Det råder fredagsmys här på redaktionen. Vi har haft bullfest, någon har dragit upp volymen på Spotify och chefen boostar alla med glada tillrop om helgen. Utanför fönstret är dock fredagsmyset lika med noll. Grått och blött.

I kroppen har jag däremot en finare känsla som dröjer sig kvar efter gårdagens dubbelpass. Det är lite mjukt och stelt på en och samma gång. Det passar perfekt med en vilodag i dag och så laddar jag mentalt för ett långpass i helgen.

Om nu väderleken tillåter.

Tänker inte bedröva er med bilder från en regnig huvudstad, i stället tar vi en från i förrgår. Om vi håller tummarna riktigt hårt kanske det ser ut så här i morgon när vi vaknar…

Träningen den här veckan har gått i motvind. Kroppen har varit trött och segstartad. Jag har varit snäll mot den och tillåtit mig själv att ta det lite lugnare. I går ställde jag in ett gympass och tog en promenad i stället.

Men i dag blir det andra bullar. Nu är kroppen på hugget igen. Så planen är att ge den vad den ber om – i dubbel dos. Först yoga på lunchen (sedan en yogaplåtning direkt efteråt då jag är uppvärmd och smidig) och i kväll hänger jag med fästmannen på hans favoritpass – crosstraining. 

Tur att jag har laddat med spenatlasagne i dagarna två. Nu ska här byggas muskler!

Efter en träningsresa är det en viss känsla som dominerar i kroppen: att man är odödlig. Visst finns där också en trötthet men man vet att om musklerna bara får vila någon dag så kommer de bli starkare och uthålligare än någonsin. Om man inte drar på sig en förkylning vill säga. Jag har duckat den, hoppas jag, genom ofantliga mängder sömn de senaste två dygnen. 

Så i dag när Stockholm bjöd på 6 grader och sol var det bara en sak jag ville göra. Springa.

Och jag som alltid är bekväm av mig och helst springer i närheten av hemmet var inspirerad efter Turkiet. Jag ville se något annat än de vanliga slingorna. Jag hamnade på Djurgården, med resten av Stockholm, men det gjorde inget. Det blev en underbar löprunda, flack och fin, och jag kunde maxa varenda steg. Jag ville aldrig sluta. Så jag sprang hela vägen hem och slutade på 13,5 kilometer.  

Om jag summerar veckans löpning blir det närmare 55 kilometer. Det känns riktigt bra och jag assar mig själv genom att göra piruetter hela vägen ner i soffan.

Just ja, lite sent, men glad påsk på er!

Sista dagen här i Turkiet. Jag slog upp mina blå alldeles för tidigt så morgonpromenaden tog jag helt ensam innan de andra vaknat. Fick möjlighet att insupa allt en sista gång, smälta alla intryck och bara njuta. Vilken fantastisk vecka det har varit!

Som jag kommer att sakna detta.

I går grämde jag mig både före och efter, fick nervösont i magen och undrade varför jag utsätter mig för det här.

I dag var det hur roligt som helst och tanken slår mig att jag kanske skulle börja instruera pass även hemma. Det är så förbaskat kul när allt bara flyter, när man ser att folk är trötta men sliter, kämpar, svettas och ger det där lilla extra. 

Kärlek!

Foto: Tobias Lundgren

Att vara morgonmänniska är något jag uppskattar nio gånger av tio. I morse hade jag gärna sovit längre, men nej. Strax efter klockan slagit sex är jag tokvaken. Suck.

Men jag klagade inte när jag fick söders gångvägar nästan för mig själv. Några få joggare, ett par glada hundar och skönsjungande fåglar var också vakna före sju. Och när solen kikade fram och gjorde vattnet spegelblankt tog jag mig tid att stanna upp i stegen och njuta. Magiskt! 

Och till den äldre joggande herren på typ 70+ i färgglad keps och hörlurar som fyrade av ett stort leende mot mig i sista tunga backen – tack, du gjorde min morgonrunda ännu bättre!

Nu tycks molnen ha dragit in, men för er sjusovares skull hoppas jag att det blir lika fint som i går. Själv rymmer jag snart från stan med mannen min. 

Aj. Aj. Aj. Varje steg jag tar gör ont. Särskilt i låren, vaderna och rumpan. Ja okej, överallt i benen. 

Backintervallerna sved, men det gjorde även det här gympasset. 

Uppvärmning: 3000 meter rodd.

Sedan endast fem övningar, i tabataform, och träningsvärken är ett faktum.

• Djupa knäböj med raka armar

• Hopprep

• Kettlebellssvingar

• Backflyes

• Sidoplankan 

Efter mitt förra inlägg började jag fundera lite, älskar jag verkligen backar? Sedan fick jag en fråga från flera håll och blev jag tvungen fundera ännu mer… hur gör du för att älska backar?

Jag var tvungen att ge mig ut och testa om jag fortfarande älskar dem. 

Och svaret är ja. Efter 20 backintervaller är det bara kärlek jag känner i kroppen. Den där känslan när jag pressar mig själv upp, upp, upp, när mjölksyran hålls på perfekt avstånd och benen är härligt lätta, när blodsmaken anas i gommen och när endorfinerna exploderar i varenda del av kroppen, ja då är det kärlek jag upplever. 

Hur man gör för att känna så? Tja, svaret är nog olika beroende på person. Jag är tävlingsmänniska och envis som en gammal get. Hinner jag sätta upp målet, 20 vändor, i mitt huvud innan jag börjat springa och innan det blivit jobbigt då kan jag inte banga tidigare. Det vore ju att ge upp och det finns inte i min värld. Sen är jag lite av en nörd också som kan snöa in totalt på det tekniska. Till exempel jaga en viss tid uppför varje backe, att försöka hitta det perfekta steget, att jobba med höga kliv ena gången för att i nästa bara springa uppe på tårna. Ja, det finns massor av sätt att variera på.

Till syvende och sist handlar det nog bara om att ge sig ut och göra det. Bita ihop och springa. Det är inte säkert att alla upplever kärlek vid första ögonkast, men jag är helt säker på att den kan växa fram med tiden.

Men nog träning för i dag, nu byter jag löparkläder mot kalasklänning och drar i väg på festligheter. Trevlig kväll!

Livet på landet är inte bara löpning i skön natur. Det är också att få baka i ett kök dubbelt så stort som ens eget. Att inte behöva ringa först innan man knackar på och tigger fika hos en vän. Att se solen gå upp över mina barndomsåkrar. Att lukta på en gran eller att apa efter katten som blundar på kökssoffan mitt på dagen.

Inga stora saker alltså. Bara sånt som får mig att vilja flytta hem igen. 

Alltså! Att efter två veckors uppehåll äntligen få köra yoga igen. Oh. my. God. Det var ett par frustrerande stela 55 minuter, men när jag knatade ut därifrån kände jag mig snarare 180 centimeter lång i stället för knappa 166.  

Nu lämnar jag dessutom skrivbordet för den här veckan och tar min lilla resväska packad med löparskor, underställ, favvo-tishan, skönaste mysbyxorna samt senaste numret av Det Goda Livet (efterfrågad av mor) samt rykande färska Wellness (i butik på måndag) och hoppar på ett tåg. 

Mycket mer än så här behöver man inte för den typen av helg som jag tänker ha hemma i Dalarna.