Det är fantastiskt roligt att vara ett helt gäng som ger sig ut och springer tillsammans. Särskilt när målet är en liten mysig by och vägen dit är kantad av trollskog och gamla ruiner.

Väl framme i Sidé fick vi både en och två konstiga blickar och inkastarna skrek förgäves. Siktet var inställt på färskpressad juice, som vi slukade, och sedan ville vi fortsätta springa.

12 kilometer i perfekt tempo med härligt sällskap att småprata med. Och så den underbara miljön på det. Och havet intill. Jag ville aldrig att vi skulle komma tillbaka till hotellet. 

Foto: Tobias Lundgren (som sprang med 15 kilo kamerautrustning på ryggen!)

Att vara morgonmänniska är något jag uppskattar nio gånger av tio. I morse hade jag gärna sovit längre, men nej. Strax efter klockan slagit sex är jag tokvaken. Suck.

Men jag klagade inte när jag fick söders gångvägar nästan för mig själv. Några få joggare, ett par glada hundar och skönsjungande fåglar var också vakna före sju. Och när solen kikade fram och gjorde vattnet spegelblankt tog jag mig tid att stanna upp i stegen och njuta. Magiskt! 

Och till den äldre joggande herren på typ 70+ i färgglad keps och hörlurar som fyrade av ett stort leende mot mig i sista tunga backen – tack, du gjorde min morgonrunda ännu bättre!

Nu tycks molnen ha dragit in, men för er sjusovares skull hoppas jag att det blir lika fint som i går. Själv rymmer jag snart från stan med mannen min. 

… då vill man inte sitta inomhus. Som tröst tänker jag på vad som väntar om åtta dagar: sparesan till Turkiet. Förhoppningsvis blir det dubbelt upp på termometern då.

Jag ägnar i alla fall den här dagen åt att knåpa på klasserna jag ska instruera på plats. Ett par corepass och ett slags crossfitinspirerat fyspass. Övningar är inget problem att komma på, har snarare för många. Det svåraste är helt klart musiken. Vad är bra träningsmusik liksom?! Jag är dålig på att lyssna på något speciellt när jag tränar, även om musik helt klart kan vara peppande så gillar jag tystnaden och mina egna tankar.

Jag ska gå på en klass i kväll och få inspiration. Men som alltid, tips mottages gärna, här eller på johanna.bjorklunds@aftonbladet.se

Så här ser i alla fall schemat ut på ett ungefär. Det blir en skön mix av lugna, mjuka pass och hårdare träning. Underbart!

Aj. Aj. Aj. Varje steg jag tar gör ont. Särskilt i låren, vaderna och rumpan. Ja okej, överallt i benen. 

Backintervallerna sved, men det gjorde även det här gympasset. 

Uppvärmning: 3000 meter rodd.

Sedan endast fem övningar, i tabataform, och träningsvärken är ett faktum.

• Djupa knäböj med raka armar

• Hopprep

• Kettlebellssvingar

• Backflyes

• Sidoplankan 

Efter mitt förra inlägg började jag fundera lite, älskar jag verkligen backar? Sedan fick jag en fråga från flera håll och blev jag tvungen fundera ännu mer… hur gör du för att älska backar?

Jag var tvungen att ge mig ut och testa om jag fortfarande älskar dem. 

Och svaret är ja. Efter 20 backintervaller är det bara kärlek jag känner i kroppen. Den där känslan när jag pressar mig själv upp, upp, upp, när mjölksyran hålls på perfekt avstånd och benen är härligt lätta, när blodsmaken anas i gommen och när endorfinerna exploderar i varenda del av kroppen, ja då är det kärlek jag upplever. 

Hur man gör för att känna så? Tja, svaret är nog olika beroende på person. Jag är tävlingsmänniska och envis som en gammal get. Hinner jag sätta upp målet, 20 vändor, i mitt huvud innan jag börjat springa och innan det blivit jobbigt då kan jag inte banga tidigare. Det vore ju att ge upp och det finns inte i min värld. Sen är jag lite av en nörd också som kan snöa in totalt på det tekniska. Till exempel jaga en viss tid uppför varje backe, att försöka hitta det perfekta steget, att jobba med höga kliv ena gången för att i nästa bara springa uppe på tårna. Ja, det finns massor av sätt att variera på.

