnan vaknade på Hotell Bergo var det strålande sol utanför fönstret. Det blåser hårt och underlaget är isigt.

Charlotte åt frukost vid nio, sen skulle hon läsa lite i sin bok. Och så är det dags att ge sig till skidstadion. Charlotte går ut som 80:e åkare av 91 startande.

10 km fri stil är en favoritdistans för 22-åringen, i fjol vann hon premiären i Gällivare och det norska laget håller henne som favorit.

Banan? Det är en bana ut stora stigningar, utan stora utförslöp. Men det är en bana som innebär lite möjlighet till återhämtning. För att hålla farten måste åkarna ligga på även i utförsbackarna.

– Den är jobbigare än vad den ser ut att vara, säger herrernas förbundskapten Joakim Abrahamsson.

Man kan också se det som Marcus Hellner gör.

– Alla banor är jobbiga…

11.30 börjar damernas race.

Följ det här på Sportbladet.

/Petra Thorén, Beitostölen

Vintern ligger som en inbjudande varm tomtedröm utanför hotellet här i Beitostölen. Vegard Ulvang sitter några stolar bort, Torgny Mogren har precis checkat in. För mig som inte bevakat skidåkning sedan slutet av 90-talet (jag gjorde de tunga åren i Thunder Bay, Trondheim och Nagano) känns det som ett kärt återseende. Nu viker jag inte från Charlotte Kallas sida förrän OS-guldet är bärgat.

Imorgon är det världscupspremiär. Norska stjärnan Petter Northug har haft presskonferens och det var lite kaos när alla ville fråga om sponsorskapet med Red Bull och norska skidförbundet inte ville att stjärnan skulle svara.

Nu är det Kalla och gänget som har pk.

Jag återkommer med senaste nytt!

Väl mött i spåren.

/Petra

Liberec, Tjeckien

Och så slutade vi VM med tre fyrverkeripjäser. Det stod siffrorna 28, 30 och 31 på dem och de flög till skyn drygt två minuter efter de lite hetare norska raketerna.

Äh, vad är väl fem mil? Vad är ett sketet världsmästerskap? Och vad är det med den där Northug? Ja, han är åttisexa, sexig, verbalt kaxig och trippel världsmästare – men han är ju inte samma kämpe som Mathias Fredriksson.

***
Jag ska aldrig mer i hela mitt liv skriva ett blogginlägg, därför tänkte jag avsluta där jag borde ha börjat: med sex tjeckiska ord som Liberecresenärer borde haft med sig:

Zastupy lidi Europe
Vill du stå längs med spåret kostar det 250 tjeckiska, uppe på läktaren det tredubbla. Det betalar inte en Liberecbo som bara har en Lukas att heja på. Följden blev att arrangörerna stod med buntar av osålda biljetter – som de till sist gav bort. Därför var det glest under skiathlonerna men 37 000 på plats på herrstafetten.

Stava se infantilae
I sex dagar låg den framför oss som ett barndomsminne. Högar av vit snö som krullade ihop sig till bollar av sig självt. Bollar som kom med lasersikten. Dag sju brakade skiten loss och ingen reporter var längre äldre än elva, ingen kom in i fållan utan att möta en snöprojektil.

Zivotni styl Carl-Jan Granqvist
Traktamente är ett lustigt fenomen. Det är pengar – jag tror att de är skattefria – som man får om man jobbar utomlands, för att ersätta restaurangmaten. I öststatbilliga Tjeckien ligger det på 670 kronor per dag, mot exempelvis Tysklands 581. Förklaringen är att ambassadören i landet sätter standarden. Så jag och resten av skidkåren tackar den svenska livsnjutarkille som lyckas bränna 1675 tjeckiska per dygn i ett land där bröd kostar tre kronor. Ditt frosseri märks på våra konton.

Semmelknödel
Kokt, skivad, vattnig bulle som serveras med grädde på fettisdagen.

Neredomy si Ibrahimovic
En kväll lämnade vi texterna tidigt och skulle se Inter-United. TV:n hade inget ljud och hängde lite avskiljt, men vi såg ett uppspel, en målchans – sedan bara en bartender. Jag har sett folk spruta eld förut. Jag har sett någon som jonglerar med juice och kastar körsbär. Men aldrig någon som gör det blasé, som räknar timpenning medan han spottar alkohol mot en glödande servett. Alla avskydde showen, allra mest han själv. Hur matchen gick? Tja, 2-1 kanske? 1-1?

Zapomenout slunce
Jag minns gul. Jag minns rund. Jag tror jag minns värme. Resten av mina minnen av solen är hämtade från amerikansk film och fysikböcker.

***
Efter åtta månader på tidningen var jag stum av responslöshet. Jag visste inte vad någon tyckte, vad jag borde förändra. Ett massmejl gick ut om PU-samtal, så i lunchrummet myrstegade jag fram till chefs-Poromaa och darrfrågade ”gäller det även mig?”.

Odjuret inom honom svarade kort ”Ja, vill du ha ditt omdöme nu?”. Jag nickade och var redan på väg ur rummet, mot hans skrivbord, när han brölropade över matgästerna ”två plus”.

Om det är metoden för att bli chef så broderar jag ut min bedömning av de svenska åkarna på samma sätt.
Anna, Lina, Charlotte, Emil, Anders och ni andra. Tack för allt. Ni var två plus.

/Kristoffer Bergström, i tanken redan långt ifrånLiberec