Till syvende och sist handlar det nog bara om att ge sig ut och göra det. Bita ihop och springa. Det är inte säkert att alla upplever kärlek vid första ögonkast, men jag är helt säker på att den kan växa fram med tiden.

Men nog träning för i dag, nu byter jag löparkläder mot kalasklänning och drar i väg på festligheter. Trevlig kväll!

Medan jag klurar vidare på när och hur jag ska ta mig an nästa lopp (ja, det blir faktiskt fler) så ramlade jag över något nytt och roligt. Ett backlopp!

Jag älskar faktiskt backar nu för tiden. Gör du också det kanske Stockholms brantaste är intressant. Ett 3,3 km långt backlopp i Hammarbybacken med tre stigningar.

Det kommer svida rejält i benen, men omöjligt är det inte. Jag är riktigt sugen.

När jag springer längs skogsvägar och åkrar här i Dalarna skiljer det sig rätt rejält från mina vanliga rundor på söder.

Här är det knäpptyst och det finns inte en kotte att trängas med (möjligtvis ett par rådjur). 

Och här ser ingen i fall jag får för mig att slänga in några burpees eller armhävningar. Eller idiotkuta upp och ner för en backe några gånger. Man känner sig typ så här.

Jo, som sagt, typ.

Trevlig helg folket!

Alltså! Att efter två veckors uppehåll äntligen få köra yoga igen. Oh. my. God. Det var ett par frustrerande stela 55 minuter, men när jag knatade ut därifrån kände jag mig snarare 180 centimeter lång i stället för knappa 166.  

Nu lämnar jag dessutom skrivbordet för den här veckan och tar min lilla resväska packad med löparskor, underställ, favvo-tishan, skönaste mysbyxorna samt senaste numret av Det Goda Livet (efterfrågad av mor) samt rykande färska Wellness (i butik på måndag) och hoppar på ett tåg. 

Mycket mer än så här behöver man inte för den typen av helg som jag tänker ha hemma i Dalarna. 

Men hörrni nu finns det inga ursäkter längre. Har ni inte redan insett det är det hög tid – ge er ut och spring. 

För det första: ljuset! Om man har tur och inte slutar jobbet allt för sent hinner man ut innan det blir mörkt. Dessutom bjuds vi nu på de vackraste solnedgångarna. Såna där som man måste stanna och titta på för att slippa snubbla över sina egna fötter. 

För det andra, luften! Lungorna älskar den här svala krispiga luften som gör löpningen så mycket lättare.  

Men det här med att klä sig för löpning när temperaturen ligger kring nollan eller någon grad under är halvklurigt. Gränsen mellan bastuvarm och irriterande kall är hårfin.

Det allra viktigaste är att knoppen är varm. En mössa där inga isande vindar letar sig in under tyget, samtidigt som svetten försvinner på något magiskt vis är ett måste. Och ja, min är aningen för stor, men hellre det än för liten.

Och har man slarvat bort sina underställsbyxor får man leta upp ett par shorts för att inte förfrysa rumpan. Och så kan man alltid missmatcha de knallrosa detaljerna med röda. 

Ja, snygg var jag inte under gårdagens runda men vem bryr sig… Redan i kväll springer jag faktiskt igen. Det går inte att låta bli just nu!

Dagens pass: hederlig gymträning. Superset som resulterade i härliga pulshöjningar och slutkörda muskler.

Dagens övning: plankan. Ja, coreövningen verkar onekligen vara bland det mest populära man kan göra på gymmet just nu. Alla tycks älska den. Och visst, jag är själv ett fan, speciellt då det går att variera den på mängder av vis. På armbågarna, på händerna, lyft armarna, lyft fötterna, luta lite fram, luta lite bak eller rotera upp åt sidorna. Försök stå så länge du kan eller gör ett visst antal repetitioner.

Alla sätt är bra så länge ryggen inte blir en hängbro. 

Foto: Börje Thuresson